Vilken lördag

Jag börjar med att be om ursäkt för att jag varit borta några dagar, ni kommer förstå varför när ni läser inlägget.

Jag hade fått äran och förtroendet att fotografera ett bröllop, inte vilket bröllop som helst utan min chefs.

Om någon ändå sagt: “Karro, är det rätt att åta sig denna uppgift? Misslyckas du så jobbar ni ihop nästa dagligen.”

Det behövde ingen säga dock, för jag har nog kört den repliken som ett mantra av prestationsångest, nervositet och tvivlande på mig själv. Det har dom senaste dagarna präglat både vakna och sovande stunder.

Tänk om jag misslyckas. Kommer jag att ha rätt inställning på kameran vid rätt tillfälle? Det är ju ändå en kort stund med massor av aktion som man inte får en chans att reparera om det går fel.
Jag vill leverera oslagbart men samtidigt som jag mantrar “tänk om…” ur ett negativt och tvivlande perspektiv så intalar jag mig själv att jag inte har kunskapen och det vet min chef. Det jag kan göra är mitt bästa….Räcker det?

Massor av tankar, som om jag hade en intesivkurs med ämnet självförtroende och prestation. Hur gör jag för att stärka ett självförtroende där den lilla negativa och tvivlande djävulen på ena axeln talar om för mig att det hänger på en chans, en möjlighet att lyckas leverera? För mig fanns det bara ett facit, hoppa! Våga prova. Det gjorde jag också.

Trots att jag inte är en fotograf och inte kommer att leverera till 100% som en sådan. Jag kan bara hoppas att det räckte.

Så hur gick det? Som jag antagit kan jag väl summera det till.

Av respekt för brudparet så kan jag bara bjuda på en sneakpeak, bara en del av en bild.

När jag väl mötte upp brudparet, dess följe och barn så fanns det inget annat än fokus. Tog det som det kom. Men det slog mig hur vackra dom alla var, jag ville verkligen att bilderna skulle föreviga deras oförglömliga dag.

Men ju mörkare det vart desto mer svek kameran mig och min vilja. Jag försökte allt i det dåliga ljuset, med åtanke att inte förstöra deras stund. Jag fick välja: Med blixtrande förstörelse eller utan blixt och hålla mig till hoppet. Jag valde det senare.

Kommer nog att kunna leverera halvhjärtat i bilder men jag var helhjärtat inställd på det uppdrag jag åtagit mig. Jag får personligen här nöja mig och glädjas åt att jag hoppade och fick chansen, att jag fick ta del av ett underbart vackert bröllop. När den andra halvan låter mig äta upp mitt självkritiska misslyckande. Intensivkursen med den lilla djävulen fortsätter tydligen, i ett uppdrag att ge mig erfarenhet och mognad i ett helt nytt område. Jag får ta det som en lärdom säger den vita lilla ängel på den andra axeln.

Än har inte brudparet sett resultatet, då dom doppar tårna i varm paradis sand. Medan dom gör det så har jag en hel del att redigera för att kunna leverera…..något.

Wish me luck!