Dammar av systemkameran

Har jag lovat mig själv att ta mer bilder och få mer kunskap så är det dags att damma av den gamla systemkameran, som jag för övrigt fick när jag fyllde 30. 

Den börjar därmed få några år på nacken, eftersom den snart fyller 9 år. Jag fyller snart 39 och har knappt hållit i kameran, det om något är tragiskt, den skulle ju vara min allra bästa vän när jag fick den. Det är väl som med mycket annat man ångrar i livet när vardagen har tagit över. I år ska jag titta djupare på vad jag vill ta tillvara på och därför damma av mer än bara systemkameran.

Nu var det inte min eller kamerans ålder som var huvudfokus, det är ju att jag faktiskt ska ta vara på minnen och gluffsa kunskap. Inte nog med det så har jag ett större uppdrag med denna vapendragare inom kort framtid. Något som jag självklart vill prestera bäst som allt annat jag vill. 

Hur många gånger jag än försökt förstå logiken bakom slutare, bländare, ISO och alla andra finesser som denna underbara manick har så fastnar det inte längre än för stunden. Det irriterar mig som faktiskt i vanliga fall är både logisk och tänker utanför boxen.

Jag har därför lagt till ännu en kategori här i bloggen vid namn Foto, så att jag kan se min utveckling under 2018. 

Wish me luck!

Frustrationen total 

Jag har under ett år sagt till Lelle att om Ängla inte växer i sin kostym så kommer jag att kontrollera hennes sköldkörtel och hormoner. 

Efter att ha sett henne gråta för att hon blivit retad, inte velat bada eller ha idrott, ifrågasatt sig själv högt för att hon vill höra om jag bekräftar eller förnekar, tvivlat på att hon är söt, klappat sig på magen för att sedan dra in den framför spegeln. 

Vi kom fram till att göra vad vi kunde först. 

Efter insatt ridning som aktivitet och med en kost liknande min till mestadels, så går det inte åt rätt håll. 

Jag tog beslutet,  bokade tiden och informerade läkaren vilka prover jag ville skulle tas. Hon tittar på Ängla och säger att hon inte har hypotyreos. Att hon kommer att dra ut sig men eftersom jag har det o släkten så tog hon dom vanligaste proverna, om det mot förmodan skulle visa avvikande så skulle hon ta dom andra proverna jag bad om. Men dom skulle inte vara avvikande, det såg hon. Jag som mamma ska inte vara orolig. 

Jag är inte orolig, jag är en mamma med kunskap som vill hjälpa mitt barn när jag ser att det inte är som det ska. Jag hatar när en läkare ser känslor som en diagnos. 

Och idag såg jag proverna. Jag hade rätt igen!! Min dotter har ett skyhögt TSH och brist på T4. Min dotter har en sjukdom som är livslång, som kräver medicinering,  som kan få henne att må så himla dåligt. 

Kunskapsmössan växte ytterligare på mitt huvud, jag satte kniven i det slutgiltig meddelandet i det stenhårda bordet.  Jag hade rätt… Ännu en gång! 

Nu besitter jag tack och lov så mycket kunskap att jag kan slåss mot vården för att Ängla så få sin rätt till RÄTT vård. 

Jag går in med taggarna utåt, det har sjukvården lärt mig att man måste göra. Jag har kunskapen vilket också skapar orken att slåss för rätt saker. 

Mitt barn ska älska sig själv precis som hon är och få den hjälp hon har rätt till! 

Till alla att ha i bakhuvudet: En negativ känsla är ingen diagnos, det är ett symptom