Biologiska barn – en chans till

Jag vill börja med att varna Dig för att detta är det första inlägget på en lång känslig följetång. Vill eller orkar du inte läsa långa eller känsliga blogginlägg så gå vidare till något annat inlägg och undvik kommande inlägg som börjar med Biologiska barn.

Jag känner att jag är redo, att dela med mig av en stor del i mitt liv. Något som har orsakat sorg, hopplöshet, smärta men även glädje, lycka och mirakel. Något som många kommer ha frågor om, ifrågasätta mina val och varför. Ni kommer att tycka på en massa olika sätt och jag vill redan nu be er om att inte dra era slutsatser utan att fråga. Det är helt okej och varmt välkommet att fråga, kanske kan du se saker ur ett helt annat perspektiv eller faktiskt få svar på frågor du länge undrat över? Eller så har du bara fått ännu en berättelse ur bloggsfären och är nöjd med det? Ni tar den här följetången av inlägg precis som ni vill. Jag blir bara glad om ni frågar då jag vet att många gärna vill. Det ända jag ber er om är att respektera! Jag delar med mig av min historia, mitt liv och mina erfarenheter och jag vill att ni respekterar på alla plan. Då kör vi vidare!


Jag skulle fylla 18 år inom kort och ytterligare ett graviditetstest visade positivt, trots p-piller.

Jag hade vid det här laget flyttat med min pojkvän till egen lägenhet på liten ort, min mamma hade flyttat tillbaka till en förort och vi valde efter stickans besked att flytta efter. Eftersom den första graviditeten slutat med sent missfall i v.17 så kände jag att jag behövde komma närmare specialister och trygghet men samtidigt så var det en helt vanlig graviditet. Den skulle och kunde ju inte gå som den förra, eller?

Vad kände jag för detta besked och denna graviditet?

Jag kände en sorts glädje, inte samma rädsla som första gången. Jag hade ju redan gjort det en gång, den här gången skulle det ju lyckas! Tal om abort nu var allt annat än tänkbart, dels för grundläran (läs om den i inlägget: Biologiska barn – en självklarhet?) men även för att jag förlorade det förra. Jag hade inte planerat att bli gravid, den här gången heller, men det var heller inte ovälkommet.

När vi väl kommit tillrätta i förorten och jag hade skrivit in mig hos barnmorskan hade jag passerat de känsliga veckorna. Den här gången hade vi fått en spjälsäng av en familjemedlem men vi drog oss för att sätta upp den innan vi passerat v.16.

Där stod den då, i v.16 och kanske lite väl tidigt men den ingav hopp. Ett hopp om att den sorg som börjat gro efter alla tankar kring förra missfallet. Varför förlorade jag barnet? osv. Trots min så unga ålder så hade en mer vuxen tjej klivit in och börjat ifrågasätta sådant som tidigare tagits som en självklarhet. Klart man får egna barn. Man blir gravid och allt går bra. Det fanns liksom inget annat.

Jag hade dammsugit och där satt jag nu återigen med en total sorg, besvikelse och oro. Ett vanligt toalettbesök hade förvandlats till min stora oro. Blod!! Blod innebar för mig ännu ett missfall trots att jag hört att man kan blöda vid en fullt fungerande graviditet. Ett beslut om att åka till gynakuten samma kväll togs och hela vägen levde jag på hoppet. Hoppet om att det skulle visa sig att min bebis mådde bra.

Inne i undersökningsrummet så följer min dåvarande svägerska med mig in, hon är något längre gången än mig men vi väntade kusiner samtidigt. Hon grät och tog på sig någon sorts skuld för att hennes graviditet fungerade och inte min, när skärmen visade att även denna graviditet avbrutits av någon anledning. Jag har aldrig någonsin känt den känslan hon kände, för mig var det bara glädje för hennes skull. Hur stor min sorg än var. Jag fick skrapas även denna gång eftersom det var ett sent missfall.

Jag åkte hem till spjälsängen, den här gången med mini-piller på recept.

Fortsättning följer…

Vad säger du?