Min sjukdomstid, ur barnens synvinkel

Visst pratar vi om hur det var för barnen när jag var sjuk under hela 2014, helvetes året som jag kallar det. Det sträckte sig ju in i 2015 också men med en stor skillnad. Jag är ju som sagt inte helt okej ännu men jag är ju mig själv igen.

Ur Änglas synvinkel:

Hon tyckte jag var smal och det var läskigt att se mamma så sjuk. Hon släppte aldrig min sida mer än när vi bestämde att hon var tvungen att göra det, för hennes bästa. Att ligga på akuten hade hon gjort så många dagar och kvällar men nätterna var en stor No No. Hon ville åka med mig i ambulanserna men det fick hon inte, det fanns ingen plats. Jag lovade henne dyrt och heligt att om jag skulle behöva åka ännu en gång så skulle hon få åka med mig, det slapp vi.

Lelle har en bild på hur hon en kväll ligger på sin nalle, under bordet på akutrummet och ska sova. Ett kort där hon ligger tätt, tätt intill mig på den smala britsen. Klart att det sätter sina spår men ingenting hade fått henne att lämna min sida.

En gång tog Lelle med sig Ängla på äventyrsbad medan jag väntade på läkaren i akutrummet. De hann bada och leka, dessutom komma tillbaka innan läkaren kom. Allt för att Ängla skulle slippa se de dagliga besöken på akuten.

Jag minns hur hon är den första som uppmärksammar att mina händer blivit blå, hur hon som liten förklarar för läkaren vad hon såg.

Jag minns hur jag ligger lealös och hjälplös i smärta i soffan, tittar på henne och försöker memorera allt hon gör, som om det var sista gången. Hur hon då lägger sin kind mot min panna och mina tårar börjar forsa, hon torkar.

Allt jag ville var att bli den mamma jag en gång var, vad var det som gjort att jag blev så sjuk? Det måste finnas någon som kan veta och hjälpa men om inte läkarna gör det så vem kan ge Ängla hennes mamma tillbaka?

Jag var fast besluten om att det här inte skulle vara slutet, jag skulle hitta felet och jag skulle tillbaka. Att göra det samtidigt som att kroppen skrek annat var inte lätt, allt annat än lätt. Kroppen smärtade och vikten rasade, vi trodde att det var nära men inget vi någonsin uttalade till barnen.

En natt bad jag Lelle ta hand om barnen, jag trodde jag inte skulle överleva det som rådde. Jag lämnade en sovandes Ängla som legat så nära mig för att ha koll på att jag var levandes, i en ambulans. Men det var bara en helvetesnatt av många.

Klart att allt det här sätter sina spår i min lilla tjej. Det skapar frågor såsom:

  • Kommer du bli sådär sjuk igen?
  • Kan jag bli sådär sjuk?
  • Skulle du lämna mig på sjukhuset själv, mamma?
  • Skulle du bli arg om inte doktorn hjälpte mig heller?

Hon minns det med rädsla men hon klarade det med bravur, så stor och hjälpsam har jag aldrig sett henne. Idag får hon vara det tjatiga lilla barn som hon har all rätt att vara. Det är skönt att allt är i sin ordning igen.

Men det är hemskt att barn ska behöva se det hon såg, när sjukvården inte kan sitt jobb. Det är inte bara den sjuke som lider, det är hela familjer.

Ur Oliwers synvinkel:

Det är klart at det var jobbigt, senast igår sa han att han trodde jag var nära att dö. Ska ett barn behöva gå med den rädslan? Han frågade aldrig eller uttalade det aldrig då, vad hade jag svarat honom om han frågat mig i den stunden. När jag själv trodde att det skulle gå illa, att min kropp inte skulle orka längre.

Han minns hur smal jag var och han förklarar att han under tiden, som han spenderade mycket hos pappa, lämnade oss för att underlätta för Lelle. Att ha ett barn mindre att skaffa barnvakt till i akuta lägen, att bara ha ett barn att se till så att hon var okej. Han tyckte självklart att det var obehagligt och det är först nu som han berättar vad han verkligen tänkte. Han hade spenderat tiden hos pappa för att underlätta, inte lämna mig.

Jag kände det aldrig så, jag var glad att han var hos sin pappa lite mer än vanligt. Att han slapp se många gånger, att han var trygg och kunde få andningspauser av att slippa oroa sig. Trots att jag vet att han självklart gjorde det. Han berättar dagligen hur mycket han älskar mig och jag likaså. Dagliga kramar är ett måste.

Men vad kände Lelle?

Frustration över att inte kunna hjälpa, trots att han gjorde det. Han insåg snart att det var illa och stannade hemma från jobbet. Han sjukskrev sig för att hjälpa, finnas där och låta frustrationen över att ingen hjälpte riktas mot de ansvariga. Men ingen lyssnade. Han hörde mig och tillslut fanns det inget tvivel om att alla tänkbara sätt var ett försök till överlevnad, kosta vad det kosta ville. Vi skulle få mig frisk igen.

Det stödet var det jag behövde mest, tänk om man fått det från sjukvården också.

Han sa det inte då men han trodde också att jag skulle gå bort.

Tacka gudarna för att jag hittade orken att läsa i denna sjukdom, trots att jag inte hade någon som helst ork och utan att veta vart jag skulle börja leta.

Min underbara familj! Värd sin vikt i guld!

 

2 Comments

    • Ja, visst har jag 🙂
      Att orka genomgå det som vi genomgått, tillsammans, kräver oslagbar kärlek.
      Sen har jag ju vänner som alltid finns där, Sanna 😉

Vad säger du?