Vikten är viktig….eller?

Nu var det jätte länge sedan jag vägde mig, måste medge att jag är rädd. Jag är rädd i den bemärkelsen att jag kanske inte stigit i vikt så mycket som jag tror.

För att dra en snabb uppdatering:
Fr.o.m Januari  i år har jag varit jätte dålig och har sakta men säkert rehabiliterat mig (på egen hand måste jag tillägga) och fortsätter så att göra, men det relevanta i detta inlägg är vikten. Ett tag gick jag ner 1/2 kilo om dagen, varje morgon visade en ny lägre siffra 🙁 Det här var oerhört påfrestande och jag gjorde allt i min makt för att stabilisera vikten. Jag saknade mina kärleks-handtag och kassler-märken som skapades av för åtsittande kläder.

Jag var som värst nere på 51 kg och kontaktade då desperat en dietist i en annan kommun (bristande hjälp i min egen), som skrev ut näringsdrycker åt mig. Dessa innehåller 400 kcal/st. Jag åt/äter ca 5 mål om dagen på klockslagen så gått det går och tidigare kompletterade jag detta med näringsdryck mellan måltiderna, 2st/dag.

Riktigt goda faktiskt!

Riktigt goda faktiskt!

Jag lade om kosten helt och hållet då jag inte visste vad det var som orsakade näringsbristen och viktnedgången men på resans gång så har utredningen uteslutit att jag är glutenintolerant bl.a. och jag återupptog mindre mängder gluten. Jag kunde dessutom inte hålla stenhårt i min näringsrika diet till fullo när vi var på semester med bussen. Det krävs ett stort kylskåp och en massa förvaringsutrymmen för att kunna förvara frukt, grönt, oljor och annat.

Dem senaste veckorna har jag känt att jag har gått upp, kläderna sitter bättre och jag har fått tillbaka min rumpa och lite annat 😉 Men det är ju det där med att ställa sig på vågen, ska jag våga kanske? Jag har i alla fall diskuterat med min läkare i veckan, och jag utesluter nu dryckerna 🙂 Händer att en och annan slinker ner.

Min personliga åsikt är att samhället är skadligt utseendefixerat, vikten är den största frågan på arbetsplatser, skolor och allmänna platser. Varenda dietform diskuteras oavsett om det är 5-2 eller 0-7. Vissa delar av lchf och GI kan jag faktiskt rekommendera men det är som med mycket annat: Lagom är bäst!
Idag ska man springa så många lopp som möjligt och man ska vara så vältränad som möjligt, det skapas till och med tävlingar inom kontorsväggarna för att detta ska upprätthållas, istället för att ta med alla kollegor på en hälsoweekend som inte bara gynnar orken men som är en större investering än en medarbetare som kubbat sönder smalbenen med muskelinflammation eller sprungit rakt in i väggen för att den sista droppen kravmässig stress gick åt till att kuta stjärten av sig och vara en del av arbetsteamet. Resonerar jag fel?
Det ska inte spela någon roll vad vågen står på om det inte är av hälsosamma skäl. Utseendet är strunt samma så länge man mår lysande och känner harmoni i sig själv. Man ska heller inte känna att det är ett krav att väga en viss vikt, man känner själv vart man trivs bäst på vågen. Och det är inte mer än rätt att varje medmänniska ska se alla personer runt dem för vad dem är inuti och inte döma p.g.a. att dem väger för mycket eller för lite, orkar springa eller inte. Titta en gång till och se om din medmänniska är lugn, harmonisk, har egna åsikter och står för dem samt strålar av glädje. Är inte det vackrare än vikten?

Gick tillbaka till min gamla blogg för att se den sista viktuppdateringen: Jag vägde 56 kilo sist jag vägde mig. Nu vet jag inte om jag vill väga mig, jag nöjer mig med att jag mår bättre och gosar lite till med mina kärleks-handtag, hälsar dem med glädje välkomna tillbaka.

Har du gjort som alla andra (nästan) och lovat dig själv att ta tag i semesterkilona? Kläm lite på dem och tänk tillbaka på hur bra du mått när du skapat dem i solen, på restaurangen eller picknickfilten tillsammans med något glatt sällskap istället.

Jag har varit i krav-landet, stressat mig blå, presterat ännu mer när jag skulle nöjt mig med hälften, susat i måste-karusellen och mycket mer för att såsmåningom daska rakt in i betongväggen. Tro mig det är inte värt det och det är ett sju helvetes jobb att försöka få loss sig själv och bara orka spotta ut tegelbruket ur munnen därefter. Vet du vad det värsta va? Jag hade superkul när karusellen rusade av bara farten, en och annan varningsklocka susade förbi likt ett gökur men jag hann aldrig fånga den fågeln som varnade. Karusellen tog slut med en tvärbroms och det värsta är: Jag anser fortfarande att jag hade sjukt kul och låg på toppen. Jag hade flow! men på fel sätt.

Idag inriktar jag mig på insikt, det är garanterat något jag fått på vägen. Det satt väl inklottrat i betongväggen 😀
Idag tränar jag dagligen på att ta vara på allt och alla jag tycker om, det är liksom det som är meningen med livet. Ingen tackar dig på jobbet för det du presterat när du kraschar! Men dina nära och kära ger belöning för mödan när det behövs 😉

Börja idag, ta vara på just den här dagen så har du tagit dem första stegen på ditt livs viktigaste lopp!

Vad säger du?