Min sjukdomsresa – bildligt

När någon frågar vad det är jag har ”varit” sjuk för (tror att det frågar i dåtid för att jag mår bättre nu och arbetar 100%) så svarar jag enklast möjligt: Näringsbrister och hormon obalanser. Det är för att det ramar in det mesta i min sjukdomsbild och för att om någon har lust att hitta symptom på detta så får de en bredare bild oavsett vilka vitaminer, mineraler eller hormoner som de söker på. Jag slipper liksom tråka ut dem med vad varje vitamin kan ge för bristsymptom eller hur hormonerna påverkar ens kropp på olika sätt.

Sen kan det hända att jag förklara det med meningen: ”Det är som att springa på gymmet 24 timmar om dygnet”. Den meningen ramar in det jag nu ska förklara, hur mina symptom rent bildligt var när det var som värst, så sätt dig in i detta så kanske du kommer någonstans i närheten av hur det var eller rent av är för många, många fler än mig.

Du tar träningsskorna i handen, en helt vanlig dag, precis som vilken annan vanlig dag som helst. Du har dock börjat reagera över att du går upp i vikt, samlar vätska trots träning. Ditt hår faller av som om du borstade av din hund vinterpälsen men Du går till gymmet precis som vanligt. Du knyter på dig skorna och ger dig upp på löpbandet, som du gjort flera gånger tidigare. Men den här gången blir inte som någon annan gång.

Du tänkte börja i gångtakt men dina ben börjar springa, spontant känner du den ovanliga farten som tar tag i dig med en trygghet att det snart är över men ganska snart börjar du känna hur pulsen ökar och tröttheten faller in. Du vill vila men din kropp fortsätter springa och den ökar succesivt takten hela tiden. Du börjar känna hur varenda muskel i din kropp får mjölksyra, du vill stanna men din kropp lyssnar inte. Den ökar takten ännu mer och nu kommer nervsmärtorna, först i ena benet. Från insida knä och upp i ljumsken. Sen i andra. Du får allt svårare att röra dem. Det smärtar inte när du, samtidigt som du springer, lägger handen mot huden och det smärtar inte heller inuti själva benet utan under huden, i bindväven. Din kropp fortsätter spinga, nu med smärta, hög puls och en allt mer trötthet. Du vill inte röra benen, du vill stanna men din kropp lyssnar inte. Signalerna till kroppen fungerar inte och varningssignalerna börjar snart tillta allt mer.

Svetten rinner, klockan har passerat eftermiddag och kvällen närmar sig. Du vill sova men din kropp lyssnar inte. Du vet att du behöver vila, du vet att återhämtning finns i sömnen men din kropp springer allt fortare. Tv:n på gymväggen visar något du annars är oerhört intresserad av men du kan inte höra vad den säger, du har nu börjat få yrsel och känner varningssignalerna blir allt starkare. Du MÅSTE få kroppen att stanna, men du kan inte.

Timmarna blir till dagar och du vill bara att bandet ska stanna, få sova och återhämta dig. Istället har du nervsmärtor, en puls på över 140 slag i minuten, håret faller i samma takt som du springer och blir allt tunnare. Du har börjat få nervsmärtor i fler delar av kroppen, vänster arm har domnat och du känner hur hjärtat slår allt mer ojämnt.

Dagarna går och nu börjar kilona rinna av, som vatten ur kranen. För varje natt du passerar, springandes på bandet, så tappar du 1/2 kilo. Kläderna börjar falla av dig så du kämpar för att hålla de uppe. När du försöker vila dig i springandet genom att ta stöd mot armstöden så känner du hur höftbenen får skavsår, när du drar dig över bröstet och magen så känner du nivåskillnaden på mage och revben. Men din kropp springer och du känner panik över att få stopp på det förbannade bandet. Du vet ju vad som är behövligt nu, varför lyssnar inte din kropp?

Nu har dina blodådror börjat stasa sig, händerna har i omgångar blivit blå, ansiktet till och från tappat sin form då ena ansiktshalvan bara hänger. Hur ska du ta dig av det förbannade band-helvetet? Någon måste komma in på gymmet och se att du fortfarande springer efter flera veckor, snart månader? Den personen som kommer in måste ju kunna ta tag i dig och hjälpa dig bort från bandet? Du hoppas.

En person kommer in och reagerar över att du ser tunn och utmärglad ut, att du gråter för att du inte vet vad som är fel och ingen har ännu sträckt ut sin hjälpande hand. Vid det här laget har du även tinnitus, vissa stunder vet du inte ens om du tuppat av…fortfarande springandes. Personen tittar på dig och tycker du är lat. Personen ger dig en handduk för att torka bort svetten, vänder och går ut. Lämnar dig till att torka bort ett symptom som egentligen inte gör någon nytta då kroppen fortsätter att spruta ut svett i sitt eviga springande.

Fler sådana personer kommer och går in och ut från gymmet. För varje person som bär den kunskapen att kunna hjälpa så skriker du allt högre på hjälp men den ena ger dig vatten för att släcka törsten. Ett symptom. Den andra ger dig ett par mindre byxor som håller sig uppe, ett symptom.

Du börjar känna hopplöshet på bandet, finns det någon som kan hjälpa dig ner från det evighet jävliga bandet? Är det ens någon som vill?

Trots hopplösheten så springer du, du besitter en envishet som slår in och du bara SKA hitta ett sätt att få stopp på bandet men hur? Du vet egentligen inte hur det fungerar i sin uppbyggnad.

Du börjar känna hur kroppen vilken sekund som helst kommer att ge upp, den kommer inte att orka springa i all evighet bara för att du ska finnas kvar. Allt i din kropp skriker att slutet närmar sig. Du har inget fett, ingen ork, en skyhög puls etc. Men ingenting varar för evigt. Du gör dig beredd att lämna över ansvaret över barnen på din kära samtidigt som du krampaktigt håller kvar i din nära, i panik om att eventuellt lämna dem utan vilja att göra det.

På något sätt, av vilja att finnas kvar och av vilja att motbevisa dessa personer som vänt dig ryggen när du ropade på hjälp, så hittar du en gömd knapp. Hur trött du än varit och hur dåligt du än mått så har du känt och sökt på bandet efter en lösning på att få det att stanna. Du trycker på knappen och bandet saktas ned ytterst lite men för dig gör det stor skillnad. Din trötthet kommer nu i kapp dig och ju fler knappar du hittar, ju mer bandet saktas ned slås din kropp ut. Du orkar inte ta dig ned från bandet till en början, blir liggandes på golvet i månader. Men du hittar näringsbars som någon glömt och börjar sakteligen ta dig upp några kilon.

Du är kvar på gymmet. Det tar månader för dig att börja med att hasa dig mot dörren till att orka ta ett steg mot samma mål. Du orkar inte, vilar mellan varje centimeter du tar dig framåt. När du når dörren har du också hittat kontakten som får bandet att stanna. Något som alla dessa personer som vänt dig ryggen vetat om.

När du når dörren har du mer vetskap om hur bandet fungerar, du har hittat lösningen på problemet, du mår så bra du kan med mör kropp dagligen. Vissa dagar värre än andra.

Jag sprang på bandet, liggandes alldeles stilla. Personerna du mötte på gymmet mötte jag som läkare. Symptomen de alla hade jag och fler. Tröttheten att inte orka om så ens en centimeter hade jag. Knapparna du fann läste jag mig till. Envisheten du bar har jag.

Min kropp sprang, mot min vilja! Jag trodde kroppen inte skulle orka, att jag skulle gå bort. Mot min vilja! Så illa var det. En helvetes-resa.

Idag besitter jag en gedigen utbildning inom näringslära, från min egen kropp.

Vad säger du?