Känslor, är det ok?

Jag vet att jag inte är som alla andra och under många år så kände jag mig totalt malplacerad. Varför var jag så känslig, djupare och påhittig? Varför såg jag detaljer som ingen annan såg och framförallt varför kände jag mig så annorlunda på alla plan?

Lelle säger fortfarande att jag är ett släkte för sig 😀 På både gott och ont, det håller jag med honom om. Det är inte många som är som jag. De som känner mig väldigt väl håller nog också med om det. Syrran är som jag så det känns ju skönt. Vi brukar skämta om att världen och vardagen faktiskt behöver sådana som oss, usch vad tråkigt och allvarligt allt varit annars. Med våra ber-och-dalbanor så kan det hända att vi ringer och gråter ut hos varann, kritiserar (eller ur vår synvinkel så säger vi bara sanningen precis som den är, vilket är underbart) eller så skrattar vi så tårarna rinner när vi skapar våra ”Looking Houses”.

För att förklara Looking Houses så förklarar jag även våra personligheter i den unika aspekt vi faktiskt är. Vi kan tillsammans se detaljer eller händelser på exakt samma sätt för att sedan spinna vidare på en hel incident, bara genom att prata med varandra. Våra fantasier och detaljer kan få oss att gå in i precis samma bilder.

Innan jag förstod att jag är högkänslig (vilket är ett karaktärsdrag och inte en bokstavskombination) så hade jag, genom en automatisk överlevnadsinstinkt, stängt av alla känslor. Jag hade stängt dem inne, för att överleva. Det gjorde jag redan som barn då jag inte fick göra uttryck för mina känslor eller min kreativitet på det sättet som då behövdes. Istället för att ta tillvara på dem positiva egenskaperna så stängdes de inne.

Jag tror att det är så för många högkänsliga. Mycket är nog vårt svenska förhållningssätt till hur man ”normalt” bör vara. Man får inte visa sina aggressioner, inte gråta offentligt, inte göra några större känslomässiga utsvängningar åt något håll. Det kan ju faktiskt skapa reaktioner som åskådaren i sin tur inte kan hantera. Så det är lika bra att låta bli. FEL!

Jag försöker bryta den trenden i förhållande till mina barn. När jag lärde mig att känna, att tillåta dem känslorna som bubblade upp att få visa sig så förstod jag att man blir så oerhört mycket rikare. Jag har alltid sagt till mina barn att det är okej att visa känslorna, det kan dock krocka med samhällets sätt att se på samma ämne. Men här hemma så får man gråta, vara arg, skratta från hjärtat och bubbla av nyfikenhet.

Förra veckan pratade jag med en annan kvinna om just detta, hon har levt många år som svensk i Turkiet där de verkligen visar sina känslor. Man skriker rakt ut och visar att man är förbannad, skrattar högt tillsammans när man har fest och är glada. Det här kände hon var konstigt till en början för att sedan känna det som en befrielse att få göra utlopp för känslorna som kom. När de sedan flyttade tillbaka till Sverige så var detta återigen tabu och skillnaden blev att hon stoppade in sina känslor i ryggsäcken igen.

Igår satt jag och pratade med Oliwer om saker man själv lagt märke till är ”annorlunda” hos sig själv. Han förklarade att även han kan känna av en stämning eller en incident när han går in i ett rum, att han innan något händer har haft magkänslan. Nästan som att förutse. Han undrade varför han känner så starkt.

Jag och Oliwer är väldigt lika vad det gäller känslighet, vi är båda högkänsliga. Vi klarar inte riktigt förändringar, överraskningar eller ovetande inplanerade händelser. Vi gillar att vara för oss själva och pyssla med den kreativitet som just i den stunden ger en känsla av behov att få göra utlopp. Vi förstår inte riktigt när det är dags att analysera en känsla alla gånger och istället för att sätta sig ner och analysera (vilket vi är oerhört duktiga på att göra) så gasar vi istället för att bromsa, då blir det fel. Vi har till slut fyllt vår ryggsäck till det maximala, vi orkar inte bära alla intryck och känslor längre. Det är då vi lägger oss under vår sten och inte vill komma fram förrän vi tömt bagaget i form av tårar eller vila och tystnad. Vi lättar på trycket. Ena dagen kan vi ha perfektions energi och prestera utöver många andra för att dagen, eller timmen, efter vara totalt orkeslösa.

Oliwer har i många år berättat att han inte kan arbeta ordentligt i syslöjdssalen. Han blir orolig och får svårt att koncentrera sig. Allt detta pga. att det är för vitt i rummet. Vi är ljud och ljuskänsliga i vissa fall.

VI har dessutom, pga. att vår ork tar slut fort för att vi tar in oerhört mycket mer intryck än ”vanliga dödliga”, svårt att planera. Jag vågar inte riktigt planera in något den 18 februari för att jag inte vet om min ryggsäck är full och behöver tömmas.

Jag är ju den så kallade pensionären i vår familj. Jag är uppe i ottan för att det är lugnt och skönt då, jag kan förbereda mig mentalt på en ny dag och detta utan stress. För att sedan vara tvungen att vila efter jobbet, där jag koncentrerat mig och varit kreativ i en miljö av musik, röster, känslor och maskiner som låter. Allt detta tar jag inte mer än andra och det tar på energin. Jag mediterar och klarar resten av dagen tillsammans med familjen innan jag vid 21:00 (om jag har tur) lägger huvudet på kudden och säger tack för den här dagen.
Jag är till och med värre en pensionär. Mina svärföräldrar sitter uppe till dygnet har blivit nytt och sover till långt in på förmiddagarna. Jag är mer som en pensionär i sina sista levnadsår på ålderdomshemmet 😀

Men för mig är det helt okej, är det inte det för dig så är ju det helt upp till dig. Jag accepterar ditt levnadssätt och ditt sätt att vara, finns inte samma respekt för mig så får det vara. Jag tänker inte leva utifrån samhällets satta normer för vad som är ”normalt” genom att man ska vakna en viss tid, jobba, hänga med på alla dess aktiviteter och samtidigt orka festa och umgås till sent på natten. Det mår jag bara dåligt av. Visst skulle det vara roligt att orka gå på middag utan att behöva lätta kl. 20:00 för att man vet att man inom kort kommer att må dåligt. Men det fungerar inte och jag måste få balans mellan vila och intryck för att orka.

Jag ser en charm i att vi är annorlunda och jag försöker se mina styrkor i att vara högkänslig för att sedan ta tillvara på dem. Men jag tycker samtidigt att samhället inte tillåter det. Hur formar man sin vardag med sina specifika karaktärsdrag när samhället kräver så många förhållningssätt?

Du får inte vara ledsen på sjukhuset för då är du deprimerad, du får inte vara trött på jobbet för då är du inte värd din lön, du får inte gråta i gallerian för då vet inte folk vart de ska ta vägen, du får inte somna för tidigt för då är du tråkig, du får inte vara nykterist för då är du konstig, du får inte säga sanningen på gott och ont för då är du kritiserande eller elak, du får inte klä dig efter din personlighet för om det sticker ut för mycket så är du konstig, du får inte vara orkeslös och ledsen för då är det psykisk ohälsa och du får inte…

Är det bara jag som uppfattar samhället så eller har du samma känsla ibland? Är det inte okej att få vara precis som man är? Ska det inte vara okej att visa sina känslor? Skulle vi inte må bättre då? Känner du som jag ibland?

Vågar du skriva vad du tycker, tänker och känner i kommentarsfältet?

FB_IMG_1422552987129