Senaste veckan & Påsk

Magsjuka, behöver jag säga mer?

Vi har suttit i karantän sedan i söndags, när Ängla visade vad magsjuka innebär med konstens alla regler. Skura, sanera, tvätta och serverat drickbart är vad jag gjort.
På långfredagen bröts vår karantän, i hopp om att vi vuxna har klarat oss. Oliwer, som varit hos sin pappa några dagar längre, fick åter igen kliva över tröskeln. 

Underbart att få komma ut igen, att få ta del av det soliga vädret som präglat hela veckan utanför fönstret.

När jag väl kom ut blev det en tur för att inhandla skor till Ängla inför våren som faktiskt börjar visa sig, då passade jag även på att inhandla en tapet. Så nu har vi äntligen fått lite färg i hallen.

Synd att dörrarna har den brutna färgen i gult, när man vill ha dom kritvita. Känns som att det får bli ett annat projekt. Nu fick vi i alla fall lite färg i ramarna.
Det bästa är att jag kan byta intryck till en billig peng när jag vill. Har väldigt ofta en inställning till förändra, förnya och förbättra. I alla avseenden i mitt liv.
Fötterna tillhör Ängla som står framför spegeln, det är väl den åldern förmodar jag. Lakrits (vår kanin) ligger på en av sina favoritplatser i hallen. 

Nu ska jag hitta ett bord, en pall, en lampa och någon tavla till så är den nyrenoverade hallen klar. Men det får ta sin tid.

Igår, påskafton, körde vi ungdomarna till deras favoritbutik Dollar Store. Med studiemedel och mindre månadspeng så uppskattar dom den butiken. Rakhyvlar, mobiltillbehör och tavlor var något av det som kom hem i deras kasse. Oliwer och Rebecka lämnade nästet för att spendera någon dag med Beckas familj, medan Ängla svidade om till ridkläder. 
Efter stallet blev vi bjudna på middag hos Matti & Vera med efterföljande kaffe och nostalgi.

Det är verkligen givande att få umgås igen, efter en hel vecka isolerade med aktiv och hotande magsjuka.
Nu har vi gjort vårt på den fronten och vi har sett till att ingen annan ska få bacillen från vårt håll. Nu är vi safe….eller?

 

 

 

En tillbakablick på helvetet

Jag vill så gärna få ner en sammanfattning av min sköldkörtelresa, började därför leta i bloggen efter det jag idag vet är första tecknen på att jag började bli sjuk. Mycket finns i bloggen, den är som en stor gott och blandat påse. Dom färgglada godisbitarna får symbolisera all humor och glädjande stunder medan lakritsen får symbolisera denna grymma sjukdom man bär på. 

Jag kom aldrig så långt som till första tecknet, jag fastnade i ett annat inlägg som skrivits efter mitt s.k. helvetes år 2014. Ett inlägg där mina familjemedlemmar har uttryckt sig om när det var som värst. Att i efterhand få höra deras reflektioner av den hårda tiden.
Nog för att en annan hade det obeskrivligt jävligt men att höra sina familjemedlemmar berätta ur ett annat perspektiv smärtar också. Man vill ju så gärna skona dom, samtidigt som familjen är den tryggaste punkten man måste kunna landa i. Det är där man skriker på hjälp, det är där man faller ihop, det är där man gråter, det är där man lägger sitt hjärta, det är där man är som minst och mest hjälplös. När det är som värst.

Gahhh, det gör ont att läsa. Lika ont som att känna hur man tvivlar på att klara det. Lika ont att veta att dom trodde som jag, att jag skulle förloras och lämna dom alla.

Det var det här inlägget jag fastnade i, om du vill läsa det.

Tacka gudarna för att familjen även är det som gör att man tar på sig envisheten och ett jävlar anamma. För överleva skulle jag och på köpet knäcka den där jävla nöten, för mig och min familj.

På kortet hade jag 2014 hittat B12-, folsyra och zinkbrist. Jag hade börjat dricka flakvis med näringsdrycker och lycklig för att jag gått upp från 48kg till 54 kg. Än mådde jag allt annat än bra men minns att jag var så lycklig för varje kilo, för varje symptom jag lyckades få att försvinna. Varje dag var bara bättre, trots att den var långt ifrån bra.

Boken Sköldkörtelsjuk & Frisk – Inlägg 1

För någon vecka sedan vann jag en bok på Instagram, en bok skriven av Nadja Öström som heter Sköldkörtelsjuk & Frisk – Ett inre kaos.

En glädjande överraskning, då jag sedan något år vetat vem Nadja är och vad hon har gjort/gör för oss sköldkörtelsjuka. Trots att jag aldrig träffat Nadja personligen, utan bara haft kontakt via sociala medier, så är hon för mig en drivkraft i den kamp som många av oss kvinnor (och män) driver på varsitt håll dagligen. Vi som delar, berättar och informerar driver just den kampen på våra egna sätt men med ett gemensamt mål – bättre vård för sköldkörtelsjuka. 

Nu har jag äntligen börjat läsa Nadjas berättelse, i den bok som hon nyligen givit ut. Jag trodde att jag skulle skriva om den när jag läst färdigt och sammanfatta vad jag tyckte men jag slungades in i massor av känslor. Redan efter två kapitel känner jag medlidande, drivkraft, frustration, gemenskap och mycket mer. 

Medlidande för att jag vid första orden och framåt kände igen mig så väl, jag har ju varit där. Funderar på om en person som aldrig behövt känna det verkligen skulle få samma förståelse. Jag har ju så många gånger försökt förklara för min sambo, vänner och andra hur illa det verkligen kan kännas i kroppen när man mår som värst. Tror dock inte att jag någonsin kommer att lyckas med det, då orden “Jag trodde jag skulle dö” inte verkar rota sig i någon som faktiskt aldrig så illa känt den känslan. Min sambo kom nog närmast den förståelsen. 

Gemenskap känner jag för att man trots all oförståelse ändå inte är ensam. Tvetydig känsla. Vi är tyvärr så många som lider av det i vårt avlånga land, därför behöver man inte känna sig ensam i kampen. Trots att man oerhört ofta är alldeles allena i sin sjukdom.
Den största gemenskapen känner jag med min syster och dotter, vi lever samma helvete och är ett enormt stöd för varandra. Tack och lov har Ängla inte fått känna på den allra hårdaste biten, där tackar jag mina helvetes år för kunskapen jag varit tvungen att lära mig. Jag ska göra allt i min makt för att hon ska slippa det värsta. Min syster däremot, har haft sjukdomen så mycket längre än mig. Långt innan jag fick min, då var det jag som var den oförstående. Den som jag idag har lust att banka vett och förståelse i. Hade jag kunnat gå tillbaka i tiden så hade jag velat lära mig allt jag vet idag, för att bespara oss alla det lidande vi genomgått.

Frustration kommer alltid i samband med att man diskuterar denna sjukdom, framför allt när man behöver snabb hjälp. När sjukdomen vänder och man idag har gett upp tron på att sjukvården ska kunna hjälpa en. Man måste ha sin verktygslåda med kunskap redo dagligen. Om det inte är för att ständigt hålla kroppen i hormonell balans så är det för att ta till sina ess i rockärmen och komma till en instans som besitter kunskap, åtminstone lite, om det man kämpar med.
Frustration över vården i vårt land med den så kallade bästa av dom alla, så är det just det man kämpar för. Att alla sköldkörtelsjuka ska få rätt vård, få vård i tid och slippa lida. Vi är i behov av en fungerande vård, ytterst ansvariga och fasta läkare. Stafettläkare gör att vår kamp blir så mycket hårdare. Varför har inte alla friska ett årligt prov (med TSH, TPO-AK, T3 och T4) som tas, precis som cellprov? Varför måste vi som patienter böna och be om T3-prov? Varför får inte alla ta prov på mitokondrieantikroppar? (Av egen erfarenhet). 
Så många frågor och punkter som skulle behöva ändras inom vår vård. Vi driver inte bara en kamp för hormonell balans hos oss själva, vi måste även driva en kamp för rätt vård.

Drivkraft kommer, för mig personligen, när frustrationen över att något sämre kan förändras till något bättre. Min drivkraft bottnar nog i en frustration många gånger, det är nog dom gångerna jag lyckas bättre än att bara känslan vilja infinner sig. Jag får ett jävlar anamma på ett positivt sätt.
Genom endast dom få kapitel i boken jag läst, väcktes just dessa känslor och jag fick genast kli i fingrarna att skriva om mina känslor men även min egen historia. Jag har nog många gånger försökt tidigare i bloggen så jag får väl mata på lite mer. Likväl som jag känner igen mig i Nadjas första upplevelse (och säkerligen resten av boken) så kommer kanske någon annan känna igen sig i min. Kanske kan man, precis som jag började göra under den värsta tiden, att gripa viktiga halmstrån för att kunna lägga sitt eget pussel. Då har min berättelse gjort mycket, precis som jag vet att Nadjas bok kommer göra för många.

Jag har bara börjat på boken men har redan nu gett den ett högt betyg, tänkte jag skulle skriva mina tankar i samband med att jag läser hela.
Därför tipsar jag er alla att köpa den, oavsett om du lever med sjukdomen eller är anhörig. Varför inte bara för att få mer kunskap?

Boken finns på adlibirs eller på Nadja Öströms egen sida (rekommenderar dig att gå in där)

 

Inlägget är ej sponsrat

Idag byter jag siffror

Idag byter jag siffra på min ålder, från en 38 till en 39.
Ett år kvar till den magiska sifferbytningen, då jag byter ut 3 mot 4 som tiotal.

Jag hade en konversation med min syster igår som löd:

För att förtydliga så är det jag som är Delicatobollen, älskar den underbara bollen, syrran är Sid för att hon är så slow och vår vän Sandra är Zzzzz för att hon har en förmåga att somna i våra konversationer och vi hör hur hon snarkar. Syrran fick skicka en skärmdump från sin lur eftersom min inte behagar kunna ta någon på messanger.

För övrigt så känns det inte som om jag är den lastgamla i vårt gäng, jag har nog stannat utvecklingen i början 30-isch. 6-7 år hit eller dit känns inte av i vår gemenskap. Vi har verkligen sjukt roligt ihop.

Jag vill göra en massa saker innan jag fyller 40 men vet inte om jag kommer att uppfylla alla dom viljorna, vi får helt enkelt ta och se vad det här magiska året har att ge mig.

Det är ju inte bara åldern jag byter ut, jag ställde mig nämligen på vågen i morse och den fick helt klart den här dagen att börja bra. Jag har haft ett delmål att byta ut 65 ett bra tag nu och dagen till ära sprängde jag det målsnöret. Det var inte siffran bakom komma tecknet som hade ändrats denna gång, utan även entalet. Äntligen visade vågen 64.någonting och inte 65.någonting.

Today is my dag!

 

Skitsur & Stolt

Mixade känslor gällandes detta.

Oliwer är en varmhjärtad, godtrogen, ärlig, pålitlig och mjuk kille. Egenskaper jag har planterat så väl hos mitt barn. Egenskaper som jag tycker alla ska bland många andra när dom blir vuxna människor. Jag är stolt över det jobb och den uppfostran jag gett honom, därför skär det så oerhört i mitt hjärta när denna kille får alla motsatser tillbaka.

Oliwer sålde sitt XBOX för att köpa PS4, som alla vänner har. 
Jag förbjöd honom att själv möta en köpare på en förorts station och förstod att hans fina sidor skulle kunna komma till skada, om det ville sig illa. Att sälja något ska i dagens samhälle ske under kontrollerade former av övervakning, oavsett hur gammal man är tydligen.

Han lyssnade på sin strängt oroliga mamma och sålde sitt spel tillsammans med sin pappas övervakning, vid ett annat tillfälle.

Nu hade han pengarna för att kunna köpa sitt efterlängtade PS4. Han hittar ett prisvärt sådant på Shpock. 
Han är stolt när han informerar mig om att han har tagit det säkra före det osäkra och bara swishat hälften av pengarna, eftersom säljaren skulle skicka spelet. 
Godtrogen som min son är så betalar han andra halvan så snart han fått spårningsnummer på paketet. Där var hela betalt!

Med en vrede som han bara tillåter komma ut i rinnande form av tårar vägrar han öppna paketet som han hämtat ut någon dag senare.
Rebecka öppnar det när jag tittar på och i påsen med tejp runt ligger det två tjocka böcker. Två böcker!! Det var vad han mottagit. Man blir ju så jävla förbannad över att det finns sådana som satt ett beteende som detta i system. Två olika swishnummer, en säljare som enligt appen ska finnas i Uppsala och två böcker med en adress från Malmö. Dessutom ett medskickat kontoutdrag från 2003. Gaaah!

 Mitt mamma-hjärta sänder mig otaliga signaler. “Han får se det som en läxa, han tycker ju ändå att vi inte litar på någon främling i sådana situationer”, “Jag hjälper dig självklart att anmäla, vi måste ju i alla fall försöka. Om inte annat gå den s.k. rätta vägen” (Där kom min orubbliga rätt & riktigt sida fram).

Mitt hjärta gråter för att jag förstår honom samtidigt som att jag måste lära honom hur den hårda världen idag fungerar. Jag måste se till mig själv i samma situation, ingen hade gett mig pengarna jag förlorat och jag skulle också behöva gå den rätta vägen. För att sedan hoppas att jag kanske får tillbaka mina pengar, trots att mångt och mycket säger att det sällan blir så i dessa bedrägerier. Och där är jag tillbaka till att vilja badda in honom i bomull och laga dom sprickor någon skapat i det fundament jag under många år förankrat i form av barnuppfostran.

Det gör mig så jävla förbannad att inte alla barn får det fundamentet, att dom sedan växer upp och gör sådana saker mot dom som aldrig skulle göra det mot någon annan.

Försökte förklara för Oliwer att vi måste anmäla, att oavsett om han får pengarna tillbaka eller inte, så den som lurat honom inte får fortsätta.
Här kommer vi till vårt dagliga rättssystem, som även dom har så många sprickor i sitt fundament. Jag vet mycket väl att detta inte är någon speciell prio men jag hoppas, jag hoppas verkligen att dom kan spåra swishbetalningarna till konton som leder till någon/några. Så att Oliwer kan få bekräftelse på att han gjorde rätt, att han får veta att anmälan inte bara lagt ned. Att någon gjort sitt yttersta för att inte fler ska bli lurade, för att Oliwer gjorde sin del och anmälde.

Jag vet att det finns värre fall som går åt helvete men måtte han få denna bekräftelse, som faktiskt skulle laga det spruckna fundamentet en aning. Som skulle ge Oliwer en bekräftelse på att det lönar sig att göra rätt.

Det gör mig stolt att han gjorde rätt, hela vägen.

Han är en godtrogen, ärlig, lojal och underbar kille. Egenskaper som någon utnyttjade. Det gör mig skitsur. 

 

Mycket nu

Jag kan bara fortsätta att ursäkta mig, framför allt riktat till mig själv eftersom jag bloggar mestadels för min egen skull. 
Fast till och med jag kommer nog att förlåta mig själv när jag en dag tittar tillbaka i bloggen och läser nedanstående inlägg. Dessutom retar appen gallfeber på mig, fungerar ju inte alls, vilket gör det ännu svårare att få rutin på bloggandet.

Det har varit lite kaotiskt den sista veckan. Inte nog med att jag har alla bröllopsbilderna att redigera när jag inte jobbar, vilket jag gör heltid numer (ett inlägg om det försökte jag ladda upp från appen, så det får vi ta sen) men i måndags fick jag ett telefonsamtal från Lelles jobb. Han hade varit med om en arbetsolycka och klämt tummen. 
Jag vet, klämt tummen! Den tanken slog mig också när jag meddelades olyckan, innan mina tankar hann reflektera över vilka vikter han egentligen jobbar med.

Eftersom han är bärgare så är det alltid tunga saker, den här gången skulle dom bärga en lastbil varav Lelle kläms mellan lastbilen och fästanordningen på bärgaren. Ett X antal ton. Han stod därför och väntade på ambulansen med tummen i munnen. Bara där visste jag att det var illa. Lelle är till mångt och mycket en macho-man men när han (eller hans kollega i det här fallet) tillkallar ambulans så är det illa.

Lelle skickade senare en bild på tummen och av respekt för kräsmagade, inkl. mig själv, så lägger jag inte upp bilderna i bloggen. Inte på någon social media för den delen. 
Men för att ge er en bild av hur det såg ut så var tummen mosad från nagelfästet och uppåt, hade dessutom spruckit på tvären. 
När dom skulle sy ihop honom (efter röntgen och diverse annat) så var dom tvungna att kapa en bit av skelettet för att kunna få över skinnet. Han amputerade rätt och slätt.

Tack och lov så hade inte tummen krossats eller brutits på något annat ställe.

Eftersom han har gått på starka smärtstillande så har jag fått köra honom till återbesöket på kirurgen, tagit hand om alla försäkringspapper och det mesta i hushålls väg, Därför har både bloggen och bröllopsbilderna blivit lidande. Jag har bara mina vakna timmar på mig att göra allt.

Mitt stackars hjärta kämpar. Inte nog med att tummen smärtar utan han har fått problem med magen (gallan eller något) p.g.a. medicinerna han måste äta.

Igår kväll satte jag ihop ett utkast av bröllopsboken, kan dock inte visa något ännu eftersom jag vill ha brudparets tillåtelse men förhoppningsvis kommer det.

Nu åter till vardagens alla måsten, i skrivande stund är frukosten nere och jag ska göra mig klar för jobbet. Men vi höres när du minst anar det.

Kram!

Catch it!

Tänk vad vardagarna fyller ens dagar, nu har jag fullt upp igen. Utöver dagarnas alla måsten så bollar jag just nu med flertalet större projekt, som för mig är stora.

Fredagen bestod av jobb halva dagen, sen fick faktiskt jag och Lelle lite tid tillsammans på eftermiddagen. Självklart kröp sig några måsten på och vi fokuserade på att fredagshandla och slänga ut julen. Jag är lite så, när julen är över så ryker den enda lilla tomten som pryder vårt hem under den högtiden. När nyår har passerat ryker allt. Då vill jag ha neutralt innan våren ska få pryda med tulpaner och färger.

Lördagen bestod av mindre veckohandling innan Ängla skulle på sin ridning. Medan Ängla rider så sällskapar vi med vänner, vars barn också rider, i cafeterian. Trevligt.
När vi anländer hem så väntar svärföräldrarna och det är dags att fira Lelle som fyllde år tidigare i veckan. Kvalitetstid med familjen när den är som bäst.

Idag har jag mått mindre bra, vet inte om det är levaxinhöjningen eller andra hormonobalanser som spökar. Tog mig tid att springa ut med ungdomarna för att fånga dom på bild.
Det var dock så kallt, så det som fångades på bild fick helt enkel bli som det blev. Bjuder på några bilder här:











Dom här två kan verkligen förgylla vilken dag som helst, härligt att få fånga dom på bild!

Jodprov – Barn

Idag tar Ängla sitt jodprov, för att kontrollera om hon har brist. 

Åker och lämnar in det på posten innan jag åker till jobbet, sen väntar vi någon vecka på svar. 

Väntar fortfarande på remiss till barnmottagningen…. 

Så vad innebär jodbrist? Vad ger det för symptom? Läs om det i länkarna nedan:

http://kurera.se/sa-vet-du-om-du-har-jodbrist/

http://kurera.se/jod-i/