En dag som denna

Idag har det varit en av de bättre dagarna. Vaknade efter 9 timmars sömn, underbar sådan. Några helt okej timmar på jobbet varvades sedan med kvalitetstid med Lelle.

Inhandling av fredagens myspys kombinerades med att hämta ut beställda paket. Jag fick såpa och “Tuttkassar” (som Nina hade sagt). Såpan ska jag berätta mer om när jag provat den, den ska hjälpa mot det mesta så jag återkommer till den vid senare tillfälle.
Tuttkassar behöver de flesta gummor som fött barn och brösten ramlat ner någon våning 😉 Har inte provat den än men jag hoppas att den sätter grejerna på plats.

Annars har jag pratat och skrattat oändligt med Sis och Nina idag. Det behövde jag verkligen! Finns det något som är så härligt som att skratta från hjärtat? Och vi är allt annat än normala när vi sätter igång.

Säger som syrrans kille sagt till henne: “Att umgås med dig och din syrra är som att gå på droger utan droger”. Det är vad vi syrror kallar påverkande humor 😀

Sen har ju syrrans minsta gjort framsteg, hon har blivit rymningsbenägen:

MOV_38641

Dessutom kallar hon moster för “Jos”!! Söta lilla huligan.

Biologiska barn – en chans till

Jag vill börja med att varna Dig för att detta är det första inlägget på en lång känslig följetång. Vill eller orkar du inte läsa långa eller känsliga blogginlägg så gå vidare till något annat inlägg och undvik kommande inlägg som börjar med Biologiska barn.

Jag känner att jag är redo, att dela med mig av en stor del i mitt liv. Något som har orsakat sorg, hopplöshet, smärta men även glädje, lycka och mirakel. Något som många kommer ha frågor om, ifrågasätta mina val och varför. Ni kommer att tycka på en massa olika sätt och jag vill redan nu be er om att inte dra era slutsatser utan att fråga. Det är helt okej och varmt välkommet att fråga, kanske kan du se saker ur ett helt annat perspektiv eller faktiskt få svar på frågor du länge undrat över? Eller så har du bara fått ännu en berättelse ur bloggsfären och är nöjd med det? Ni tar den här följetången av inlägg precis som ni vill. Jag blir bara glad om ni frågar då jag vet att många gärna vill. Det ända jag ber er om är att respektera! Jag delar med mig av min historia, mitt liv och mina erfarenheter och jag vill att ni respekterar på alla plan. Då kör vi vidare!


Jag skulle fylla 18 år inom kort och ytterligare ett graviditetstest visade positivt, trots p-piller.

Jag hade vid det här laget flyttat med min pojkvän till egen lägenhet på liten ort, min mamma hade flyttat tillbaka till en förort och vi valde efter stickans besked att flytta efter. Eftersom den första graviditeten slutat med sent missfall i v.17 så kände jag att jag behövde komma närmare specialister och trygghet men samtidigt så var det en helt vanlig graviditet. Den skulle och kunde ju inte gå som den förra, eller?

Vad kände jag för detta besked och denna graviditet?

Jag kände en sorts glädje, inte samma rädsla som första gången. Jag hade ju redan gjort det en gång, den här gången skulle det ju lyckas! Tal om abort nu var allt annat än tänkbart, dels för grundläran (läs om den i inlägget: Biologiska barn – en självklarhet?) men även för att jag förlorade det förra. Jag hade inte planerat att bli gravid, den här gången heller, men det var heller inte ovälkommet.

När vi väl kommit tillrätta i förorten och jag hade skrivit in mig hos barnmorskan hade jag passerat de känsliga veckorna. Den här gången hade vi fått en spjälsäng av en familjemedlem men vi drog oss för att sätta upp den innan vi passerat v.16.

Där stod den då, i v.16 och kanske lite väl tidigt men den ingav hopp. Ett hopp om att den sorg som börjat gro efter alla tankar kring förra missfallet. Varför förlorade jag barnet? osv. Trots min så unga ålder så hade en mer vuxen tjej klivit in och börjat ifrågasätta sådant som tidigare tagits som en självklarhet. Klart man får egna barn. Man blir gravid och allt går bra. Det fanns liksom inget annat.

Jag hade dammsugit och där satt jag nu återigen med en total sorg, besvikelse och oro. Ett vanligt toalettbesök hade förvandlats till min stora oro. Blod!! Blod innebar för mig ännu ett missfall trots att jag hört att man kan blöda vid en fullt fungerande graviditet. Ett beslut om att åka till gynakuten samma kväll togs och hela vägen levde jag på hoppet. Hoppet om att det skulle visa sig att min bebis mådde bra.

Inne i undersökningsrummet så följer min dåvarande svägerska med mig in, hon är något längre gången än mig men vi väntade kusiner samtidigt. Hon grät och tog på sig någon sorts skuld för att hennes graviditet fungerade och inte min, när skärmen visade att även denna graviditet avbrutits av någon anledning. Jag har aldrig någonsin känt den känslan hon kände, för mig var det bara glädje för hennes skull. Hur stor min sorg än var. Jag fick skrapas även denna gång eftersom det var ett sent missfall.

Jag åkte hem till spjälsängen, den här gången med mini-piller på recept.

Fortsättning följer…

Biologiska barn – en självklarhet?

Jag vill börja med att varna Dig för att detta är det första inlägget på en lång känslig följetång. Vill eller orkar du inte läsa långa eller känsliga blogginlägg så gå vidare till något annat inlägg och undvik kommande inlägg som börjar med Biologiska barn.

Jag känner att jag är redo, att dela med mig av en stor del i mitt liv. Något som har orsakat sorg, hopplöshet, smärta men även glädje, lycka och mirakel. Något som många kommer ha frågor om, ifrågasätta mina val och varför. Ni kommer att tycka på en massa olika sätt och jag vill redan nu be er om att inte dra era slutsatser utan att fråga. Det är helt okej och varmt välkommet att fråga, kanske kan du se saker ur ett helt annat perspektiv eller faktiskt få svar på frågor du länge undrat över? Eller så har du bara fått ännu en berättelse ur bloggsvären och är nöjd med det? Ni tar den här följetången av inlägg precis som ni vill. Jag blir bara glad om ni frågar då jag vet att många gärna vill. Det ända jag ber er om är att respektera! Jag delar med mig av min historia, mitt liv och mina erfarenheter och jag vill att ni respekterar på alla plan. Då kör vi!


 

Ända sedan jag var liten så fick jag höra att abort är fel, att man inte tar död på ett liv oavsett hur litet det är. Någonstans så var det ju en självklarhet, klart man inte tar “död” på ett liv. Det är ju omoraliskt, hemskt och helt otillåtet. Har jag någonsin nämnt att jag har sju syskon? Kanske ligger den grundtanken som jag fick lära mig bakom just det?

När jag var 15 år så började jag med p-piller, jag blev gravid på sommaren -95 bara 16 år gammal. Jag minns paniken jag fick när testet visade plus. Min mamma började dock sticka bebiskläder samma kväll. Jag var livrädd för att det fanns något i min mage som växte, att gå till gyn och allt som hade med det ovissa att göra. Med grundinlärningen så fanns det aldrig ett alternativ till abort och “allt löser sig” sa min mamma när vi tänkte på utbildning, ekonomi, boende och framtid. Jag förblev gravid och abort var aldrig på tapeten. Min vetskap om graviditeter var att man väntar barn och så kommer det ut ett. Mer än så fanns inte.

Den sommaren vart jag ständigt påtalad om att jag inte fick möblera om mitt rum eller bada i havet, det kunde skada bebisen. Varför då? Var min tonårstanke men det blev en lugn och gravid sommar med behov av colaflaskor (godis) och salta fiskar. Vi trodde att det skulle bli en pojke och han fick namnet Timothy. Det inhandlades små barnkläder, inte för många men en body, byxor, strumpor och mössa. Han skulle komma den 16 Januari 1996.

Dagen för ultraljudet i v. 17 kom och jag minns hur jag ligger på britsen med kladdigt klet på magen. Barnmorskan vispar runt med ultraljudsstaven och börjar se fundersam ut innan hon säger: “Den här graviditeten fungerar inte”. Fungerar inte? Vaddå fungerar inte?, frågar jag. “Det är dött, den fungerar inte!”. Hon går iväg efter en annan barnmorska som måste bekräfta att det hon sett är ett faktum. Och så var det, mitt “barn” var dött.

Det visade sig att det dött i v.11 och att jag skulle vara glad för att jag inte fått likförgiftning då jag gått 6 veckor med ett dött barn i magen. Lite för mycket information för en 16-åring att hantera men en grym verklighet. Något hade gått snett. De frågar om jag vill stanna kvar och skrapa eller om jag ville åka hem och boka en tid per telefon. Som så ung så lät skrapning inte nice och utan förklaring om vad det innebar så lät det mest som om det var en osthyvel som skulle göra jobbet. Rädd valde jag att åka hem.

Jag grät och jag har nog aldrig gråtit så mycket. Där satt jag med mitt döda barn i magen och var livrädd. Mamma förklarade för mig att jag måste boka tid för att ta bort det innan jag själv blev dålig. Av någon anledning hade min kropp inte reagerat naturligt och stött ut det som inte fungerade. Nästa morgon ringde jag och bokade tid. Tiden jag fick var morgonen efter det. Den hann aldrig komma som planerat.

På kvällen kom värkarna och jag låg dubbelvikt i sängen i mitt tonårsrum. Mamma sa till min pojkvän att jag måste in till akuten. Det var en lång resa in med tätare och tätare värkar. När vi nästan var framme så gick vattnet och jag trodde det var blod, det gick inte att se i mörkret och som så ung och oerfaren så var det inte lätt att veta. Men det var bara vatten.

Jag kom in på akuten, och blödde mängder när jag väl var där inne. De tog ut fostret som kroppen släppt, det skulle få följa med upp på operation för att kontrolleras. Fråga mig inte varför men jag tror att det är för att se om någonting i utvecklingen av fostret orsakat det sena missfallet. En fråga som består än idag. Min operation (skrapning) tog längre tid än vanligt, jag blödde så mycket.

Morgonen efter var det dags för att åka hem, en fråga om kurator hade jag fått. Men precis som grundregeln, man tar inte bort ett liv så hade jag även fått lära mig att om man behöver prata med någon så är man inte riktigt frisk, psykiskt. Jag tackade nej.

Jag åkte hem, utan barn och med en sorg stor som aldrig förr!

Jag fick aldrig veta om det var en Tim men för mig var han det. P-piller av ny sort sattes in och mitt liv fortsatte med en annan syn och en ny erfarenhet. Jag visste dock inte hur stor del av mitt liv som det här ämnet skulle få men framtiden skulle verkligen komma att visa mig det.

Fortsättning följer….

Mat!!!

Jag gillar inte och laga mat men måste jag så kan jag lika gärna göra det med eftertanke och Nyttighet.
Annars får alla i familjen äta snabb och näringsfattig kost :mrgreen:

Efter Änglas dans så stod jag i köket i fyra timmar men då har jag gjort middagar och luncher för två dagar 🙌
Imorgon behöver jag inte tänka på vilken mat vi ska äta.

Innan matlagningen så var vi med Ängla på dans. Pappa Lelle blir lätt lite trött av att vänta 😂

image

Har dessutom äntligen pratat med Sis i timmar. Det var såå länge sedan. Härligt att se dem på Skype igen. 💜

Jag fick dessutom äran att låna Ninas guldklimpar Filip & Lucas i några timmar. Våra barn trivs med varandra och oss, vilket är jätte roligt!

Men nu är jag trött! Pms-monstret gör allt för att hålla sig kvar in i det längsta 😈 Flytta ut någon gång då!!

Postat med mobilen

Klåfingriga barn och smarta vovvar

Igår var jag tvungen att ta allt som det kom. Nu är jag ju i starten av den djävulusiska perioden, där det bara är att anpassa sig. Jag är sjukt trött, förlamande trött och jag vet att jag har en hel del att uträtta. Men det måste få bli som det blir just nu. Efter mitt bankärende hade jag bokat in fika med Nina, jag somnade! Jag var tvungen att ta en powernap. Nina som hade kommit och sett att jag låg och snusade i soffan ville inte väcka mig. Jag gillar vänner som är förstående, ärliga och är omtänksamma. Det är bra egenskaper.

Vi fick i alla fall vårt kaffe tillsammans när jag slagit upp halvmånarna. Då passade jag även på att återställa Änglas telefon som hon lyckats byta skärmkod på och kort därpå glömt vilken kod det var. Tror inte hon ändrar den koden något mer 😀 Det gick bra till slut trots allt och hon blev jätte glad när hon nu kan använda sin lur igen.

wpid-wp-1411186788813.jpeg
Efter fikan var det dags att hämta barn och Ängla ville till Villa vovve och gosa av sig lite. Så vi gick dit en timme och jag fick socialt umgänge med Sanna och Izabell. Måste passa på att visa Izabells valp Mila som lärt sig massor på en vecka eller nå´t. Klicka på länken nedan för att se filmen 😉

Mila & Izabell

En förälders huvudbry

Tidigare så skrev jag om att Ängla har sina små utvecklingsfaser, jag tror det är en lång fas.

Nog för att hon sminkar sig ibland, låt gå så länge det inte blir något fokus på make up dagligen. Men när hon i morse frågade om hon fick låna mina klackskor….vart ställer man sig i den frågan?
Det är i dessa fall det faktiskt är negativt att ha nästan samma storlek på fötterna som sin 8-åriga dotter 😛

Väg för och nackdelar fort nu, hon väntar ju på ett svar i dörren….
Ja, hur tänker jag nu? Jag vill inte att hon börjar använda klackskor än. Jag vill inte att hon får problem med ryggen eller stukar fötterna. Samtidigt så måste hon få prova. Jag föregår ju med det exemplet. Hur illa kan det va?
Okej, om jag har regler kring det så får hon det idag.

Du måste ha dina gympa skor på dig när det är rast, bara ha klackskorna till och från skolan. Med en förklaring om varför jag anser att det inte är bra att leka i dem.

Hon köpte det och gick till skolan. Hur gör man i denna fråga? Jag har ju bara haft Oliwer tidigare och då var ju varken smink och klackskor en fråga att förhålla sig till. Erika (Lelles yngsta) ville dock ha pumps vid 13 års ålder och då sade jag nej, rakt och blankt nej. Det är ju skillnad på klackar och klackar också. Det är även skillnad på barnens mognad. Det är även skillnad på outfit till.

Jag bestämde mig för att följa min magkänsla och inte gräva så djupt som att jämföra imorse. Jag kanske bara har svårt att anpassa mig till att min lilla börjar utvecklas och bli större??

20140917_073130

 

Bolli-tid

Morgonen började med qigong. Gjorde susen, fick till och med utöva kinesisk ögonmassage. Det var en ny upplevelse 👍
Hann förbi Carolina på en kaffe ☕ innan jag och Oliwer satte oss på bussen mot Enköping.

image

Börjar känna mig som en liten gammal mamma 😂

image

En skeptisk son på fiket innan vårt inbokade möte.
Vi hade det mysigt, bara han och jag. Man får höra en massa känslor om allt möjligt när man bryter vardagen.

Postat med mobilen

Mer kvinnlig än mamma

Min lilla fina tös, blev skit stor och spacklad :O

vad hände? Först ber hon mig om en håruppsättning, vilket jag väldigt sällan får göra. Helt okej men när hon sedan står framför spegeln och målar ögonfransar och läppar för att sedan pimpa det hela med örhängen och pälsväst.

Jag biter ihop, säger ingenting. Hur mycket jag än ogillar att hon börjar använda smink så tillhör det en utveckling. Hon är för liten för sådant, men hur skjuter man upp det i dagens samhälle? Det har ju gått så långt ner i åldrarna. Jag vet att Ängla bara har sina smink-dagar och att det inte är ett måste eller att allt på morgonen handlar om smink, så jätte orolig är jag ju inte. Det går bara lite fort!!

Hon är alltid vacker, oavsett!

DSC_0650

DSC_0649Min vackra tjej!