Utseendefixering & välmående…

…är en hårfin gräns mellan, eller?

Jag skulle kunna gå in i en djup debatt eller ett lååångt inlägg om vad jag tycker i dessa ämnen. Jag skulle kunna ljuga och säga att det aldrig påverkar mig trots att det gör det lite då och då. Jag var nog värre innan, eller det är nog bara mer periodvis nu.

Jag som alltid varit smal, haft tvättbräde mage och en häck to-die-for i yngre dagar har ändå klagat…då. Så tittar man på kort och undrar vad det egentligen var man klagade över då. Jag klagar om precis samma saker dag, 20 år senare. Har nog lite mer rätt att göra det idag. Brösten sitter ju inte som fastpluggade hyllor längre så självklart får jag klaga. Eller får jag inte det, är det ens klagande? Eller är klagandet något som vi skapat för att vi faktiskt öppnar oss och vill veta vad våra partners egentligen tycker (att man ändå tror att han ljuger för att inte såra behöver vi ju inte gå in på :D)

Men jag som faktiskt tappade runt 15 kg på väldigt kort tid kan tycka att det inte är värt det, det är ju inte direkt snyggt och det är ingen vikt eller utseende som jag någonsin kommer att sträva efter. Jag har dessutom en lilla syster som gör allt för att gå upp i vikt. Jag kämpade för att gå upp då och nu kämpar jag för att gå ner. Jag vet ju att vi har en sjukdom som innefattar problem med ämnesomsättningen men jag vill inte att den ska få ta över min kropp, varken åt ena eller andra hållet.

Jag var inte snygg när jag var för smal, det såg bara obehagligt ut och inga kläder satt där de skulle. Skinnpåsarna var ju ordagrant bara skinnpåsar, inte ens lite havregryn var det i dem. Jag blev så glad när jag fick tillbaka lite hull på kroppen. Jag skulle aldrig mer ”klaga” över att jag hade hull. Idag får jag dåligt samvete för att jag ”klagar” över badringen som vägrar lämna kroppen efter sommaren, för att mina lår inte får plats i min normala storlek eller att mina knän ömmar för att de samlar vätska och blir stora.

Jag skulle ju inte ”klaga”, gör jag det? Jag vill välja att se det på något annat sätt. Jag är kvinna med hormonella obalanser, det händer skit med kroppen varje månad. Jag går upp 4 kg, hinner gå ner två innan jag åter går upp 4. Den matematiken är inte svår för någon. Hur nyttig jag än är så lossnar inte skiten, den hittar fickor att masa sig in på. Jag har fan rätt att klaga.

”Du är jätte fin”, ”Hellre lite hull än ben”, ”Jag älskar dig precis som du är”….är bara några utav svaren jag får från Lelle när jag ”klagar”. Vem har sagt att jag klagar eller vill höra uppmuntrande kommentarer, jag kanske bara vänjer mig vid den nya bekantskapen av en större storlek (yeah right) eller så kanske jag bara gillar att stå och klämma på det kassler som hänger utanför byxlinningen.

Nej, det hela handlar faktiskt om vad jag själv anser mig vara vacker och välmående i. Och just nu är jag inte riktigt där.

Jag växer trots gott intag. Jag har inte haft den här storleken sedan jag var gravid. Jag vill bara ha en enda jävla balans i min kropp, är det så mycket begärt?

Jag kommer aldrig att bli accepterande och ”tycka om mig som jag är” så länge jag vet att det är en sjukdom som gör att jag inte kan få ha min normala storlek, åt något håll. Jag kommer aldrig att låta den vinna och finna mig i att den bestämmer över min kropp. Jag vet ju att det faktiskt går att göra något åt saker.

Jag är inte stor, jag har inte heller någon skev bild av mig själv (inte så mycket i alla fall) det är snarare tvärtom. Jag känner vart jag trivs och där är jag inte just nu. Jag gör det dock inte till något världsproblem och jag vet att jag inte är ensam om det.

Misstolka inte, inte lätt att få orden rätt när gränsen är så hårfin. Jag är absolut inte utseendefixerad, tvärtom. Jag skulle aldrig sträva efter att se ut som de smala modellerna som spöklikt vandrar längs catwalken, jag tycker att alla personer är fina i sin form och ser upp till de som klär sig snyggt oavsett storlek.

Det handlar mest om att det faktiskt finns sjukdomar och mediciner som kan forma en person och mest frustrerande är nog att inte samhället har den vetskapen och synen på varken smala eller större storlekar i sin omgivning. Det är skandalöst.

Samhället strävar efter att vara så perfekt hela tiden, så himla normalt. Vad är egentligen normalt? Normalt för mig är vad jag personligen trivs i. Normalt är att ha en fullt fungerande kropp. Fungerar inte ämnesomsättningen som den ska, åt något håll, så är det inte normalt. Det handlar inte om utseendefixering, det handlar i grund och botten om hälsa. För mig i alla fall.

Det är inte normalt att man kan äta en chipspåse och en skål dipp varje kväll utan att gå upp ett gram inom en viss tid, snarare gå ner. Det är så min syster hade det ett tag. Hon fick skavsår på höftbenen när hon sov för att benen skavde mot lakanen, är det normalt? Nej. Det är hennes ämnesomsättning, den tar ALLT. Många avundas henne när de ser vad hon kan få i sig men de vill inte lyssna på att hon får skavsår, att psoriasisens klåda äter upp henne eller att hon ständigt går på låg ork. Cellerna får inte tillräckligt med näring som skapar energi. Samhället är fortfarande avundsjuka på hennes figur, för att hon är smal.

Jag har också varit där. Har legat på natten och klappat på mina höftben och smekt mina nyckelben för att de gör ont. Lelle vill heller aldrig se mig så smal igen, han var rädd. Han var rädd att jag skulle tyna bort. Det var jag med. Han är glad att jag har hull och gillar att klämma på min badring bara för att känna att jag är välmående igen. Jag har svårt för just den biten, varför? För jag inte har bekantat mig med den. Jag är glad att jag gått upp i vikt igen men jag har svårt med de extra kilon som läggs på varje månad. Jag saknar min tvättbräde mage och mina ”normal” lår som alltid varit lite kraftiga men inte så här kraftiga. Det är inte klagande, det är saknad och en obekantskap som jag inte riktigt kan vänja mig vid då jag vet att det handlar om sjukdomen. Jag vägrar låta sjukdomen bestämma.

Vikten är en stor känslig fråga i vårt samhälle och jag önskar att andra fick en annan bild av hur det egentligen är samt att var och en finner sin ”normala” vikt för att trivas och må bra. Får kontroll över eventuell sjukdom.

För någon dag sedan så figurerade det ett inlägg på Facebook om en kvinna som retuscherade bilder på sig själv. Hon krävde att fotografen skulle ta bort alla rynkor och ”ojämnheter” för att mer likna idealet i samhället. Fotografen gjorde som hon blev ombedd och mannen fick de bilderna i present. Fotografen får sedan ett mail som inte var riktat som kritik mot hennes yrkeskunskaper utan mer som en enorm kärleksförklaring till sin fru.

Hennes rynkor visade honom dem år de levt ihop, hur de åldrats tillsammans. Hennes kropp var ett bevis på de finaste hon givit honom, barnen. osv. Hela hennes kropp var som en historia, som påminde honom vad de gått igenom på gott och ont. Så fint.

Det är nog så och jag tror verkligen att Lelle ser mig så då han envisades med att jag prompt skulle läsa inlägget. Han kan ibland titta på mina ärr som faktiskt är en historia genom vårt liv tillsammans. Ärren från titthålsoperationen när tvillingarna gömde sig där inne (en annan historia som kommer i kategorin ”Min biografi – Biologiska barn” senare). Mitt ärr från p-staven som jag inte tålde i ytterligare ett försök att skydda mig mot graviditet. Mina märken på insidan av knän och lår som visar hur helvetesåret började och vad vi tagit oss igenom. Mitt hål från navel piercingen som Lelle släpade med mig till och överraskade mig med för 13 år sedan. Mina bristningar på höften som visar både graviditeter och kraftiga viktminskningar och ökningar.

Jag bär en historia som han har delat. Jag trivs med det, jag vill bara trivas med att komma i mina kläder. Utan att få ljumsksträckningar när jag försöker ta mig i brallorna. När jag sitter där på huk, ben böjer och särar, i hopp om att brallorna ska ge med sig och passa bara en dag till. Det är inte utseendefixering, det är av hälsoskäl.

Jag har mina ”klago-dagar” ibland helt i onödan. Jag har rätt att ha det, det är hormonerna 🙂

 

Vad säger du?