Sköldkörtelsjuk & Frisk – Inlägg 3

Nu har jag läst ut den, boken Sköldkörtelsjuk & Frisk – Ett inre kaos, skriven av Nadja Öström.

Min första tanke är “Tänk om jag hade haft den här boken när jag blev som sjukast”, den hade varit en gigantiskt hjälp på vägen. Vägen och kampen i mitt eget sökande efter svaret på vad som stod fel till i kroppen. När hjälpen uteblev, samtidigt blir jag frustrerad när jag slår igen pärmarna och inser att jag (med så många andra) inte har den där ansvariga läkaren som man kan vända sig till, den läkaren som följer upp och ser att det faktiskt finns alternativ medicinering om Levaxin inte fungerar. Den läkare som förstår sig på symtomen och inte i all hast kastar ut anti-depp medicin för att okunskap, orken för utredning uteblir eller tanke på kostsamhet finns där.

Tänk om jag hade kunnat läsa boken för 15 år sedan när min syster var som sjukast, tänk om jag då fått en hint om vad som pågick i hennes kropp. Jag hade haft en chans att lära mig massor, på kortare tid. Kanske besparat oss en del tid av lidande.

Trots att jag idag besitter många av dom kunskaper som Nadja tar upp i boken och kan påverka mycket står jag fortfarande utan hjälp. En hjälp som alla sköldkörtelsjuka behöver. Som även min syster och dotter behöver. Man känner frustration och maktlöshet.

Att få ta del av Nadjas resa och hennes erfarenheter, med otroligt hög igenkänningsfaktor, gör dock att man känner sig mindre ensam. Man känner samtidigt en ledsamhet för att fler har fått kämpa så hårt men man känner även hopp. Ett hopp om att man faktiskt kan hitta en balans.

Jag fick ett råd av just Nadja i samband med orden “om du fortfarande har symtom”. Jag svarade att jag mår prima om man jämför med hur jag mådde när jag mådde som värst. Efter det har jag grunnat på om mitt svar verkligen stämde till 100%. Gör jag verkligen det, mår jag prima?
Jag fann svaret ganska fort. Nej, det gör jag inte men jag mår heller inte för jävligt på skalan och därmed stämde svaret jag gav henne…i jämförelse med…
Vad är då den skalan värd?
Är jag bara tacksam för att slippa oregelbunden hjärtrytm, tinnitus, dödsångest, skakningar, smärta i fingrarna, diarré, andningssvårigheter, okontrollerad viktnedgång, koncentrationssvårigheter, glömska och mycket mer? Svaret är ja, jag är sjukt tacksam. Jag är tacksam över att många symtom inte gör sig hörda, andra som är lättare att hantera på skalan och vissa som visar sig då och då. Jag är sjukt tacksam över att jag besitter den kunskapen jag fått genom min egen kamp, utan den hade jag mått sämre än jag gör idag.
Jag mår prima för att jag kan hantera det jag har idag, trots att vissa dagar bara vill gråta när sjukdomen tar över och vardagen blir så mycket tuffare. Jag är nog bara tacksam för att det inte är som när det var som värst men visst har jag symtom kvar och min kamp fortsätter, den kräver dock bara inte akut hjälp och desperation. Men den ligger där under ytan, kan triggas av så mycket och varje dag är man lyhörd för att vågskålen inte ska väga över. Man tänker på vad man äter, återhämtning och balans i allra största mån.
Räcker det med att vara tacksam över att det inte är som det var när allt var som värst? Ska jag nöja mig där? Nej, då hade det inte varit jag.

Tack Nadja, för att jag fick möjligheten att läsa din resa. För att jag fick ta del av en lättläst och lärorik bok som så många kommer att ha nytta av. Den kommer att göra stor skillnad för så många.
Även ett gigantiskt Tack för det jobb du gör för oss sköldkörtelsjuka, för att du delar med dig av din resa och besitter den drivkraft du har. Du är ju trots allt Nadja.

Till dig som läser min blogg. Köp boken och läs den! Du hittar den på Nadjas sida

Inlägget är ej sponsrat

Vad säger du?