Lockigt

Jag har provat Änglas julklapp, en locktång. Man kan byta till tre olika storlekar på lockar, så jag började med att prova dom minsta.

Såg mest ut som en pudel men helt klart ett alternativ om man vill ha det annorlunda. Då måste det dock vara i någon form av uppsättning.

Jag har hår som går ner till midjan nu, inte medvetet dock, jag har inte haft möjligheten att klippa det. Jag har dock aldrig haft så långt hår i hela mitt liv, hur mycket jag än försökt. Det är dessutom välmående till skillnad mot när jag var dålig.

Försökte ladda upp bilder från min gamla blogg men det gick inte, så jag länkar till ett inlägg där jag precis varit hos frisören och kapat en massa risigt hår. Jag hade börjat gå upp några kilo i vikt men håret ville fortfarande inte ta åt sig färgen p.g.a. näringsbrister. Läs inlägget här.

Håret vid näringsbrister:

  • Torrt
  • Missfärgat och kan inte ta åt sig färg
  • Livlöst
  • Håravfall

Tack och lov för att man är envis, håret är bara ett stort plus. Ett bevis på att jag mår bättre.

 

 

Bad hairday every day

Börjar som vanligt med att be om ursäkt när det gått en längre tid mellan bloggandet, som vanligt har det varit vardagen som kommit emellan. Något som jag tänker sluta ha dåligt samvete för men fortfarande ha en längtan och önskan till att kunna få att kombinera med mitt bloggande.

Jobb och familjen går före.

På det personliga planet så har jag fortfarande väntat på min påbörjan av rotfyllning, dagen anländer snart. Jag har varit tvungen att genomgå en antibiotika kur (vilket jag verkligen försöker undvika in i det sista). Nu hade jag tandvärk från helvetet och jag visste att jag hade en liten inflammation i tandköttet mellan dom berörda tänderna. Lika bra att få det gjort, eftersom dom inte kan öppna tanden om jag har en inflammation. Vill bara få det överstökat så att jag kan börja koncentrera mig på annat, och få försöka få en viss träning i rutin…igen.

Jag har dessutom glömt eller inte tagit mig tid att gå till frisören detta år, då menar jag hela 2016. Jag brukade tidigare gå med 10-12 veckors mellanrum. Så har det inte blivit och nu har jag en bad hairday every day, det börjar bli akut nu.
Min ordinarie frisör som har klippt mig under dom senaste 10 åren har fått sin tredje bebis och jag får ont nog finna mig en annan frisör för detta ändamål. Måtte nästa vara minst lika bra.

Idag ser jag ut så här, varje dag:

haret

har

Håret sträcker sig ner till midjan vid utsläppt och topparna är groteska. Måste ta tag i det nu.

Jag skulle verkligen behöva ett råd av er. Vilken produkt är den optimala för att ge håret fukt och näring, som får det att inte torka ut?

En vårdag i stallet

I lördags eftermiddag så hände vi med Ängla i stallet. En underbart vacker dag, vår och sol i luften!

stallet1

Medan Ängla red ute så passade jag och Lelle på att glassa i solen.

sola2

  1. Jag kan garanterat behöva lite sol i trynet
  2. Jag får jobba på det där med att inte se så grinig ut när jag kisar
  3. Är mina glasögon något stora?
  4. Måste klippa topparna

Varför upptäcker man en massa saker när man ser sig själv på bild, som man inte reflekterar över på andra?

Sola

Lelle njöt…..och fick färg….orättvist!

sola1

Men det var sjukt skönt att vara dräggigt klädd och bara vara där i solen.

Ta vara på solen, 15 minuter av sol ger ett bra dagsintag av D-vitamin. (att man har lite för mycket kläder på sig just nu är nog bara bra ur andra aspekter 😀 )

Helgen i övrigt

Förutom att vi har fått tillskott i familjen så har helgen gått alldeles för fort, som vanligt.

Den har däremot varit mysig och gått i kvalitetstids tecken. I lördags så delade vi vuxna upp oss. Lelle åkte med Ängla på ridning, som tydligen gjorde stora framsteg i lätt sits. Kul!

Själv gick jag på bandymatch där Oliwer, som lagkapten, presterade super bra. En förlust med 3-1 men det är kämpar glöden hos killarna som är rolig att se. Väntade in Oliwer efter matchen för at gå hem och laga mat gemensamt. Kvalitetstid de lux.

På söndagen gick jag med på att åka och veckohandla med Lelle, en uppgift som måste göras (som vi just nu provar) medan jag kan känna att det är slöseri med min lediga tid. Min plan var ju att färga håret och klä soffan, som fortfarande står under renovering. Men icke.

Jag hade införskaffat en naturlig hårfärg, som jag trodde stenhårt på och var lyrisk över att ha funnit…tills jag upptäcker att de till och med har bombarderat hårfärgen med veteprotein. För mig som äter glutenfritt så var det bara till att lämna tillbaka. Inte för att jag skulle äta den heller men huden är vårt största organ och drar till sig allergener lika mycket som via maten. Big no no. Fick bli vanlig kass hårfärg utan ammoniak, man får vara glad för det lilla.

Jag och Oliwer lagade mat tillsammans även på söndagen. Vi stekte pannkakor tillsammans. Massa prat och mycket utveckling. Han är så stor och pinnarna på ansvars stegen blir allt fler, en tuff stege att ta sig upp på ibland bara. Stolt och lycklig att få ha haft så mycket tid tillsammans med honom i helgen.

Rena sängkläder och väldoftande kudde gav mig en rätt bra sömn.

Nu dags att jobba igen 🙂

 

Root Vanish

Hur mycket skit finns det egentligen inte i hårfärg? När jag fick veta att det fanns gluten i hårfärgen så valde jag att ta nästa steg till det naturliga. Nej, jag tänker inte springa omkring och se ut som en silverfisk. Ni behöver inte vara oroliga.

Det finns naturliga sätt att färga håret på och jag tänkte börja med att prova Root Vanish. Att tillägga är att detta inte är ett sponsrat inlägg, utan jag har själv bekostat denna och tycker att det är värt att dela med mig av att jag prova nya produkter.

Root-Vanish

Det är en produkt med naturliga ingredienser från Asien. En produkt som tvättas ur men som står emot regn, svett osv. En perfekt produkt för den som väntar på att gå till frisören och färga utväxten.

Efter några användningar så kopierar håret färgen och minskar dem gråa hårstråna. De naturliga ingredienserna stärker håret och ger det näring. Värt att testa!

Utan-root

Före

Med-root

Efter

 

Efter första provomgången tyckte jag att det blev skillnad, på ett naturligt och lätt sätt. Det krävs att man torkar och kammar färgområdet för att det inte ska se blött och klistrat ut. Svårt att se på efter bilden så jag lägger upp en frisyr med bena inom kort och vad jag tycker efter flertal gånger får jag återkomma till i det inlägget.

Rynkorna i pannan bjussar jag på 🙂

Frisören

I lördags hade jag och Ängla en mamma-dotter-dag. Vi började förmiddagen med att besöka vår underbara frisör Jenny.

Alltid lika roligt att träffa henne.

Jag och Ängla var ju tvungna att ta några selfies när vi kom hem, jag är alltid för fokuserad på att få kvalitetstid med Jenny när vi väl är där så jag glömmer alltid att ta kort.

Ä-frisören2 Ä-frisören1 Ä-frisören MÄ-frisören1 MÄ-Frisören

 

På eftermiddagen var det ridning för Änglas del. Helt underbart att sitta i cafét och titta på henne genom de stora fönstren i ridhuset. Hon lever och hon älskar det. Hon lyser som en stor solstråle redan när vi sätter oss i bilen för att åka dit. Mitt hjärta har hittat det som får henne att leva upp ännu mer. Gudomligt.

Ovanligt lockig

Det händer att jag sover med tofs efter kvällsdusch, mer sällan att jag struntar i duschen även morgonen efter. Så fick det ändå bli i förra veckan. Det är så ovanligt att jag har lockigt hår, tycker inte att jag passar i det. Känns inte som jag men däremot är det roligt att kunna ha möjligheten till att göra en massa uppsättningar och annat.

Jag önskar dock att jag hade tekniken i fingrarna som fick den mest slarviga tofs att se snygg ut men det har jag inte. Det får vara som det är och bli som det blir. Så här blev det en dag förra veckan.

mesne

Inte det lättaste att få bild på det lockiga håret utan att se smått vriden ut 🙂 Och nej, trots att det inte skulle chockera någon på jobbet så gick jag inte till jobbet i mjukisar just den dagen 😉

Min sjukdomsresa – bildligt

När någon frågar vad det är jag har ”varit” sjuk för (tror att det frågar i dåtid för att jag mår bättre nu och arbetar 100%) så svarar jag enklast möjligt: Näringsbrister och hormon obalanser. Det är för att det ramar in det mesta i min sjukdomsbild och för att om någon har lust att hitta symptom på detta så får de en bredare bild oavsett vilka vitaminer, mineraler eller hormoner som de söker på. Jag slipper liksom tråka ut dem med vad varje vitamin kan ge för bristsymptom eller hur hormonerna påverkar ens kropp på olika sätt.

Sen kan det hända att jag förklara det med meningen: ”Det är som att springa på gymmet 24 timmar om dygnet”. Den meningen ramar in det jag nu ska förklara, hur mina symptom rent bildligt var när det var som värst, så sätt dig in i detta så kanske du kommer någonstans i närheten av hur det var eller rent av är för många, många fler än mig.

Du tar träningsskorna i handen, en helt vanlig dag, precis som vilken annan vanlig dag som helst. Du har dock börjat reagera över att du går upp i vikt, samlar vätska trots träning. Ditt hår faller av som om du borstade av din hund vinterpälsen men Du går till gymmet precis som vanligt. Du knyter på dig skorna och ger dig upp på löpbandet, som du gjort flera gånger tidigare. Men den här gången blir inte som någon annan gång.

Du tänkte börja i gångtakt men dina ben börjar springa, spontant känner du den ovanliga farten som tar tag i dig med en trygghet att det snart är över men ganska snart börjar du känna hur pulsen ökar och tröttheten faller in. Du vill vila men din kropp fortsätter springa och den ökar succesivt takten hela tiden. Du börjar känna hur varenda muskel i din kropp får mjölksyra, du vill stanna men din kropp lyssnar inte. Den ökar takten ännu mer och nu kommer nervsmärtorna, först i ena benet. Från insida knä och upp i ljumsken. Sen i andra. Du får allt svårare att röra dem. Det smärtar inte när du, samtidigt som du springer, lägger handen mot huden och det smärtar inte heller inuti själva benet utan under huden, i bindväven. Din kropp fortsätter spinga, nu med smärta, hög puls och en allt mer trötthet. Du vill inte röra benen, du vill stanna men din kropp lyssnar inte. Signalerna till kroppen fungerar inte och varningssignalerna börjar snart tillta allt mer.

Svetten rinner, klockan har passerat eftermiddag och kvällen närmar sig. Du vill sova men din kropp lyssnar inte. Du vet att du behöver vila, du vet att återhämtning finns i sömnen men din kropp springer allt fortare. Tv:n på gymväggen visar något du annars är oerhört intresserad av men du kan inte höra vad den säger, du har nu börjat få yrsel och känner varningssignalerna blir allt starkare. Du MÅSTE få kroppen att stanna, men du kan inte.

Timmarna blir till dagar och du vill bara att bandet ska stanna, få sova och återhämta dig. Istället har du nervsmärtor, en puls på över 140 slag i minuten, håret faller i samma takt som du springer och blir allt tunnare. Du har börjat få nervsmärtor i fler delar av kroppen, vänster arm har domnat och du känner hur hjärtat slår allt mer ojämnt.

Dagarna går och nu börjar kilona rinna av, som vatten ur kranen. För varje natt du passerar, springandes på bandet, så tappar du 1/2 kilo. Kläderna börjar falla av dig så du kämpar för att hålla de uppe. När du försöker vila dig i springandet genom att ta stöd mot armstöden så känner du hur höftbenen får skavsår, när du drar dig över bröstet och magen så känner du nivåskillnaden på mage och revben. Men din kropp springer och du känner panik över att få stopp på det förbannade bandet. Du vet ju vad som är behövligt nu, varför lyssnar inte din kropp?

Nu har dina blodådror börjat stasa sig, händerna har i omgångar blivit blå, ansiktet till och från tappat sin form då ena ansiktshalvan bara hänger. Hur ska du ta dig av det förbannade band-helvetet? Någon måste komma in på gymmet och se att du fortfarande springer efter flera veckor, snart månader? Den personen som kommer in måste ju kunna ta tag i dig och hjälpa dig bort från bandet? Du hoppas.

En person kommer in och reagerar över att du ser tunn och utmärglad ut, att du gråter för att du inte vet vad som är fel och ingen har ännu sträckt ut sin hjälpande hand. Vid det här laget har du även tinnitus, vissa stunder vet du inte ens om du tuppat av…fortfarande springandes. Personen tittar på dig och tycker du är lat. Personen ger dig en handduk för att torka bort svetten, vänder och går ut. Lämnar dig till att torka bort ett symptom som egentligen inte gör någon nytta då kroppen fortsätter att spruta ut svett i sitt eviga springande.

Fler sådana personer kommer och går in och ut från gymmet. För varje person som bär den kunskapen att kunna hjälpa så skriker du allt högre på hjälp men den ena ger dig vatten för att släcka törsten. Ett symptom. Den andra ger dig ett par mindre byxor som håller sig uppe, ett symptom.

Du börjar känna hopplöshet på bandet, finns det någon som kan hjälpa dig ner från det evighet jävliga bandet? Är det ens någon som vill?

Trots hopplösheten så springer du, du besitter en envishet som slår in och du bara SKA hitta ett sätt att få stopp på bandet men hur? Du vet egentligen inte hur det fungerar i sin uppbyggnad.

Du börjar känna hur kroppen vilken sekund som helst kommer att ge upp, den kommer inte att orka springa i all evighet bara för att du ska finnas kvar. Allt i din kropp skriker att slutet närmar sig. Du har inget fett, ingen ork, en skyhög puls etc. Men ingenting varar för evigt. Du gör dig beredd att lämna över ansvaret över barnen på din kära samtidigt som du krampaktigt håller kvar i din nära, i panik om att eventuellt lämna dem utan vilja att göra det.

På något sätt, av vilja att finnas kvar och av vilja att motbevisa dessa personer som vänt dig ryggen när du ropade på hjälp, så hittar du en gömd knapp. Hur trött du än varit och hur dåligt du än mått så har du känt och sökt på bandet efter en lösning på att få det att stanna. Du trycker på knappen och bandet saktas ned ytterst lite men för dig gör det stor skillnad. Din trötthet kommer nu i kapp dig och ju fler knappar du hittar, ju mer bandet saktas ned slås din kropp ut. Du orkar inte ta dig ned från bandet till en början, blir liggandes på golvet i månader. Men du hittar näringsbars som någon glömt och börjar sakteligen ta dig upp några kilon.

Du är kvar på gymmet. Det tar månader för dig att börja med att hasa dig mot dörren till att orka ta ett steg mot samma mål. Du orkar inte, vilar mellan varje centimeter du tar dig framåt. När du når dörren har du också hittat kontakten som får bandet att stanna. Något som alla dessa personer som vänt dig ryggen vetat om.

När du når dörren har du mer vetskap om hur bandet fungerar, du har hittat lösningen på problemet, du mår så bra du kan med mör kropp dagligen. Vissa dagar värre än andra.

Jag sprang på bandet, liggandes alldeles stilla. Personerna du mötte på gymmet mötte jag som läkare. Symptomen de alla hade jag och fler. Tröttheten att inte orka om så ens en centimeter hade jag. Knapparna du fann läste jag mig till. Envisheten du bar har jag.

Min kropp sprang, mot min vilja! Jag trodde kroppen inte skulle orka, att jag skulle gå bort. Mot min vilja! Så illa var det. En helvetes-resa.

Idag besitter jag en gedigen utbildning inom näringslära, från min egen kropp.

Dip dye

Jag har ju haft en veckas semester redan, nu åter på jobbet ett tag 🙂

Trots denna vecka ”ledig” så har jag ju inte varit ledig. I början av veckan fick jag infall att färga Änglas hår. Hon har tjatat om att få färga men jag som vill ha mitt barn ”oförstört” har sagt nej. Men nu fann jag en färg som är urtvättat på 15 tvättar, en toning helt enkelt.

Ängla valde blå och jag drog mig så långt som att färga en dip dye, absolut inte hela. Dels för att det skulle gå åt en förmögenhet i hårfärgs kostnad. Hon har ju hår för tiotal barn, både i tjocklek och längd.

När Ängla var folieslingad och klar så ville hennes kompis (våra vänners barn) Emma också färga. Hennes mamma godkände och drog samma gräns som mig, dip dye.

Emma valde rosa och jag valde att färga på ett annat sätt än Änglas. Vilket visade sig dels vara bättre val av färg och teknik. Änglas resultat blev inte alls som önskat medan Emmas blev kalas. Därför får ni bara se Emmas resultat:

Emmas-hår

Emmas-hår1

Emmas-hår2

Vad säger du? Man kanske skulle ta och göra sig en #dipdye ?

Snacka om lurad

Alla har vi hört: Man ser inte på utsidan hur man mår på insidan.

Jag satt och tittade tillbaka på bilder från 2014, mitt helvetes år! Året jag mått som allra värst i mitt liv.
Jag insjuknade och gick ner 13-15 kg på väldigt kort tid. Jag ser ju så oerhört välmående ut på vissa, det är ju inte konstigt att många inte ser hur illa man faktiskt kan må när kroppen på insidan börjar säga upp sig.

DSC_0500_1

DSC_0506_1

Under kläderna fanns det bara skinn och ben, det gjorde ont när jag låg på höftbenen. Idag kan Lelle vara ärlig och säga att han trodde jag skulle dö. När jag gick ner ett halvt kilo per dag, då vaknade hans rädsla och han trappade upp sin kämpar glöd för att någon inom sjukvården skulle hjälpa mig. Men ingen hjälpte.

Jag kommer ihåg hur han låg bredvid mig i soffan och sa: Beställ det du behöver till varje pris, nu provar vi allt och vad som helst. Sedan dess har vi lagt ut en förmögenhet på prover, vitaminer och hormoner inom den privata sektorn. Men till det bättre och han har varit vid min sida under hela tiden, stöttat mina beslut och varit lyhörd för min ork och smärta. Samtidigt som jag ibland har tagit kraft utöver den jag haft för att ge min familj hopp, minnen och glädje till den mån jag orkade.

Sen finns det bilder som jag inte kommer att dela med mig av, jag undviker dem. Missfärgade naglar, missfärgat/risigt hår, insjunkna kinder och en knappt upprätt hållning. Men allt för att vara med min familj och uppleva saker för att ge de ett avbrott i det hemska samt ett hopp om att det blir bättre.

Hemsk period. Där jag utåt sett kunde le men invändigt var nära på att dö. Bilderna ovan anger dock starten på hopp och jag kunde återigen känna hopp om att jag skulle ta mig tillbaka. Jag hade fått näringsdrycker och lagt om kosten. Men fortfarande hade svullna händer med nervsmärtor, märken på benen, problem med sömnen och mycket annat. Mitt hår hade jag lyckats få rött, i min kamp att återfå färg i håret. Hår färgen fastnade inte, det var det första tecknet på att allt skulle bli värre. Om  jag ändå vetat då, det jag vet nu!

Om du bara tittar på bilden så skulle du aldrig kunna gissa att jag var så oerhört dålig, ser ut som en smal pingla i mina lyckligaste dagar. Sanningen är: Näringsbrister, viktras, hormon obalanser, autoimmunitet i cellerna m.m.

Ofrivilligt sjuk med en envishet som gav/ger resultat 😉 Envishet är en grym egenskap och tacka vet jag lite hull på kroppen 😀