En sann historia – Brain on fire

Nu var det ett tag sedan jag var här igen, livet rullar på och jag prioriterar inte riktigt att få med allt i bloggen. På gott och ont. Nu fick jag dock en sådan där lust att skriva igen, en frustration som omvandlas till energi, som jag förklarat i tidigare inlägg. När den lilla enkla jag skulle vilja förändra något så enormt,  som skulle kunna hjälpa andra.

Jag fann en film i veckan men då det är jobb och så otroligt fint väder så är det inte film man prioriterar just nu. Filmen fick därför vänta tills igår, när grillmiddagen låg som en cementklump i magen och solen hade dränerat all energi efter en dag på stranden. (Jag är dock en skugg-människa så det är väl värmen i det stora hela som dränerar mig) Inflikar lite kunskap: Solen ger D-vitamin vilket är bra men solen dränerar också kortisol, vilket ska ge oss energi. Nu vet ni varför man blir lite tröttare av att sola. 

Tvingade självklart Lelle att se filmen med mig och såg hela tiden till att han inte somnade, det behövde jag göra efter några minuter in i filmen. När filmen var över var han lika upprörd som jag. Frågorna hopar sig och frustrationen över vad som kunde gjorts då och vad läkarna egentligen behöver göra för dom som mår eller kommer att må så dåligt. Hur mycket man än önskar att ingen någonsin får uppleva det jag upplevt så är det med sorg jag läser om dom varje dag. Lilla jag är oförmögen att hjälpa men jag hoppas verkligen att någon liten “jag” bryter barriären för mer kunskap inom vården på denna punkt.
Själv kan jag besitta min kunskap, mitt hopp och sprida min historia för framtiden.

Filmen “Brain on fire” är baserad på en sann berättelse om en autoimmun sjukdom där huvudpersonen insjuknar av oförklarliga anledningar, där vården ser allt inom referenstalen normalt och dom psykiska diagnoserna börjar regna över den som lider. 
Att se filmen ur Lelles perspektiv, den anhöriga, är nog så jobbig och frustrerande. Han har suttit där, jag sitter som åskådare till min anhöriga och har definitivt ingen Quick fix lösning på denna. Man behöver en läkare, en läkare som går utanför varenda gräns för att finna svaret. Den läkaren letar jag fortfarande efter, min syster letar efter den och så många tusen fler än oss.

Ur mitt perspektiv, där jag var den sjuke 2014, så ser jag så mycket mer i filmen. Något som är otroligt svårt att skildra. Jag ser smärtan, jag ser hur hon skriker i smärta, frustration och dödsångest.
Jag ser hjälplösheten, jag ser oförmågan att kunna påverka. Jag kan känna hur det känns när livet rinner ur en. Jag ser det som jag kallar: Ett autoimmunt helvete från insidan.

Jag rekommenderar att alla ser den. Oavsett om du har en autoimmun sjukdom, är anhörig eller bara en lyckligt lottad person som kanske aldrig behöver uppleva något likvärdigt. Se den!

Läs mer om filmen här, på Wikipedia

Jag sa att det inte finns en Quick fix men man kan göra otroligt mycket själv. Framför allt dämpa inflammationer som uppstår, oavsett vart inflammationerna sätter sig, med kosten. Vitaminer och mineraler.

Jag vill berätta min historia, som man kan läsa mycket om i bloggen men jag vill göra det i helhet. Kanske skulle göra det ändå?