Droppen som fick bägaren…

…att rinna över.
Det är ju faktiskt så. Den där bägaren har en förmåga att rinna över flera gånger i livet. Med största sannolikhet för att lära oss något.

I förra inlägget tog jag upp första gången jag uttalade stress ordagrant, både för mig och min omgivning men innan dess hade jag nog redan börjat uttrycka….(tappade order, vilket är ett av symptomen på utmattning)…misslåtenhet. Det är dock något jag måste reflektera ytterligare över och därmed inte ta upp i detta inlägg.

Nä, tänkte snarare fortsätta från tårt-jäveln.

Semestern var över och jag hade nog aldrig riktigt landat i någon återhämtning. Vår mysigt lummiga baksida gav mig aldrig den där friden som den gjort året innan, när jag bara älskade att bara vara hemma och ligga i solstolen och läsa böcker när jag önskade. Nä, nu kom jag aldrig till ro men intalade mig väl att ordet semester gjorde sitt jobb och omedvetet laddade upp batterierna, för nu var semestern över.

Redan i september kommer första förkylningen, Ängla smittade både mig och Lelle. Lelle fick dock en hel lunginflammation på köpet. Det var väl en helt vanlig bacill som följder med när skolorna börjat, eller?
En vecka hemma så kastade jag mig ut i vardagen igen, utan att tänka eller reflektera. Fortfarande i tanken om att “alla har det så här”.

Den 2:a oktober kommer med en början som en helt vanlig dag. Kl. 10:00 ser jag att min mamma har ringt och dom som känner mig vet hur förvånande det är att min mamma ringer mig efter 20 år. Något var fel, jag kände i hela kroppen att nu har det hänt något med någon av alla syskon eller pappa. Jag försökte nå henne men hon svarade inte utan ringde tillbaka när jag väl satt vid mitt skrivbord igen.

“Hej Karolina, det är mamma. Pappa är död”

Min fina pappa, precis som jag minns honom.

Jag slungades tillbaka till 4-års ålder när jag satt likadant klädd som min pappa i lastbilen. Jag älskade lastbilen och jag älskade min pappa. Trots att pappa inte heller har varit så närvarande i senare delen av mitt liv p.g.a. av alkohol så är han den som legat mig varmast om hjärtat när jag tittar tillbaka på min barndom. Han gav mig ett unikt smeknamn, jag var en maskot i hans lastbil där vi satt och löste kluriga gåtor och spel som hade med bilar och orter att göra. Han var min tryggaste punkt när jag var liten. Sen kan man ju definiera trygg punkt med alkohol, men min pappa var aldrig någonsin elak mot mig.

Sorgen kom som ett brev på posten, ett sådant brev som man vet en dag kommer men man aldrig någonsin vill öppna. Man vet att det innehåller tårar, saknas, kärlek, svek, om jag ändå…, ånger, varför och alla känslor i hela vida världen. En orkan som rycker med dig när du minst anar det och du har ingen aning om vad du möter i orkanens öga.

Jag har sörjt förut och jag accepterade sorgen, den fick vara naturlig och ha sin gång. Jag hade redan innan detta lärt mig att falla handlöst och låta det som komma skall få komma.

Nog för att sorgen vid pappas död var hård men det var inte det som fick mig att gasa min redan stressade kropp ännu hårdare. Pappa var borta och det var inget i världen som kunde få honom tillbaka så jag kunde få säga att “Det är okej pappa, jag älskar dig ändå”. Jag vet att pappa levde med ett sju helvetes dåligt samvete och ånger för så mycket som han inte gjort annorlunda. Det bottnade alltid i alkoholen.

Nä, det var nämligen det praktiska kring hans död som gav mer gas då jag ofrivilligt blev den som skulle informera alla syskon om vad som hänt. Vår mor har ju inte kontakt med någon av oss barn och mycket p.g.a. vår uppväxt har även jag och mina syskon mer eller mycket mindre kontakt med varandra. Vi hamnade på vägen i våra egna överlevnadsstrategier och formade våra liv utifrån det var och en kände var våra enskilda överlevnadsvägar, dessvärre så gick många av oss på varsin stig.

Jag har ju alltid haft en av mina systrar vid min sida, gått hand i hand på samma snåriga stig och puttat varandra över sockar och sten. Det var henne jag ringde först. Tillsammans sökte vi upp samtliga syskon, stog enade i alla dom återstående fem samtalen som var vårt måste. Att informera om att vår pappa gått bort. När begravningsbyrån ringde en vecka senare och frågar “Är det du som kommer att ha hand om er fars begravning?”
Ja, vem skulle annars göra det? I vår familj är inget eller ingen en självklarhet och det jag funnit på min stig är att om inte jag gör det så blir det inte gjort. Det tog jag med mig.

Jag och syster ringde ännu en gång ett varv runt till syskonen, den här gången med frågan “Har du några önskemål ang. pappas begravning”

Jag tog emot alla önskemål och förvånande nog var vi alla 7 syskonen enade i det stora hela. Pappa skulle få ligga där han hör hemma, tillsammans med sin far och sina morföräldrar på en liten ort där vi alla syskon spenderade somrarna när vi var små, där stugan som båda pappa, farfar och farfars föräldrar älskat så högt. Man ser kyrkan från stugan, man ser vart dom alla idag vilar. Där skulle pappa få stanna. Där är han född och där skulle han få vila.

Varför portionerade jag inte ut något till mina syskon redan här?
Därför att jag länge levt med att om inte jag gör det så blir det inte gjort och skulle det bli gjort så skulle jag få ringa och kontrollera att var och en gjort det. Det skulle bli dubbeljobb, då kunde jag lika gärna göra det själv. Om det verkligen hade blivit så vet jag inte men det är mycket troligt.
Här väljer jag att erkänna att mitt kontrollbehov är existerande, det både på gott och ont.

Dödsboanmälan, kista eller urna, vilken kista, vilka blommor, vilket kort, vilka låtar, vilken dekoration, vilket datum, vilket hotell, vilka ska komma, vilka konton, vilka handläggare, samtal med godman, handbuketter, fullmakter för samtliga syskon ska skrivas på, kläder till begravningen, gåvokort, lägenhet, personliga tillhörigheter, möblemang och bohag, räkningar…..listan kan göras lång. Det är så mycket kring en närståendes död och jag tog på mig något jag aldrig tidigare varit inblandad i. Jag visste inte hur stort jobbet var och jag hade nu en arbetstid från ottan till långt in på kvällen.

Jag väljer klänning inför begravningen. Jag känner här smaken av tegel.

Begravningen blev som jag strävat efter, helt underbar. Ett så oerhört vackert avsked tillsammans med dom flesta syskon, dess familjer och pappas tre systrar.

Tänk om pappa sett oss där tillsammans, allihop.

Du finns alltid hos mig!

Texten till begravningen:

Martin föddes i ________, i en syskonskara på fyra. Bror till 3 systrar.

Lastbilen blev hans symbol, då han arbetade som lastbilschaufför under större delen av sitt liv.

Trots att hans liv, med all säkerhet, var fyllt med ljusa stunder och glädje, kantrades det också med kamp och sorg.
Precis som livet ter sig, bara på olika sätt för var och en.

Men du, Martin, gav något ovärderligt i ditt liv, som vi nu tänder ljus för…

1:a ljuset tänds:

  • Det första för Mikael – Det barn du tog del av och du gav en hel drös med syskon

2:a ljuset tänds osv.:

  • Det andra för Jesper – Din förstfödda son
  • Det tredje för Mattias – Din andra son
  • Det fjärde för Joakim – Din tredje son
  • Det femte för Karolina – Din första dotter
  • Det sjätte för Angelica – Din andra dotter
  • Det sjunde för Michaela – Din tredje dotter
  • Det åttonde för Marcus – Din fjärde son

På kistan och inför din sista vila brinner nu 8st ljus. 7st för varje liv du tänt – Dina barns, och ett för det extra barn som fick ta del av dig.

Var och en av dom vill att du stannar här ”hemma”. Dom vill att du nu får ro och vila.

Du är trots allt deras far 

Jag fick en ledig betald dag från jobbet i samband med att pappa gick bort, jag tog ut två semesterdagar för att kunna resa och vara närvarande på hans begravning. Var det inte kompkontot som sjönk allt mer på minus så var det semesterdagarna. Nu fick jag sörja mellan kl. 17-18 på kvällen, om jag hade tur. På dagarna höll jag ihop riktigt duktigt. Helst hade jag vara velat få fri tid att ordna och gråta om vartannat. Utan att klistra på ett leende och sälja så många profilerade produkter som möjligt.

November kom, sorgen bodde kvar, stressen total, pappas födelsedag, namnsdag och farsdag anlände och så även ännu en förkylning. Men jag jobbade.

Den här gången släppte inte hostan och jag hade redan innan begravningen uttryckt att “jag kan känna smaken och strukturen av väggen” till kollegan på jobbet. Jag sade det högt.
Lelle kom för att hämta mig en lunch (innan begravningen) för att köra mig till rehaben för ryggen, så att jag kunde prata med begravningsbyrån och äta dom smörgåsar han gjort åt mig. Allt för att inte förlora så mycket komptid hade jag lagt in rehaben och ortopeden på lunchen, tog samtalet med begravningsbyrån för att dom också har kontorstider och jag skulle slippa låta det gå ut över mitt jobb (jag vet att privata samtal inte uppskattas på arbetstid) och Lelle körde för att jag skulle hinna äta på resvägen. Han såg hur mycket jag hade på axlarna, han såg att jag var slutkörd och av välvilja skulle han underlätta för mig. Som jag älskar honom för det.

Alla försökte tala om för mig att jag skulle stanna, men nu kunde jag ju inte stanna. En begravning med kista måste ske inom en månad.

Dom skulle ha stannat mig. Mina chefer skulle ha uppmärksammat och tvingat mig att gå hem kosta vad det kosta ville, Lelle skulle tvingat mig vara hemma och ringt en läkare redan då…..någon i min närhet skulle tvingat mig stanna, hållt om mig och sagt att det är okej att du bara är just nu. Men lika svårt som jag hade att lyssna på mig själv och dom andra, lika svårt var det nog för dom att veta hur man skulle gjort i det läget.

Julen närmade sig och än hade jag inte stannat, jag skulle ju vila över julhelgen……eller?

Senaste veckan & Påsk

Magsjuka, behöver jag säga mer?

Vi har suttit i karantän sedan i söndags, när Ängla visade vad magsjuka innebär med konstens alla regler. Skura, sanera, tvätta och serverat drickbart är vad jag gjort.
På långfredagen bröts vår karantän, i hopp om att vi vuxna har klarat oss. Oliwer, som varit hos sin pappa några dagar längre, fick åter igen kliva över tröskeln. 

Underbart att få komma ut igen, att få ta del av det soliga vädret som präglat hela veckan utanför fönstret.

När jag väl kom ut blev det en tur för att inhandla skor till Ängla inför våren som faktiskt börjar visa sig, då passade jag även på att inhandla en tapet. Så nu har vi äntligen fått lite färg i hallen.

Synd att dörrarna har den brutna färgen i gult, när man vill ha dom kritvita. Känns som att det får bli ett annat projekt. Nu fick vi i alla fall lite färg i ramarna.
Det bästa är att jag kan byta intryck till en billig peng när jag vill. Har väldigt ofta en inställning till förändra, förnya och förbättra. I alla avseenden i mitt liv.
Fötterna tillhör Ängla som står framför spegeln, det är väl den åldern förmodar jag. Lakrits (vår kanin) ligger på en av sina favoritplatser i hallen. 

Nu ska jag hitta ett bord, en pall, en lampa och någon tavla till så är den nyrenoverade hallen klar. Men det får ta sin tid.

Igår, påskafton, körde vi ungdomarna till deras favoritbutik Dollar Store. Med studiemedel och mindre månadspeng så uppskattar dom den butiken. Rakhyvlar, mobiltillbehör och tavlor var något av det som kom hem i deras kasse. Oliwer och Rebecka lämnade nästet för att spendera någon dag med Beckas familj, medan Ängla svidade om till ridkläder. 
Efter stallet blev vi bjudna på middag hos Matti & Vera med efterföljande kaffe och nostalgi.

Det är verkligen givande att få umgås igen, efter en hel vecka isolerade med aktiv och hotande magsjuka.
Nu har vi gjort vårt på den fronten och vi har sett till att ingen annan ska få bacillen från vårt håll. Nu är vi safe….eller?

 

 

 

Idag byter jag siffror

Idag byter jag siffra på min ålder, från en 38 till en 39.
Ett år kvar till den magiska sifferbytningen, då jag byter ut 3 mot 4 som tiotal.

Jag hade en konversation med min syster igår som löd:

För att förtydliga så är det jag som är Delicatobollen, älskar den underbara bollen, syrran är Sid för att hon är så slow och vår vän Sandra är Zzzzz för att hon har en förmåga att somna i våra konversationer och vi hör hur hon snarkar. Syrran fick skicka en skärmdump från sin lur eftersom min inte behagar kunna ta någon på messanger.

För övrigt så känns det inte som om jag är den lastgamla i vårt gäng, jag har nog stannat utvecklingen i början 30-isch. 6-7 år hit eller dit känns inte av i vår gemenskap. Vi har verkligen sjukt roligt ihop.

Jag vill göra en massa saker innan jag fyller 40 men vet inte om jag kommer att uppfylla alla dom viljorna, vi får helt enkelt ta och se vad det här magiska året har att ge mig.

Det är ju inte bara åldern jag byter ut, jag ställde mig nämligen på vågen i morse och den fick helt klart den här dagen att börja bra. Jag har haft ett delmål att byta ut 65 ett bra tag nu och dagen till ära sprängde jag det målsnöret. Det var inte siffran bakom komma tecknet som hade ändrats denna gång, utan även entalet. Äntligen visade vågen 64.någonting och inte 65.någonting.

Today is my dag!

 

Helg i gott sällskap 

I lördags kom mina kära svärföräldrar för att fira mig, ja jag har ju hunnit bli ett år äldre under förra veckan. 

En fika innan dom även följde med till Änglas ridning, vilket uppskattades enormt av både Ängla och oss. 

Att få visa farmor och farfar när hon gör det hon gillar mest var så himla roligt. 

Efter middagen hade hon bokat in övernattning borta så det blev vi vuxna som umgicks… Tills jag somnade. 

Söndagen bestod av den obligatoriska fickan med Vera och Matti, alltid lika trevligt. 

Sen hade jag kvalitetstid med Sis, som vanligt jätte seriösa 

Ovanligt nog så blev vi seriösa och installerade hennes folie maskin så samtidigt som jag fortsatte bygga hennes nya shop. 

Ny kommer det hända grejer ☺️

Ängla behagade komma hem till middagen och jag hade lovat henne att färga hennes hår, hon är väl påväg in i tonåren eller någon liknande utvecklingsfas 

Blå/grön is da slit tydligen. 

Vill hon prova så får hon ☺️

Helgen har i vanlig ordning gått för fort. 

Åter till rutiner och bevarad forntid

Då har vi lagt ännu en rutin i vårt pussel efter julen, igår var det dags för Änglas ridning att ta fart igen. Gladare unge får man leta efter.

Trots att hon var med pappa till läkaren i torsdags, för öroninflammation med sprucken trumhinna, så var hon fast besluten om att rida. Med antibiotikakur och probiotika känner hon sig bättre. Jag är definitivt ingen förespråkare av antibiotika men jag vill heller inte att hon ska få några permanenta skador på hörseln eller att bakterierna ska få fäste på andra platser. Vi väger upp det med probiotika och hoppas att mage och andra delar inte tar så stor skada av kuren.

Fick beröm på hälsokost för att jag gav mitt barn probiotika i samband med antibiotika kur- “Det är inte många föräldrar som är införstådda i vad antibiotika åstadkommer för skador i magen och andra delar av kroppen, mestadels av immunförsvaret sitter i magen”. Tackar och niger för den komplimangen, lägger till ännu en guldstjärna i kunskapsboken.

Innan ridningen gick vi för att handla, passade på att lägga två gamla avdankade filmrullar på lådan. Vet inte varför jag är lite nervös, det är väl kanske för att rullarna besitter en hel del av mitt förflutna på gott och ont. Jag gillar inte att titta tillbaka om det inte har med mina barn att göra. Ängla vet jag är utesluten från dessa bilder, det fanns digitalkamera på hennes tid. Jag har inge mörka hemligheter i min forntid utan det är mer att min ungdom var präglad av ensamhet, osäkerhet, otrygghet och annat som kan komma att göra sig påmint. Det jag kan förhålla mig till är att det är bilder från ca. 13-18 år tillbaka, det är många års spann som ligger med hemliga minnen från den tiden.

Jag är dock en person som inte gillar överraskningar och bara dessa två rullar ligger på just överraskningar.

Tack och lov hade vi precis missat rånet som skedde mot en telefonbutik när vi var och handlade, Ängla och hennes kompis gick själva till den lilla godisaffären som ligger vägg i vägg med butiken. Det är ofrånkomligt att tänka på vad som kunde ha hänt och hur stor påverkan fel plats vid fel tidpunkt kan göra när det kommer så nära inpå.

Tycker det bara är bedrövelser på nyheterna och i samhället idag, man blir ledsen när man ser hur unga hanterar fyrverkerier som om det vore ett slags krigsvapen på öppna gator. Man ser tillbaka på nyårsaftnar när man själv var liten och kunde tryggt fascineras av det fina färgspelet på himlen. Idag vill man inte gå ut med sina barn för att fira in det nya året. Trist.

Väl i stallet glittrade det i Änglas ögon, ett tryggt ställe där det bara är lärdom och glädje.

Tillbaka till rutiner vi gillar.

Åter till vardagen

Nya året börjar med arbete, mjukstart med kort vecka. 

Jag går in i 2017 super seriöst… Eller?

Man får ta vara på det roliga varje dag, det är mitt motto 2017.

Idag, den 4/1 skulle jag in på min halvårskontroll hos min endokrinolog mitt i huvudstaden men pga. Vädret. Och snökaos så tvingas jag avboka (om jag inte kan få telefonbesök).

Ikväll firar vi Lelle som fyller 51 idag.

Grattis mitt hjärta 💕 på din dag.

Summerar Mitt 2016

Då var det dags att summera 2016, något jag missade 2015 men fann en gammal sammanfattning från 2014. Intressant att gå tillbaka och se hur det var då. Då kör vi:

Hälsa

Hälsa är en stor del av mitt liv, en livsstil helt enkelt. Jag kommer aldrig att återgå till gluten och mjölkprotein, då jag vet vilka fördelar det är att vara utan. Jag äter fortfarande kosttillskott i form av:

  • Magnesium
  • Q10
  • B12
  • Folsyra
  • Zink
  • D-vitamin (på vinterhalvåret)
  • B5
  • B3
  • Koppar
  • C-vitamin
  • Probiotika
  • Cellenzymer (Vid köttmåltider)
  • Schisandra (från och med julafton) Mer om detta kommer i kommande inlägg.

Jag har med detta fått svart på vitt att mina värden på dessa näringsbrist områden har förbättrats, något jag visade för inte så länge sedan i inlägget Provsvar nr.2, jag har dessutom fått svart på vitt att jag sänkt mina antikroppar mot sköldkörteln och mitokondrierna.

Från och med imorgon 2017 så övergår jag till Paelokost under en period, något som förmodligen kommer att nämnas under 2017. Ser fram emot att se vad detta ger. Mina leverprover visar bra men jag ser att dom är på väg åt fel håll, det är dags att koncentrera sig på den största delen i reningsverket, därav ska jag hjälpa det lite på traven genom att ta bort spannmål, pasta, ris och potatis.sdf

Kreativitet

Hade det inte varit för att den förbaskade gamla soffan står i vardagsrummet och dagligen påminner mig om ett projekt jag inte avslutat, så hade jag inte heller kommit ihåg att jag påbörjat renoveringen av den. Jag klandrar er inte om ni inte minns den.

Så hur gick det?

Den är fortfarande inte färdig och kommer så inte att bli. Jag tappade bort kaninen Lakrits en dag och när jag väl hittar honom så inser jag att han har bitit sönder remmarna som skapar en botten på soffan, allt för att ta sig in och ta över den för att göra den till sitt eget gömställe.

Den står fortfarande oklädd och nu lite sönderbiten, ägaren till den heter Lakrits.

Men jag ser det positivt, jag hann inte klä den med det svindyra roséguldfärgade tyget. Som jag nu kan använda till nästa projekt 🙂

Jag får se denna soffa som ett avslutat projekt tills möjligheterna blir annorlunda.

Barnen

Mina stora, fina och väluppfostrade barn. Det är nog en väldigt bra summering av dom.

Under 2016 har Ängla bytt skola och trivs oerhört bra, hon har tillsammans med klassen besökt Astrid Lindgrens Värld (utan mamma och pappa). Hon har det lite svårt i Matte men kämpar stenhårt. Hon har lärt känna en ny vän, från Rumänien, som hon pratar engelska med i den mån hon kan.

Oliwer har under 2016 träffat sin första riktigt stora kärlek, Rebecka. Ett perfekt matchande par. Rebecka får ta vissa praktiskt uppgifter vad det gäller Oliwer, eftersom han är kass (då menar jag kass) på att planera. Vilket ställer till en del i vardagslivet. Oliwer väger dock upp det med sin omtänksamma och stöttande sida av sig själv. Dom väger jämt i vågskålen och passar varandra som handen i handsken.

Jag, som mamma till Oliwer, förstår varför han tycker så mycket om henne. Det är väldigt lätt att tycka om Rebecka och hon har välkomnats in i familjen med öppna armar. Det är kärlek, bus och humor mellan dom två. Han är väldigt lycklig, vilket är oerhört viktigt för mig.

2017 rullar nog livet på för Ängla, med ridning, skola och vänner. Att börja femma till hösten gör nog att hon känner sig ännu mer vuxen. Nu börjar hennes utveckling mot tonåring ta fart och jag hinner inte riktigt med.

Oliwer har stora steg att se fram emot under det nya året. Han ska söka till gymnasiet, börja gymnasiet vilket kommer att röra runt i den bekväma trygghets grytan en hel del. Oliwer är som jag, en rutin-människa. Bandyn lär rulla på i sin gilla gång och jag hoppas verkligen att Oliwer och Becka klarar av förändringarnas vågor.

Förhoppningsvis får vi följa deras resa, intressen och kärlek på deras blogg under det nya året! 

Barnen har haft hälsan och varit friska om man bortser från förkylning. Måtte det för alltid vara så.

2017 – Mina mål & Förväntningar

Jag hoppas nog att året blir detsamma som 2016. God hälsa och humor är ledorden.

Sen hoppas jag självklart att jag kommer få prova på nya saker, kanske en ny utmaning i livet. En förändring inom jobbet, nytt boende eller något annat i positiv anda. Nå något mål som gör det möjligt att skapa ett nytt mål, det är lite enträget att bara stampa runt trots att jag trivs med tryggheten. Men någonting nytt önskar jag att 2017 ger.

Jag ser fram emot 2017 med spänning och förväntan.

Humor – Summan av 2017

Jag älskar humor, det får mig att leva till fullo. Jag omger mig gärna med den positiva energin som humor ger.

Jag är lyckligt lottad som får ha humor på jobbet varje dag, jag gör det jag älskar och får ha roligt dagligen.
Jag har en familj som bjuder på sig själva och bringar mig det bästa.
Jag har en syster som kan få vilken deppig dag som helst att spricka upp i glädje.
Jag har vänner som är likasinnade och ingen dag då vi ses blir torr och tråkig.

Jag är lyckligt lottad och tackar alla runt mig för att ni ger mig möjligheten att skratta tillsammans med er.

Sist men inte minst så har vi under 2016 fått tillökning i familjen, då älskade lilla Freja kom. Grattis Johanna & Erik till en underbar liten dotter.

Vad tycker ni? – Det intresserar mig.

Vad tycker ni om bloggen? Jag vet att ni är fler återkommande besökare än 2015, hälsar nya besökare varmt välkomna.

Det är roligt att ni återkommande besökare verkar funnit något som tilltalar er i min lite halvtorra vardag, det finns ju faktiskt bloggare som nischat sig på något intresse. Min blogg är ju som en Gott & Blandat påse. Här ryms allt som har med mitt liv att göra.

Det som känns lite tråkigt är att ni inte lämnar fler avtryck, jag är ju intresserad av er, av ni tycker och hur er eventuella blogg ser ut. Lämna gärna en kommentar när ni är inne och trampar runt på bloggen, har ni en egen blogg så lämna gärna adressen dit så att jag kan komma och hälsa på. Kanske finns det vänner jag ännu inte känner?

Så för att gå rakt på sak:

 

Jag önskar er alla ett superbra 2017!

 


Julen 2016

Julafton blev precis som vi önskat, lugn och ro.

Farmor & Farfar kom och firade den med Ängla och oss. Traditionellt med Kalle och två sovandes föräldrar i soffan 🙂 Det är så skönt med den tuppluren.

På morgonen, redan kl. 07:00 var Ängla redo för sin första morgonklapp. Hon vaknar alltid tidigt men är det högtider eller något hon ser fram emot så vaknar hon alltid extra tidigt. Tur att man är morgonmänniska.

Inte en fullpoängare men en uppskattad klapp ändå. Inte årets julklapp om man frågar henne.

Det här var däremot årets klapp (från oss + farmor & farfar), ända tills juldagen då systrarna Johanna och Erika gav Ängla en inplanerad shoppingdag på MOS (Mall Of Scandinavia), en dag bara med systrarna. Det var Änglas bästa klapp 2016.

På juldagen anlände Rebecka först, Oliwer hade försovit sig hos pappa. Skönt att hon känner sig hemma hos oss och kan komma själv tycker jag. Då vet man att hon välkomnats in i familjen som hon ska.

Sen kom Erika och strax efter dök Oliwer upp. Eftersom han firade aftonen med pappa och familj så fick han öppna sin morgonklapp när han anlände. VR-glasögon till honom också. Se klippet när han och Becka provar dom här.

Johanna, Erik och deras lilla Freja kom.

Fick låna dessa bilder från Johannas Facebook, eftersom Lelle hade gett oss alla mobilförbud den här dagen. Det blev kvalitetstid IRL. Mysigt och roligt men vi kunde inte spara och bevara dagen i bilder.

Sista bilden innan telefonen rök 🙂

En underbar jul med nära och kära.