Cemtent-röv & osteopat

Följetång på förra inlägget.

Den senaste veckan har jag besökt en osteopat två gånger, det visade sig att mitt bäcken är tiltat, vridet och förskjutet. På det värsta stället upp till 2.5cm. Inte undra på att jag har ont.
Det har nämligen gjort att musklerna i rygg och säte dragit ihop sig och fascian har geggat sig hård och blivit stum. Hård som cement längs höftbenen. Nog för att man önskar sig en fast röv men inte till det här priset och inte i otränad och skadande form.

Efter första besöket kunde osteopaten, efter behandlingen, få rörelse på min ena höftsida. Vilket inte gick innan. Jag kunde böja mig ner lite längre. 
Självklart är det ingen Quickfix och jag vet att det kommer att ta tid men så länge det går åt rätt håll kan jag glädjas över det lilla.

Mellan behandlingarna gnider jag röven mot en tennisboll och ovanstående redskap samtidigt som jag försöker få in lite rörelse och massage i det hela. Men nog fan är det smärta alltid.
Har snöat in på fascia och tänkte att jag skulle knäcka den nöten också. Det bästa är att knäcker man en nöt så är det lättare att knäcka dom andra nötterna på nöt-bandet, allt i kroppen hänger ju ihop. Så nu är det fascia-time.

Lelle har börjat träna, så jag är inte sen på att hjälpa till med kosten. Att tillägga så är ju matlagning allt annat än min favoritsyssla. Jag vill äta nyttigt men inte laga maten. Svärandes, pustande och frustande så provade jag ett nytt recept, till barnens skeptiska negativa inställning. Därav är min blogg kanske inte jätteinspirerande för matälskare, dom får sitta lite som en fågelskådare och bara vänta på att en tallrik ska dyka upp.
Jag kan faktiskt hålla med dom om att Asiatisk kålpanna inte låter lika smarrigt som spagetti och köttfärssås. Med pasta till så vågade barnen prova, jag och Lelle fick i alla fall ner maten så den var inte fy skam. Inget man jublar över men det funkar. Så vuxna utan snabba kolhydrater och barnen inklusive.

 

 

Idag blir det en annan ketogen kost, till barnens glädjerop.