Hjärtat

Jag har fått svar, eller rättare sagt så har jag läst mitt svar från ultraljudet av hjärtat som jag skrivit om tidigare.

Vad jag kan tyda av alla dessa latinska och medicinska ord så visar det sig att jag har avvikande (fel) på två klaffar, en T-våg (?) och skänkelblock.

En bedömning som inte är helt klarlagd och jag har därför inte fått ok för att operera bort tonsillerna förrän jag träffat en läkare.

Vad detta innebär vet jag inte men det kanske kan förklara en hel del. Mitokondrierna har en stor betydelse för hjärtvävnaden, så långt vet jag. Eller kan det vara så att det är därför jag insjuknade så hastigt efter att jag blev sövd 2014? Det är ju helt klart att det är hjärtat som begränsar mig till att träna konditionsträning och att jag därför undviker sådant som höjer pulsen, i alla aktiviteter.

Det förklarar i alla fall alla hjärtproblem som jag hade 2014, som ingen läkare då gjorde en utredning på.

Jag har tydligen fått en tid senare i Juli, då har jag massor av frågor och kommer garanterat få mer vetskap.

Min syster började gråta när hon fick höra, utan vetskap om hur felen kommer att påverka mig. Hon blev rädd, rädd att hon ska förlora mig. Hon frågade om jag var rädd, vilket andra också har gjort trots att de flesta rycker på axlarna och antar att jag är fullt frisk. Kanske för att skydda sig själva så länge ett mer negativt svar kanske dyker upp och de får ta smällen när och om den skulle komma. Lite så gör kanske jag också och tycker det är hälsosamt. Varför grotta ner sig i negativitet när svaret är ovisst, positivitet gör vardagen lättare och roligare oavsett vad.

Jag är inte rädd, jag mår prima ballerina (utom några enstaka saker). Saken är den att jag vet hur det är att vara riktigt dålig, så dålig att varje minut känns som ett år, att varje timme vara glad för att kroppen inte har gett upp, att glädjas åt en ny dag trots att man lider så till den mildaste grad att man känner att något äter upp en och att man närsomhelst kan lämna jordelivet och de man älskar mest. Trots att varje minut var en pina och ren tortyr, dag som natt, så var jag glad att jag fanns kvar. Jag vet hur det är att vara levande död så lite småfel på hjärtat med ett mående som är guld idag i jämförelse med då (2014) är en ren och skär glädje utan rädsla.

Man får helt enkelt vänta och se, under tiden tar jag vara på tiden och gör det jag älskar….finns!

 

Vad säger du?