Biologiska barn – 3, 4, 5 & 6

Jag vill börja med att varna Dig för att detta är det första inlägget på en lång känslig följetång. Vill eller orkar du inte läsa långa eller känsliga blogginlägg så gå vidare till något annat inlägg och undvik kommande inlägg som börjar med Biologiska barn.

Jag känner att jag är redo, att dela med mig av en stor del i mitt liv. Något som har orsakat sorg, hopplöshet, smärta men även glädje, lycka och mirakel. Något som många kommer ha frågor om, ifrågasätta mina val och varför. Ni kommer att tycka på en massa olika sätt och jag vill redan nu be er om att inte dra era slutsatser utan att fråga. Det är helt okej och varmt välkommet att fråga, kanske kan du se saker ur ett helt annat perspektiv eller faktiskt få svar på frågor du länge undrat över? Eller så har du bara fått ännu en berättelse ur bloggsfären och är nöjd med det? Ni tar den här följetången av inlägg precis som ni vill. Jag blir bara glad om ni frågar då jag vet att många gärna vill. Det ända jag ber er om är att respektera! Jag delar med mig av min historia, mitt liv och mina erfarenheter och jag vill att ni respekterar på alla plan. Då kör vi vidare!


Då hade jag hunnit separera, bo själv och träffat en ny kärlek och efter ett halvår in i förhållandet blivit gravid igen. Jag kör en lång historia kort och att preventivmedel finns med i bilden hela tiden har ni nog redan förstått. Den här gången var det p-piller igen.

Redan när jag fick reda på att jag var gravid så hade min mamma tipsat mig om att kontakta en professor inom fertilitet, som jag kontaktade via brev. På den tiden fanns det inget internet att knacka sig in på lika enkelt som idag, den resan hade precis börjat då. Nä, man fick nöja sig med snigel-posten.

Jag blev kallad till professorn som startade en fertilitetsutredning på mig. Under den utredningen hann jag vara gravid och förlora nummer 3, 4, 5 & 6. Vad hemskt det lät att sätta siffror på dem, som om de var judiska fångar i ett fångläger. Usch, men jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara annars.

Jag förlorade “barnen” tidigare och tidigare. Att jag sätter “-tecken är för att jag vet att just den delen kan debatteras i all oändlighet. Det är ett foster, absolut men jag personligen trivs inte med att säga foster i dessa sammanhang. Det var mina barn, mina väntade och varmt välkomna barn. Planerade eller inte.

Det togs kromosomprover och en massa undersökningar men allt visade sig vara normalt. Hur kan allt vara normalt när man förlorar 6st barn?

Jag hade nu skrapats tre av sex gånger. De tre sista var så tidiga att det inte behövdes.

Så hur mår man egentligen när man förlorat så många graviditeter. När man förlorat kampen mot livets mening? Det är ju vad det är, i alla fall för mig. Att föra mitt eget liv vidare är väl anledningen till att man väljer att skaffa barn?

I de tidigare inläggen så har jag förklarat hur det kändes, att den sorg över förlusten var så stor och något som jag fick lära mig att ta. Det värsta är nog när man slutar tro, när man tar för givet att det kommer gå käpp rätt åt helvete så fort man ser plus på stickan. När rädslan över att man inte kommer att få se sitt barn den gången heller växer i takt med att det blåa strecket för positivt blir allt starkare.

Eller när man sitter ihopsjunken med de få tillhörigheter man hunnit införskaffa och gång på gång undra om man någonsin kommer att få se sitt eget biologiska barn. Tårarna som aldrig verkar ta slut när man saknar det som skulle växa och skapar rörelse i ens mage. När man redan vid beskedet älskar det lilla hjärta som tickar där inne. Varför slutar det helt plötsligt?

Läser man om missfall så räknar de ungefär så här: efter ett missfall så är det 90% chans att nästa graviditet blir fullgången. Efter 2 missfall så har man 50% och efter 3 så har man 35% osv. Jag har nu försakat alla mina procent. För varje missfall så föll mina chanser och jag tappade hoppet i samma takt.

Jag hade hunnit bli 20 år och väntat 6 barn, förlorat de alla i missfall. Genomgått en fertilitetsutredning och gett upp hoppet om att få se mina drag i mina barns ansikten.

Det är fan inte rättvist.

Fortsättning följer…..

2 Comments

Vad säger du?