En annorlunda helg

Jag är vanligtvis en riktig rutin-människa men den här helgen var faktiskt lite annorlunda.

Eftersom jag inte hunnit hämta ut mina födelsedagspresenter så stod det på lördagens förmiddagslista.

Ett välbehövligt headset tackar jag mina kära svärföräldrar och familj för. Kommer att underlätta en hel del, dom gånger jag verkligen hinner prata i telefonen. Ibland hinner jag med ett Marathon-samtal med syster och Sandra, då kommer det väl till pass. Lysande present när man vill göra två saker samtidigt. Ett stort plus för designen, för att inte tala om hela förpackningen. Så jag!

Sen tackar jag Sis & Sandra som gav mig en upplevelse i form av ett saltbad. Blev lite orolig att jag skulle behöva cellulita mig i en bikini, instängd i en vattentank men så var det inte tack och lov.

Vad ett saltbad innebär och hur det var får bli ett annat inlägg, när jag upplevt det. Då förklarar jag mer. Än så länge så har jag fått ett sällskap på denna upplevelse, vilket ska bli roligt. Carolina (min vän) är inte sen att haka på sådana här knasiga saker, vilket uppskattas.

Efter att jag njutit av mina presenter så packade jag in den obligatoriska veckohandlingen innan vi begav oss till den rutinmässiga ridningen för Ängla. 

När vi kom hem tog jag tag i rensning av mailen, då jag inväntar kompletterande bilder till bröllopsboken. Fick dock inga under helgen, men då ser jag lättare när dom kommer. 
Fick ett infall och bokade biljetter till Fifty Shades Freed på söndagen.

Igår, söndag, så började jag morgonen med en promenad på närmare 8km och när dagen väl var slut så låg jag på närmare 14 000 insamlade steg. Riktigt imponerad av mig själv.

Slutade på dryga 9km. Grymt för att vara mig. Med Carro som sällskap så var det en lätt suck att genomföra.

Sen slocknade jag, efter att ha hjälp Lelle med en massa försäkringspapper igen. 

Vaknade, åt och gav mig iväg på bio tillsammans med Petra och Vera, super trevligt att faktiskt göra något tillsammans. Det är ju sällan man hinner det.
Men Fifty Shades Freed är obligatorisk om man har sett dom två tidigare filmerna.

Klart värd att se!

En helt okej helg om du frågar mig.

Idag byter jag siffror

Idag byter jag siffra på min ålder, från en 38 till en 39.
Ett år kvar till den magiska sifferbytningen, då jag byter ut 3 mot 4 som tiotal.

Jag hade en konversation med min syster igår som löd:

För att förtydliga så är det jag som är Delicatobollen, älskar den underbara bollen, syrran är Sid för att hon är så slow och vår vän Sandra är Zzzzz för att hon har en förmåga att somna i våra konversationer och vi hör hur hon snarkar. Syrran fick skicka en skärmdump från sin lur eftersom min inte behagar kunna ta någon på messanger.

För övrigt så känns det inte som om jag är den lastgamla i vårt gäng, jag har nog stannat utvecklingen i början 30-isch. 6-7 år hit eller dit känns inte av i vår gemenskap. Vi har verkligen sjukt roligt ihop.

Jag vill göra en massa saker innan jag fyller 40 men vet inte om jag kommer att uppfylla alla dom viljorna, vi får helt enkelt ta och se vad det här magiska året har att ge mig.

Det är ju inte bara åldern jag byter ut, jag ställde mig nämligen på vågen i morse och den fick helt klart den här dagen att börja bra. Jag har haft ett delmål att byta ut 65 ett bra tag nu och dagen till ära sprängde jag det målsnöret. Det var inte siffran bakom komma tecknet som hade ändrats denna gång, utan även entalet. Äntligen visade vågen 64.någonting och inte 65.någonting.

Today is my dag!

 

Skitsur & Stolt

Mixade känslor gällandes detta.

Oliwer är en varmhjärtad, godtrogen, ärlig, pålitlig och mjuk kille. Egenskaper jag har planterat så väl hos mitt barn. Egenskaper som jag tycker alla ska bland många andra när dom blir vuxna människor. Jag är stolt över det jobb och den uppfostran jag gett honom, därför skär det så oerhört i mitt hjärta när denna kille får alla motsatser tillbaka.

Oliwer sålde sitt XBOX för att köpa PS4, som alla vänner har. 
Jag förbjöd honom att själv möta en köpare på en förorts station och förstod att hans fina sidor skulle kunna komma till skada, om det ville sig illa. Att sälja något ska i dagens samhälle ske under kontrollerade former av övervakning, oavsett hur gammal man är tydligen.

Han lyssnade på sin strängt oroliga mamma och sålde sitt spel tillsammans med sin pappas övervakning, vid ett annat tillfälle.

Nu hade han pengarna för att kunna köpa sitt efterlängtade PS4. Han hittar ett prisvärt sådant på Shpock. 
Han är stolt när han informerar mig om att han har tagit det säkra före det osäkra och bara swishat hälften av pengarna, eftersom säljaren skulle skicka spelet. 
Godtrogen som min son är så betalar han andra halvan så snart han fått spårningsnummer på paketet. Där var hela betalt!

Med en vrede som han bara tillåter komma ut i rinnande form av tårar vägrar han öppna paketet som han hämtat ut någon dag senare.
Rebecka öppnar det när jag tittar på och i påsen med tejp runt ligger det två tjocka böcker. Två böcker!! Det var vad han mottagit. Man blir ju så jävla förbannad över att det finns sådana som satt ett beteende som detta i system. Två olika swishnummer, en säljare som enligt appen ska finnas i Uppsala och två böcker med en adress från Malmö. Dessutom ett medskickat kontoutdrag från 2003. Gaaah!

 Mitt mamma-hjärta sänder mig otaliga signaler. “Han får se det som en läxa, han tycker ju ändå att vi inte litar på någon främling i sådana situationer”, “Jag hjälper dig självklart att anmäla, vi måste ju i alla fall försöka. Om inte annat gå den s.k. rätta vägen” (Där kom min orubbliga rätt & riktigt sida fram).

Mitt hjärta gråter för att jag förstår honom samtidigt som att jag måste lära honom hur den hårda världen idag fungerar. Jag måste se till mig själv i samma situation, ingen hade gett mig pengarna jag förlorat och jag skulle också behöva gå den rätta vägen. För att sedan hoppas att jag kanske får tillbaka mina pengar, trots att mångt och mycket säger att det sällan blir så i dessa bedrägerier. Och där är jag tillbaka till att vilja badda in honom i bomull och laga dom sprickor någon skapat i det fundament jag under många år förankrat i form av barnuppfostran.

Det gör mig så jävla förbannad att inte alla barn får det fundamentet, att dom sedan växer upp och gör sådana saker mot dom som aldrig skulle göra det mot någon annan.

Försökte förklara för Oliwer att vi måste anmäla, att oavsett om han får pengarna tillbaka eller inte, så den som lurat honom inte får fortsätta.
Här kommer vi till vårt dagliga rättssystem, som även dom har så många sprickor i sitt fundament. Jag vet mycket väl att detta inte är någon speciell prio men jag hoppas, jag hoppas verkligen att dom kan spåra swishbetalningarna till konton som leder till någon/några. Så att Oliwer kan få bekräftelse på att han gjorde rätt, att han får veta att anmälan inte bara lagt ned. Att någon gjort sitt yttersta för att inte fler ska bli lurade, för att Oliwer gjorde sin del och anmälde.

Jag vet att det finns värre fall som går åt helvete men måtte han få denna bekräftelse, som faktiskt skulle laga det spruckna fundamentet en aning. Som skulle ge Oliwer en bekräftelse på att det lönar sig att göra rätt.

Det gör mig stolt att han gjorde rätt, hela vägen.

Han är en godtrogen, ärlig, lojal och underbar kille. Egenskaper som någon utnyttjade. Det gör mig skitsur. 

 

Mycket nu

Jag kan bara fortsätta att ursäkta mig, framför allt riktat till mig själv eftersom jag bloggar mestadels för min egen skull. 
Fast till och med jag kommer nog att förlåta mig själv när jag en dag tittar tillbaka i bloggen och läser nedanstående inlägg. Dessutom retar appen gallfeber på mig, fungerar ju inte alls, vilket gör det ännu svårare att få rutin på bloggandet.

Det har varit lite kaotiskt den sista veckan. Inte nog med att jag har alla bröllopsbilderna att redigera när jag inte jobbar, vilket jag gör heltid numer (ett inlägg om det försökte jag ladda upp från appen, så det får vi ta sen) men i måndags fick jag ett telefonsamtal från Lelles jobb. Han hade varit med om en arbetsolycka och klämt tummen. 
Jag vet, klämt tummen! Den tanken slog mig också när jag meddelades olyckan, innan mina tankar hann reflektera över vilka vikter han egentligen jobbar med.

Eftersom han är bärgare så är det alltid tunga saker, den här gången skulle dom bärga en lastbil varav Lelle kläms mellan lastbilen och fästanordningen på bärgaren. Ett X antal ton. Han stod därför och väntade på ambulansen med tummen i munnen. Bara där visste jag att det var illa. Lelle är till mångt och mycket en macho-man men när han (eller hans kollega i det här fallet) tillkallar ambulans så är det illa.

Lelle skickade senare en bild på tummen och av respekt för kräsmagade, inkl. mig själv, så lägger jag inte upp bilderna i bloggen. Inte på någon social media för den delen. 
Men för att ge er en bild av hur det såg ut så var tummen mosad från nagelfästet och uppåt, hade dessutom spruckit på tvären. 
När dom skulle sy ihop honom (efter röntgen och diverse annat) så var dom tvungna att kapa en bit av skelettet för att kunna få över skinnet. Han amputerade rätt och slätt.

Tack och lov så hade inte tummen krossats eller brutits på något annat ställe.

Eftersom han har gått på starka smärtstillande så har jag fått köra honom till återbesöket på kirurgen, tagit hand om alla försäkringspapper och det mesta i hushålls väg, Därför har både bloggen och bröllopsbilderna blivit lidande. Jag har bara mina vakna timmar på mig att göra allt.

Mitt stackars hjärta kämpar. Inte nog med att tummen smärtar utan han har fått problem med magen (gallan eller något) p.g.a. medicinerna han måste äta.

Igår kväll satte jag ihop ett utkast av bröllopsboken, kan dock inte visa något ännu eftersom jag vill ha brudparets tillåtelse men förhoppningsvis kommer det.

Nu åter till vardagens alla måsten, i skrivande stund är frukosten nere och jag ska göra mig klar för jobbet. Men vi höres när du minst anar det.

Kram!

Vilken lördag

Jag börjar med att be om ursäkt för att jag varit borta några dagar, ni kommer förstå varför när ni läser inlägget.

Jag hade fått äran och förtroendet att fotografera ett bröllop, inte vilket bröllop som helst utan min chefs.

Om någon ändå sagt: “Karro, är det rätt att åta sig denna uppgift? Misslyckas du så jobbar ni ihop nästa dagligen.”

Det behövde ingen säga dock, för jag har nog kört den repliken som ett mantra av prestationsångest, nervositet och tvivlande på mig själv. Det har dom senaste dagarna präglat både vakna och sovande stunder.

Tänk om jag misslyckas. Kommer jag att ha rätt inställning på kameran vid rätt tillfälle? Det är ju ändå en kort stund med massor av aktion som man inte får en chans att reparera om det går fel.
Jag vill leverera oslagbart men samtidigt som jag mantrar “tänk om…” ur ett negativt och tvivlande perspektiv så intalar jag mig själv att jag inte har kunskapen och det vet min chef. Det jag kan göra är mitt bästa….Räcker det?

Massor av tankar, som om jag hade en intesivkurs med ämnet självförtroende och prestation. Hur gör jag för att stärka ett självförtroende där den lilla negativa och tvivlande djävulen på ena axeln talar om för mig att det hänger på en chans, en möjlighet att lyckas leverera? För mig fanns det bara ett facit, hoppa! Våga prova. Det gjorde jag också.

Trots att jag inte är en fotograf och inte kommer att leverera till 100% som en sådan. Jag kan bara hoppas att det räckte.

Så hur gick det? Som jag antagit kan jag väl summera det till.

Av respekt för brudparet så kan jag bara bjuda på en sneakpeak, bara en del av en bild.

När jag väl mötte upp brudparet, dess följe och barn så fanns det inget annat än fokus. Tog det som det kom. Men det slog mig hur vackra dom alla var, jag ville verkligen att bilderna skulle föreviga deras oförglömliga dag.

Men ju mörkare det vart desto mer svek kameran mig och min vilja. Jag försökte allt i det dåliga ljuset, med åtanke att inte förstöra deras stund. Jag fick välja: Med blixtrande förstörelse eller utan blixt och hålla mig till hoppet. Jag valde det senare.

Kommer nog att kunna leverera halvhjärtat i bilder men jag var helhjärtat inställd på det uppdrag jag åtagit mig. Jag får personligen här nöja mig och glädjas åt att jag hoppade och fick chansen, att jag fick ta del av ett underbart vackert bröllop. När den andra halvan låter mig äta upp mitt självkritiska misslyckande. Intensivkursen med den lilla djävulen fortsätter tydligen, i ett uppdrag att ge mig erfarenhet och mognad i ett helt nytt område. Jag får ta det som en lärdom säger den vita lilla ängel på den andra axeln.

Än har inte brudparet sett resultatet, då dom doppar tårna i varm paradis sand. Medan dom gör det så har jag en hel del att redigera för att kunna leverera…..något.

Wish me luck!

 

 

Hormonobalanser

Jag vet sedan tidigare att jag har progesteronbrist eller östrogendominans, dessa två betyder detsamma. Om balansen mellan östrogen och progesteron rubbas så att man får progesteronbrist så får man också östrogendominans.

Jag har känt ett tag att jag behöver kontrollera detta igen, inom svensk sjukvård. Det förra skickade jag till USA.

Så idag var det dags, ett besök hos doktor Gräv. Jag slapp själva grävandet dock.

Prover och så får vi se.

Det svåra är att veta vilken av alla faser man befinner sig i när man tar provet, framförallt när det kan vara möjligt att den en fasen övergår till den andra vilken dag som helst, om den inte redan gjort det.

Det återstår att se…

Jag skulle dock vilja se hur jag ligger i andra värden, därför kanske jag ska önska mig ett test hos werlabs i födelsedagspresent. Det skulle ju vara kanon med ett presentkort där.

image

En bättre koll på sköldkörteln och kortisolet eller om dom har prover som visar om man är insulinresistent. Vore kalas!

Kanske inte den vanligaste önskan man har men för mig är det guld värt. Bättre än vilken MK väska som helst.