Normalitet eller unik??

Ju mer jag läser och ju mer jag lär känna mig själv så finns det saker som man bara måste inse. Det är nog inte för intet som många slänger ur sig: “Inse fakta” när de möter en vilsen lite själ. Ibland kan det dock vara tufft att inse en viss fakta om sig själv och det kräver sin tid. Det kommer när man är redo att inse just den fakta.

Just nu har jag lagt ihop en hel del pusselbitar som rör det mesta vad det gäller mig. Jag har näringsbrister och vad händer om kroppen inte kan tillgodose sig näringen från maten? Kroppen går på reserverna och vad händer när dessa reserver tagit slut? Kroppen lägger av, i hela sin bemärkelse. Det är det värsta jag någonsin upplevt. Att gå så långt så man ber sin älskade ta hand om barnen för att man känner att man självdör. Jag skrek till svensk sjukvård att hjälpa mig, att med deras kunskap (som jag saknade) hitta felet till varför min kropp lade av och gav mig alla de symptom som jag hade. Jag visste att jag var tvungen att vara en “Pain in the ass” för att få hjälp och jag gjorde allt i min makt med den lilla kraft jag hade. Till och med Lelle försökte panikartat när han såg hur jag tynade bort, både fysiskt och psykiskt.

Han var rädd, det visste jag då men vi uttalade det aldrig i den stunden. Han trodde också att jag skulle lämna jordelivet inom kort om det inte fanns någon eller något som lade ner sin energi och förståelse i vad det var jag led av.

Men tragiskt nog blev jag bara klassad som deprimerad. Jag var inte deprimerad, till en början och jag minns så väl den stunden när jag står utanför en av akutmottagningarna och tittar honom i ögonen och säger: “Det här är inte psykiskt, det är något annat. Kom ihåg att jag har sagt det.”

Efter att ha besökt akutmottagningar, läkare och de olika avdelningar som svenska sjukhus så fint delat upp sig i så visste jag att det inte fanns något intresse hos någon läkare att finna det jag led av. Tack och lov för att jag är utrustad med den där jävla envisheten som ibland kan vara negativ. Nu fick den komma till sin rätt. Jag skulle göra skiten själv och jag skulle visa att det inte alls handlade om mitt psyke. Jag om någon känner mig själv. Och vad det gäller deprimerad så är det inte konstigt att tårarna rinner som floder när man inte blir hörd eller tagen på allvar i den stund man någonstans vet att det kommer kanske vara det sista jag gör. Att om inte den här läkaren heller ser det jag ser så kanske det var det sista ropet på hjälp.

Nä, så fick det bara inte sluta. Mina barn skulle inte få se sin mamma försvinna mer än vad jag redan gjort och inte på det här sättet.

Jag började läsa, trots att jag egentligen inte ens orkade vara vaken eller ens orken att kunna sova. Jag fann en pusselbit i taget.

Jag visste att jag inte gick upp i vikt, det måste ju innebära något med näringen så jag lade om kosten till gluten, mjölk och sockerfritt. Kontaktade en dietist (för det hade ju inte min ytterst ansvariga läkare gjort trots att jag såg ut som ett benrangel och gick ner ett halvt kilo per dygn). Tack och lov för den underbara dietisten som kanske inte kunde ge mig mer råd inom kostomläggning men skrev ut 100-tals flaskor med näringsdrycker på recept. Jag drack 2-3 sådana per dag utöver mina 5 vanliga mål mat om dagen. Jag började sakta, sakta hämta tillbaka vikten. Att jag gick som en baglady med dramat fyllt till toppen med näringsdrycker i centrum gav jag blanka fan i.

Jag bad reumatologen att ta ett B12 prov innan jag blev diagnostiserad för psoriasis (utan utslag) och fibromyalgi (trots uttalad sådan och diagnosen säkerligen skulle hjälpt mig att få bort depression från journalanteckningarna). Jag hade läst på och ville utesluta. Det visade sig att jag hade B12 brist. Jag läste lite till. Jag visste nu att om man sätter in B12 så måste man även sätta in Folsyra och B6 eftersom det är “de tre musketörerna”. Sätter man bara inte det ena så kan det ta ut det andra i kroppen. Min ytterst ansvariga läkare vägrade att skriva ut det. Självklart hade jag kunnat köpa det själv men med fakta på sjukvårdens hantering så ville jag ha det på recept och i mina journaler. Det tog en vecka så hade jag folsyrabrist och nervsmärtorna blev återigen värre. Det tog tre samtal + ett argt samtal från Lelle till min läkare innan receptet låg på apoteket. Jag började nu minska i några symptom.

Vi det laget trodde jag att jag nått lösningen men så är inte fallet. Många symptom var kvar och jag vägrade nu inta “symptom borttagare”  i form av kemiskt framställda mediciner. Hade ju ändå redan provat och ingen fungerade. Nu var jag ännu mer fast beslutsam om att det handlade om näring och kroppens naturliga förhållningssätt. Jag satte själv in multivitamin och omega3, omega6. Började må relativt bra trots att jag hade en trötthet som inte gick att vila bort. Svullna händer och känselbortfall i händerna. Men jag nöjde mig för ett tag, pausade snarare i mitt hårda jobb att finna lösningen. Men det låg i bakhuvudet och jag kunde vakna av att jag lagt ännu en pusselbit. Hormonobalanser!

Det hade jag sagt redan vid den misslyckade aborten som de hanterat fel och fick kroppen att slås ut, nu kunde jag börja pussla där. Jag tittade tillbaka på mina, så många, graviditeter och förstod att jag reagerade på olika sätt med och utan graviditetshormon i kroppen. Jag hade inte mått så bra när det hormonet försvunnit ur kroppen, men varför? Jag kontaktade en gynekolog som forskat inom PMS. Ett samtalsbesök gav mig diagnosen PMS typ2 och vätskeutdrivande. Något sade mig redan då att vätskeutdrivande inte skulle vara så bra för mig, jag har inte ens öppnat burken än idag.

Jag nöjde mig, för en stund, att tre veckor av fyra skulle vara ett helvete. Men det dröjde inte länge.

Jag lästa på om vitaminer och mineraler samt fetter. Vad gav var och en för bristsymptom? Vad krävdes? och vad händer om man överdoserar vissa mineraler? Vilka är vattenlösliga och vilka är fettlösliga?

Jag kom fram till att jag inte egentligen har en aning om vilka brister jag har och utan hjälp så skulle jag lika gärna kunna överdosera något jag inte hade brist på. Det ville jag absolut inte nu när jag kommit så långt på väg (om man jämför med hur det var tidigare). Jag behövde en expert på detta område, hur mycket jag än kunde själv. Jag rådfrågade och fick tips om en hälsoklinik med en specialist inom området. Kosta vad det kosta ville, jag ska överleva denna skit om jag så ska göra det själv. Jag gör och har inte gjort det själv dock, jag har mitt hjärta (Lelle) med mig och resten av min familj som faktiskt förstod hur illa det var.

Jag, med hjälp av kliniken, skickade mina prover till Tyskland. I Svensk sjukvård tar de bara prover i plasman och inte i cellerna. Jag visste ju nu redan att jag hade antikroppar mot mina mitekondrier, som är en av de viktigaste beståndsdelarna i cellen. Min ytterst ansvariga läkare (då) hade ju redan gett mig den livslånga autoimmuna sjukdomen PBC (Primär Billiär Ciros), eller skrumplever på ren svenska. Jag hade dock inte fått någon information om hur jag skulle förhålla mig till den, vad jag skulle äta eller inte äta i medicinering och liknande. Jag hade dessutom blivit nekad att få komma till en specialist för att få den informationen. Tre remisser nekades. Jag gick med min livslånga sjukdom som jag visste endera dagen ev. skulle leda till bromsmediciner och levertransplantation för att överleva. Tills jag hamnade på en undersökning där en utomstående läkare talade om för mig att jag INTE alls hade sjukdomen och inte alls behöver utveckla den. Jag hade bara antikropparna. Är inte det en felhantering inom vården så vete fan.

Men jag tog med mig mina antikroppar mot denna beståndsdel i mitt förhållningssätt att reparera. Vad krävs för att en mitekondrie ska fungera optimalt? Jo bl.a. Sköldkörtelhormon, koppar, magnesium, selen, B12 och lite annat smått och gott eller under samlingsnamnet NÄRING. Vad är det som gör att hjärnan inte fungerar optimalt och man blir s.k. deprimerad? eller får koncentrationssvårigheter och annat? Jo, NÄRING. Vad är det som gör att kroppen på ett naturligt sätt kan fungera? Jo, NÄRING. Svårare än så är det egentligen inte. Mediciner är inte kroppens naturliga substanser!!

Mina prover kom tillbaka men brist på allt det nämnda ovan och mycket mer. Jag blev insatt på kosttillskott individuellt efter mina brister och behov.

Så långt har jag kommit idag. Jag äter mina vitaminer och måste ibland backa för att min mage inte kan hantera mängden. Backar ett steg och tar det försiktigare. Jag vet dock att jag inte är klar i mitt sökande och då jag gjort mig själv till ett projekt så fortsätter jag. Jag har symptom kvar och energin är inte optimal men det är klart bättre. Jag ska nu komplettera med hormon prover som kommer att visa om det är en påverkande obalans i min kropp. Egentligen ska hormonerna lägga sig på balansnivå om man får näringsdelarna på plats men eftersom min kropp inte verkar greja den saken bara genom näring så kompletterar jag. Att hämta igen denna stora näringsbrist kan ta år, vilket jag är medveten om men tydligen inte samhället.

Samhället är utformat som sådant, vilket jag haft på tapeten i tidigare inlägg, att man ska prestera maximalt, ha all energi i världen, ingen får vara annorlunda på gott eller ont och det är bara så att alla ska passa in i denna lilla ruta av “normalitet”. Därför så ska samhället ha ut mig fortast möjligt i arbete på heltid. Att det är som bäddat för att misslyckas nu är det bara jag som får säga, men man lyssnar gärna inte. Att det fortfarande står depression i mina papper förstår inte den oberoende utredande psykologen som F-kassan kommer grunda sitt beslut på. Enligt honom är jag en social, optimistisk, något överintelligent person med drag åt ADHD/ADD eller rent av bara HSP. Inte ett dugg deprimerad 😉

Vi får väl se vart det barkar hän men jag är, oavsett beslut som tas, inte ett dugg redo att säga emot min kropp och dess rehabiliterings behov. Mister jag jobbet så får det vara så, det löser sig 😉 Då är det inte jag som saknar förståelse, utan de som tar besluten.

Jag försöker ju så gott jag kan men jag måste lyssna på min kropp, att den får återhämta sig är min lön och när jag mår galant har jag och familjen fått årsbonusen som lön för all möda.

Jag tänker finnas hos min familj och jag tänker göra det precis som jag är!!

Vad säger du?