1000 år till Den dagen…

…då Oliwer skulle söka till gymnasiet, nu har dom 1000 år gått redan.

Det var så långt tills den dagen min lilla napp-gojjande kille skulle bli så stor att det är dags för gymnasiet och porten till vuxenlivet.

Napp-gojjande = Oliwer gjorde alltid ett gojjande läte när han var trött som liten med napp. Goj Goj Goj Goj.
Vart tog åren vägen? Kan man inte få tillbaka någon vecka då och då, bara för att minnet ska få vara färskt. 

Min lilla fina kille har vuxit till en fin, omtänksam och godhjärtad kille med den allra finaste insidan och utsidan. 

Han visar sin kärlek och omtanke till dom som står honom närmast hjärtat och skäms inte för att kramas eller säga att han älskar sin mamma, min fina mjukfis.

Jag tycker det var hårt nog att han blev 13 och förvandlade mig till tonårsmorsa, småbarnsförälder var passé och det var dags att kliva in i en ny tid och låta honom få testa sina vingar än längre ifrån mig. 
Nu när jag knappt hunnit vänja mig så ska han ta ett stort liv ut i vuxenvärlden. 

Det är dags att ta eget ansvar, då mer ekonomiska förutsättningar som måste hålla månaden ut och dessutom börja övningsköra. Mitt barn bakom ratten på något som ökar än fler risker för olyckor. Inte för att han kanske är den som skulle fela, andra bilister kan också orsaka en olycka. 

Den här tiden fram till att han är 30-isch kommer jag sitta som på nålar. 

Men jag är så stolt över mitt vackra gossebarn 💜