Frustrationen total 

Jag har under ett år sagt till Lelle att om Ängla inte växer i sin kostym så kommer jag att kontrollera hennes sköldkörtel och hormoner. 

Efter att ha sett henne gråta för att hon blivit retad, inte velat bada eller ha idrott, ifrågasatt sig själv högt för att hon vill höra om jag bekräftar eller förnekar, tvivlat på att hon är söt, klappat sig på magen för att sedan dra in den framför spegeln. 

Vi kom fram till att göra vad vi kunde först. 

Efter insatt ridning som aktivitet och med en kost liknande min till mestadels, så går det inte åt rätt håll. 

Jag tog beslutet,  bokade tiden och informerade läkaren vilka prover jag ville skulle tas. Hon tittar på Ängla och säger att hon inte har hypotyreos. Att hon kommer att dra ut sig men eftersom jag har det o släkten så tog hon dom vanligaste proverna, om det mot förmodan skulle visa avvikande så skulle hon ta dom andra proverna jag bad om. Men dom skulle inte vara avvikande, det såg hon. Jag som mamma ska inte vara orolig. 

Jag är inte orolig, jag är en mamma med kunskap som vill hjälpa mitt barn när jag ser att det inte är som det ska. Jag hatar när en läkare ser känslor som en diagnos. 

Och idag såg jag proverna. Jag hade rätt igen!! Min dotter har ett skyhögt TSH och brist på T4. Min dotter har en sjukdom som är livslång, som kräver medicinering,  som kan få henne att må så himla dåligt. 

Kunskapsmössan växte ytterligare på mitt huvud, jag satte kniven i det slutgiltig meddelandet i det stenhårda bordet.  Jag hade rätt… Ännu en gång! 

Nu besitter jag tack och lov så mycket kunskap att jag kan slåss mot vården för att Ängla så få sin rätt till RÄTT vård. 

Jag går in med taggarna utåt, det har sjukvården lärt mig att man måste göra. Jag har kunskapen vilket också skapar orken att slåss för rätt saker. 

Mitt barn ska älska sig själv precis som hon är och få den hjälp hon har rätt till! 

Till alla att ha i bakhuvudet: En negativ känsla är ingen diagnos, det är ett symptom