Kärt barn har många namn

Jag hade massor med smeknamn när jag var liten. Karro, Ina, Lina, Nina, Ninni osv. Mestadels var det nog Karro som var vanligast, i alla fall bland vänner.

Jag tyckte själv att det lät så hårt och mindre flickigt, nu var ju jag i och för sig en tjej med hockeyfrilla som spelade fotboll och cyklade på BMX men det var nog för att mina äldre bröder gjorde det. Min mamma kallade mig oftast Lina och ville klä mig i alla klänningar som fanns. Jag drog av mig alla och i tidig tonår gick jag med upprepade jeans som inte värmde mer än 5cm per ställe. Sådana där som blev till en enda stor jeansboll när mamma fick tag i dem och stoppade dem i tvättmaskinen….jag kunde aldrig trassla upp dem igen.

Ändå så trivdes jag inte med Karro i senare tonåren. Fler och fler började kalla mig Ina, jag svarade till och med Ina i telefonen. Det gör jag nog fortfarande, jag är en blandvara. Vänner jag umgås mycket med är jag Karro för, bekanta är jag Ina för och företag/myndigheter är jag Karolina för. Konstigt att man känner sig lite rotlös ibland. Hahaha.

Men på sista tiden har jag blivit mer och mer kompis med Karro. Kollegerna har hittat ett eget nick-name på mig, Karro-Barro. Lite gulligt faktiskt!

Det där med att jag mer och mer använder mig av Karro har bara kommit av sig självt och jag har börjat inse att jag godkänner fakturor med Karro som signatur, svarar Karro och lystrar mest till Karro. Men mest påtagligt blev det när jag skulle skriva min signatur på alla hundratals julkort som jobbet sänder ut nu.

Jag har nog äntligen lärt mig att uppskatta mitt hårda smeknamn. Ina kompenserade nog bara den personlighet som okända uppfattar alldeles förhastat, lite hård. Karro gör nog sin rätt på mig trots allt och jag kompenserar inte längre förhastade slutsatser.

Vem lägger ens märke till sådant?

Hur känner du mig? Karro, Karolina, Ina eller något annat fiffigt??

 

Karro

 

Vad säger du?