Med sorg i hjärtat 

I det här inlägget kommer jag inte att nämna några namn, av respekt för dom berörda, och som alltid tala utifrån min synvinkel. 

I två år har jag sett mina vänner i tårar, med frågor, med tankar, med fina minnen, som volontärer på insamling för cancerfonden. Jag har sett dom kliva åt sidan för sina egna liv för att bara finnas för sina medmänniskor i väntan på den dagen som för två år sedan gav deras vän det onda faktum att cancern var en av dom värsta, med bara ett utgångsläge.

Finns där för att göra resan på livets slut så fin, positiv och underlättande som möjligt.

Senaste veckan har varit en av dom tuffaste i deras liv. Veckan blev bara dagar, för att inom kort bara bli timmar. 

Det spelar ingen roll hur länge man vetat, hur mycket man tror att man har förberett sig på att ta farväl. När dagen blir ett faktum gör det fortfarande så in i helvete ont. 

Jag som står steget ytterligare lite längre bort kan bara finnas där, erbjuda min min hjälp med det vardagliga som ger dom möjlighet att känna sorgen utan att vardagen faller runt om dom. 

Det gör ont i mitt hjärta när jag ser hur ont dom har, trots att det är en del av vårt orättvisa liv så vänjer man sig aldrig och tur är väl det. Det får inte bli en vardag, en rutin. Det skulle skala bort känslorna och göra en immun.

Jag tänker på alla berörda och måste ge en eloge till dom vänner och familj som avstått sina vardagar för att ta vara på någon dom håller så kär. 

Jag beklagar sorgen, från djupet av mitt hjärta 💕 

Vad säger du?