Jag – ett kretslopp

Jag har alltid förespråkat att alla känslor är okej, ända sedan jag kom i kontakt med mina, på gott och ont, för över 10 år sedan. Innan dess hade jag sedan liten hittat en strategi för att överleva. Jag hade lärt mig att stänga av alla känslor. Om jag inte kände något så behövde jag heller inte bli skadad och kunde därmed överleva. Ett sätt som så många barn tar till när de växer upp i otrygga förhållanden. Jag stängde av mig själv. Till slut släppte jag varken in kärlek eller sorg.

Jag insåg det inte då men när jag för 12 år sedan träffade min kärlek, han som är så jävla envis vad det gäller kärlek, så mötte jag även min största utmaning i livet. Mig själv!

Lelle var envis och fast beslutsam på sin kärlek, min fanns ju inte. Så envis att han aldrig gav upp och sakta började han knacka hål på mitt jag som jag skapat. Den enormt hårda ytan som inte lät någon komma in. Förutom min son. Jag gjorde allt i min makt för att bli av med honom eller snarare dem känslor han väckte i mig. Inte bara kärlek med risk för att återigen bli övergiven utan alla dem känslor som jag så lyckat begravt för att överleva. Han väckte allt. Hur jag än försökte eliminera honom, för att han fick mig att känna allt så gav han aldrig upp.

Inte ens han visste vad som dolde sig bakom ytan, inte jag heller. Jag visste att jag inte ville möta det bara men det ville tydligen han. Kosta vad det kosta ville. Han knäckte mitt skal och jag hatade honom för det. Jag bröt ihop när alla känslor bröt sig ut ur mitt så täta skal. Men han släppte aldrig.

Jag kunde ligga i fosterställning med en ångest som åt upp mig inifrån och trots att han inte visste hur han skulle hantera det så fanns han där. Han kunde lägga sig bredvid mig och bara ligga där som en trygg mantel. Jag inbillade mig att när han såg vilken smärta som dolde sig under ytan så skulle även han överge mig. Men det gjorde han inte.

Han såg all sorg, all smärta, alla tårar, all hjälplöshet men ändå älskade han mig. Hur kunde han det när ingen annan hade orkat?

Nu hade jag inget val, han hade knackat hål på mitt skydd så pass att jag inte orkade lura mig själv längre. Jag var allt annat än hel. Hade han övergett mig så hade jag ändå fått möta det som gömt sig. Hade jag klarat det själv? Förmodligen eftersom jag endast levde för min son, Oliwer, men det hade varit ännu tuffare än det helvete jag mötte.

Vägen tillbaka tog år men det skulle komma att ge så mycket mer jag aldrig någonsin upplevt. Jag minns den dagen jag kunde gråta för att jag blev ledsen, den dagen jag skrattade från hjärtat, den dagen jag till fullo kunde skänka en annan människa tillit, den dagen hela mitt hjärta skrek: Jag älskar dig!

Och det om något gör jag verkligen. Jag älskar honom från djupet av mitt hjärta. Han hör mig, han ser mig, han tillåter mig att visa mina känslor utan att döma mig. För honom är jag allt och jag ser det genom alla de uppoffringar han gör för mig, idag för oss. Det bästa med honom är att han finns där, alltid!

Det var inte det här jag skulle komma till när jag började inlägget men något i mig fick mina fingrar att skriva det, kanske ännu en acceptans på att jag faktiskt får gråta och att det faktiskt är okej, kanske av oerhörd tacksamhet för allt han gjort och gör. Det är ju faktiskt gråtandet som var det jag skulle komma till, att jag är som ett kretslopp. Ibland, omedvetet, lägger sig det där skyddet över mig för att jag ska finnas till för andra och för att jag ska klara saker. För att jag ska visa att jag banne mig kan. Jag verkar dock ha kommit till ännu ett vägskäl, där dörren öppnas och en aha-upplevelse lyser sig allt starkare.

Jag har en jätte tuff period just nu, kanske för att det är jul? Jular har aldrig varit bra för mig någon gång och det är nu jag har kommit till nästa steg i mitt kretslopp. Jag är ledsen! Och jag måste acceptera att jag är det, jag måste skita i vad folk tycker och bara få vara ledsen. Jag vet ju att han står där så jag kan släppa greppet.

Mitt kretslopp ser ut som sådant: Jag är glad, engagerad, noggrann, livssprudlande och energisk. (Det är så jag vill vara för allas skull hela tiden, alla förväntar sig det. Får man ens vara ledsen i dagens samhälle fast ingen i sin närhet gått bort?) Den delen av mig älskar jag också, det är då jag är lycklig. (Vem är inte lycklig då?) Det tar dock på krafterna när man inte får rensa systemet emellanåt. När den energin blir för enträgen så mår jag inte bra, det är nu jag måste tillåta, våga släppa taget om den lyckliga och tillåta mig själv att få vara ledsen, släppa alla krav och bara låta tårarna rinna. Jag mår till slut bättre då och kan enklare återvända till mitt glada, engagerade, nogranna, livssprudlande och energiska jag.

Där är jag nu, jag har inte samma batterier som förut och ännu viktigare är det att jag tillåter min kropp att få utlopp för vad den påtalar.

Jag är en super kass romantiker och fruktansvärt osmidig ibland men det han kanske inte riktigt ser är att det är då jag visar att han betyder allt. När jag lägger mitt mående i hans händer, på gott och ont. När jag ovillkorligt lägger min tillit hos honom. När han får ta emot mina skratt, känna min lycka, se min sorg, torka mina tårar. Han får mitt kretslopp, av kärlek!

Ibland söker man alldeles för komplicerat när det egentligen är så enkelt. Gråt, töm och rensa, bli lycklig – i ett kretslopp.

Skansen11Mitt hjärta!

 

 

5 Comments

  1. Älskade Karro, du skriver så jag sitter här med tårar i ögonen. Ni är underbara, hela gänget o jag o mina barn är lyckligt lottade som har er i vårt liv

    • Din kärlekshistoria får mig att längta o hoppas att jag möter prinsen jag med, nångång……..

    • Åh, vännen! Jag är glad att du kan känna känslorna i mitt inlägg, det betyder att jag berört på exakt det sättet jag vill förmedla mitt jag.
      Mina tårar rann oavbrutet när jag öppnade mitt hjärta. Riktigt skönt.
      Vi är glada att ni finns i vårat. Ovillkorligt ska det va! Man får vara precis som man är. Med tårar och mjukisbyxor eller shoppande, skrattandes i jeans allt är lika mycket värt 👍

Vad säger du?