Biologiska barn – en självklarhet?

Jag vill börja med att varna Dig för att detta är det första inlägget på en lång känslig följetång. Vill eller orkar du inte läsa långa eller känsliga blogginlägg så gå vidare till något annat inlägg och undvik kommande inlägg som börjar med Biologiska barn.

Jag känner att jag är redo, att dela med mig av en stor del i mitt liv. Något som har orsakat sorg, hopplöshet, smärta men även glädje, lycka och mirakel. Något som många kommer ha frågor om, ifrågasätta mina val och varför. Ni kommer att tycka på en massa olika sätt och jag vill redan nu be er om att inte dra era slutsatser utan att fråga. Det är helt okej och varmt välkommet att fråga, kanske kan du se saker ur ett helt annat perspektiv eller faktiskt få svar på frågor du länge undrat över? Eller så har du bara fått ännu en berättelse ur bloggsvären och är nöjd med det? Ni tar den här följetången av inlägg precis som ni vill. Jag blir bara glad om ni frågar då jag vet att många gärna vill. Det ända jag ber er om är att respektera! Jag delar med mig av min historia, mitt liv och mina erfarenheter och jag vill att ni respekterar på alla plan. Då kör vi!


 

Ända sedan jag var liten så fick jag höra att abort är fel, att man inte tar död på ett liv oavsett hur litet det är. Någonstans så var det ju en självklarhet, klart man inte tar ”död” på ett liv. Det är ju omoraliskt, hemskt och helt otillåtet. Har jag någonsin nämnt att jag har sju syskon? Kanske ligger den grundtanken som jag fick lära mig bakom just det?

När jag var 15 år så började jag med p-piller, jag blev gravid på sommaren -95 bara 16 år gammal. Jag minns paniken jag fick när testet visade plus. Min mamma började dock sticka bebiskläder samma kväll. Jag var livrädd för att det fanns något i min mage som växte, att gå till gyn och allt som hade med det ovissa att göra. Med grundinlärningen så fanns det aldrig ett alternativ till abort och ”allt löser sig” sa min mamma när vi tänkte på utbildning, ekonomi, boende och framtid. Jag förblev gravid och abort var aldrig på tapeten. Min vetskap om graviditeter var att man väntar barn och så kommer det ut ett. Mer än så fanns inte.

Den sommaren vart jag ständigt påtalad om att jag inte fick möblera om mitt rum eller bada i havet, det kunde skada bebisen. Varför då? Var min tonårstanke men det blev en lugn och gravid sommar med behov av colaflaskor (godis) och salta fiskar. Vi trodde att det skulle bli en pojke och han fick namnet Timothy. Det inhandlades små barnkläder, inte för många men en body, byxor, strumpor och mössa. Han skulle komma den 16 Januari 1996.

Dagen för ultraljudet i v. 17 kom och jag minns hur jag ligger på britsen med kladdigt klet på magen. Barnmorskan vispar runt med ultraljudsstaven och börjar se fundersam ut innan hon säger: ”Den här graviditeten fungerar inte”. Fungerar inte? Vaddå fungerar inte?, frågar jag. ”Det är dött, den fungerar inte!”. Hon går iväg efter en annan barnmorska som måste bekräfta att det hon sett är ett faktum. Och så var det, mitt ”barn” var dött.

Det visade sig att det dött i v.11 och att jag skulle vara glad för att jag inte fått likförgiftning då jag gått 6 veckor med ett dött barn i magen. Lite för mycket information för en 16-åring att hantera men en grym verklighet. Något hade gått snett. De frågar om jag vill stanna kvar och skrapa eller om jag ville åka hem och boka en tid per telefon. Som så ung så lät skrapning inte nice och utan förklaring om vad det innebar så lät det mest som om det var en osthyvel som skulle göra jobbet. Rädd valde jag att åka hem.

Jag grät och jag har nog aldrig gråtit så mycket. Där satt jag med mitt döda barn i magen och var livrädd. Mamma förklarade för mig att jag måste boka tid för att ta bort det innan jag själv blev dålig. Av någon anledning hade min kropp inte reagerat naturligt och stött ut det som inte fungerade. Nästa morgon ringde jag och bokade tid. Tiden jag fick var morgonen efter det. Den hann aldrig komma som planerat.

På kvällen kom värkarna och jag låg dubbelvikt i sängen i mitt tonårsrum. Mamma sa till min pojkvän att jag måste in till akuten. Det var en lång resa in med tätare och tätare värkar. När vi nästan var framme så gick vattnet och jag trodde det var blod, det gick inte att se i mörkret och som så ung och oerfaren så var det inte lätt att veta. Men det var bara vatten.

Jag kom in på akuten, och blödde mängder när jag väl var där inne. De tog ut fostret som kroppen släppt, det skulle få följa med upp på operation för att kontrolleras. Fråga mig inte varför men jag tror att det är för att se om någonting i utvecklingen av fostret orsakat det sena missfallet. En fråga som består än idag. Min operation (skrapning) tog längre tid än vanligt, jag blödde så mycket.

Morgonen efter var det dags för att åka hem, en fråga om kurator hade jag fått. Men precis som grundregeln, man tar inte bort ett liv så hade jag även fått lära mig att om man behöver prata med någon så är man inte riktigt frisk, psykiskt. Jag tackade nej.

Jag åkte hem, utan barn och med en sorg stor som aldrig förr!

Jag fick aldrig veta om det var en Tim men för mig var han det. P-piller av ny sort sattes in och mitt liv fortsatte med en annan syn och en ny erfarenhet. Jag visste dock inte hur stor del av mitt liv som det här ämnet skulle få men framtiden skulle verkligen komma att visa mig det.

Fortsättning följer….

Vad säger du?