AD(H)D eller högkänslig?

Oliwer nämnde att han ville göra en ny AD(H)D utredning, kanske inte är en så dum idé men jag måste läsa på lite mer.

Oliwer fick diagnosen ADD när han var 8 år och Ängla, som bara gjort miniutredningen, har drag mot ADHD. Jag har ju som jag skrev tidigare, alltid känt att jag är annorlunda. Med tanke på mina barns ”eventuella” diagnoser så vet jag att jag också har det. Jag tror dock att vi har en högkänslighet och inte AD(H)D. Vi är helt enkelt mer känsliga på gott och ont, det till vår fördel utöver det ”normala” om vi får balans på det.

Allt det här vet jag kan förbättras med kosten, rutiner, struktur, verktyg och kommunikation.

Det finns vissa saker som är oerhört lika AD(H)D och HSP (Highly Sensitive Personality) eller Stark-Skör som också kan vara en enklare beskrivning. HSP är dock ingen bokstavskombination som man kan få en diagnos på, utan ett personlighetsdrag. Det finns dock vissa saker som särskiljer dessa drag åt. Många med AD(H)D medicineras och blir bara sämre, i själva verket så är de bara precis som de är. Det är ju ADHD också men någonstans så ska vi människor passa in i denna samhällsram där alla barn ska kunna koncentrera sig i klassrummet, då får många barn medicinering om de inte klarar detta. Är inte det fel? I själva verket så är det skolmiljön som behöver bli lugnare. Är inte det samhällets uppgift?

Alla är vi olika (unika om jag får säga det själv) och alla kan inte passa in i likadan-heten. Varför kan man inte få vara precis som man är och utvecklas till den starka individ inom sitt eget område? Alla gillar inte matte, alla gillar inte stök och rörelse osv.

Man har rätt att få vara precis som man är! Svårigheten är bara hur man anpassar sitt liv efter sin personlighet i dagens samhälle.

Det gäller att hitta sin personliga balans.

8113a5f92616d9d488c4964080871921


Uppdatering: 2017-03-06

Det är skönt att man lär sig saker hela tiden, det är dock också sorgligt att man på något sätt har låtit sig luras.

När jag skrev inlägget ovan, den 1 februari 2015, så hade jag precis hittat information om högkänslighet och diagnoserna ADD och ADHD började luckras upp. Något jag tidigare svalt med hull och hår, för att någon motiverade mig till det. På ett eller annat sätt lade någon form av fakta i handen på mig. Levererat och klart, bara svälja och tacka, ta sin väska och gå. Gå in i en värld där man på något sätt anpassar vardagen till jaha, vi lägger den här diagnosen i fokus och anpassar livet efter just den.
Jag kan känna mig dum, varför efterforskade jag inte redan då?

Idag måste jag säga att den diagnoserna ADD och ADHD har så gott som suddats ut i min värld. Depression är något som ingen längre kan lura mig till att det är en diagnos. Det finns garanterat fler ”diagnoser” som jag skulle sudda ut. Men vad vet jag, jag är ingen läkare eller psykolog med en utbildning i grunden. Men jag har mig själv att relatera till, jag har släkt att relatera till, ett förflutet att relatera till, känslor att relatera till och ett jävla driv att få veta orsaken till saker och ting.

Jag kan bara ta mitt ena barn som exempel, Oliwer. När han var sju år hade han sitt tredje ångestanfall, ett barn med ångest är ett tecken på att något inte är bra.
Med min brist på kunskap inom det området så gjorde jag som alla andra föräldrar gör, jag tar med honom till BUP. I hopp om att dom kan sin sak, vilket jag då även tror. Vi sökte oss mest dit för att vi som föräldrar inte riktigt visste hur vi skulle hantera situationerna men dom ville höra en ADHD utredning, vilket vi gav vår tillåtelse till.

Oliwer fick diagnosen lindrig ADD och vi blev ifrågasatta om vi ville medicinera, stoppa in narkotikaklassade preparat. Tack och lov för min orubbliga grund till att ”läka” allt med piller. Vi tackade nej, lite efterforskning vad det gäller omega3 och omega6 fettsyror så fick Oliwer ta det istället. Vilket faktiskt gav resultat.

Vi som föräldrar hoppar på en AD(H)D utbildning och lär oss en massa men jag har något som fastnade extra mycket, som ett tuggummi mot tyg som låter sig torkas in.

Vi fick kunskapen och bildvisning om att ADHD och ADD har med hormonet kortisol att göra, barn med ADHD har ett högt påslag av kortisol medan barn med ADD har litet påslag. En fråga jag fortfarande ställer mig är: Varför kontrollerar man inte kortisolnivåerna på barnen innan man lägger in syntetiska och narkotikaklassade preparat i kroppen på dom? Om man som utbildad vet att kortisol är en stor del av orsaken, varför tar man det inte steget längre?

Hade dom tagit kortisolprov på barnen så kanske dom också hade upptäckte eller vetat med sin utbildning att kortisol tillverkas i binjurarna och är ett sorts stresshormon, binjurarna kan inte producera kortisol i så hög mängd under längre period. Det gör att dom till slut blir trötta och inte orkar producera, vad händer då? Jo, barnen blir vad sjukvården kallar ”utbrända” och oftast skyller dom på någon yttre faktor som skapat detta, trots att kroppen jobbat stenhårt under längre tid. Med s.k. utbrändhet kommer också depression och för att häva det symptomet (eller diagnosen som läkarna kallar det) så stoppar dom i lite syntetisk antidepp. Kroppen är redan i obalans och har varit redan innan allt satts in, för att man inte kontrollerar grunden till kortisolpåslaget så har man istället skapat mer oreda i barnets kropp.

Att kortisol också har att göra med sköldkörteln, jodbrist och annat är något en enda läkare skulle ta sig vidare till. Du får idag heller inte hjälp om det skulle vara så att du får remisser för läkarna är inte tillräckligt pålästa, accepterar inte det naturliga som kan läka kroppen och läkemedelsindustrin måste tjäna stora pengar. På dig och ditt barns bekostnad.

Jag är så glad att jag aldrig satte in något på Oliwer, han har idag symptom som jag kan koppla till ev. sköldkörtelsjukdom. Jag kan dock inte ta prover på honom då han är spruträdd och tillräckligt stor för att ha en egen vilja. Jag får vänta här, hur lite jag än vill. Tills den dagen han ber om det själv.

Jag har sett hur svensk sjukvård har förstört åratal för personer, det gör mig ledsen. Det är dom man vänder sig till när man verkligen behöver hjälp.

Idag är jag glad för all kunskap som jag kan suga åt mig, det jag har lärt mig den riktigt hårda vägen. Men jag kan själv! Och jag kan hjälpa mina barn. Men en liten bit av mig känner som jag nämnde ovan, så dum över att jag en gång gick på det och förlitade mig till det.

Vad säger du?