Jakt

I inlägget Ytlighet, tog jag upp någon form av jakt på pengar. Jag nämnde att jag inte riktigt fastnade i den ytligheten till fullo, jag fastnade nog i den här jakten:

Jakten på tid. Allt jag gjorde var för att skapa tid, till något som aldrig kom. Eller så kom det och blev något bestående men det var något jag missade. Jag hann liksom inte riktigt reflektera över alla dem mål jag satte upp för mig själv, innan jag sprang vidare till nästa uppgift, delmål som slutligen gav Mål. Det blev liksom som uppgifter som skulle slutföras och innan jag hade slutfört dessa så hade någon ny MÅSTE uppgift hamnat på mina listor.

Det var som att räkna 1….2……. till ett barn när man vill att tänderna äntligen ska bli borstade. Man räknar aldrig till 3, barnet vet inte vad som händer vid 3. Inte heller vi vuxna.
Jag visste inte heller vad den tiden jag jagade skulle fyllas med men jag vet att den innehöll en önskan om lugn och ro.

Så vad jagade jag? Framgång? Absolut!! Min egen, jobbets, familjens…allas framgång. Lyckades jag så lyckades hela puzzlet.

Kunde jag slutföra en uppgift snabbast möjligt på jobbet så rann pengarna in, jag fick tid över till att planera nästa steg som kunde ge jobbet framgång. Vilket också gav mig framgång. Gav det mig framgång så kunde barnen gå på sina aktiviteter osv. Jag jobbade bara heltid, men på den heltiden klämde jag in allt som gick att klämma in. För att komma ikapp och framåt.

Hemma då? Klart jag fortsatte springa, jaga tid. Jag hade jobbat hela dagen, som är ett MÅSTE. Om jag bara städade, tvättade och såg till att maten stod på bordet samtidigt som jag fyllde i alla papper och boka in i kalendrar så skulle jag kanske hinna bli klar innan barnen kom i säng. Jag klarade sällan det målet där jag kunde sitta med lugn i kroppen med barnen vid mina sidor och bara vara med dem. Jag var där. Jag gjorde allt av kärlek…tvätt, mat, dammsugning, vinterklädsrensning osv. men jag var inte helhjärtat närvarande eftersom jag ständigt var i jakt. I jakt på tid, en tid med tillräcklig tid för lugn. (Numer ser jag hur knäppt det var men inte då)

Hur var det då med kärleken? Jag hann knappt säga att jag älskade honom eller han mig. Varje samtal var en stress. Vi hade våra rutiner som jag tror fick allt att hålla. Hans puss i tinningen varje morgon, hans puss innan han gick till jobbet, mitt samtal på väg till jobbet som störde honom i hans, hans samtal till mig på lunchen som störde mig i mitt. Vi hade fastnat och vi pratade om att ändra det men vi hann inte innan min hälsa fick hela alltet att stanna av. Där mitt jag skrek: STOPP! Min kropp och mitt jag lade av.

Jag blir ledsen när jag lägger dem svarta, så markanta, bokstäverna på den vita ytan. Det är ju hemskt!!

Det värsta är att jag är långt ifrån ensam om att jaga detta ouppnåliga mål. Och på vems bekostnad och vinst?
Se det som ett faktum, jag försöker det varje dag:

Jag kommer inte ha ett ”fotograferat” hem från en inredningstidning samtidigt som jag gör karriär med huvudet högt som mamma. Jag kommer inte heller glöda passionerat som i den allra hetaste kärleksfilm om jag inte känner och är närvarande med hela hjärtat. Jag kommer aldrig att hinna baka skolmusikalens geggigt, gottiga bullar samtidigt som jag försöker hjälpa mina barn med läxläsning. Bullarna kommer jag inte heller hinna sälja leendes vid uppvisningen samtidigt som jag frenetiskt knäpper kort på alla scener min dotter medverkar i. Jag kommer inte kunna minnas att jag varit där eller vad musikalen handlade om eftersom jag har full koll på ljus och macroinställningar på systemkameran. Men jag kan ju titta på bilderna som jag frenetiskt organiserat in i ett kartortek på den externa hårddisken.

Jag kan fortsätta…

Fy vad tragiskt. Äntligen ska jag ta tillbaka och även nyskapa det liv jag vill minnas. Prioritera!!

Känner du av dagens jakt på tid?

Vad säger du?