Seriös på kort…nä!

Jag må vara en seriös person som tar mitt jobb på största allvar när det kommer till att prestera, ordning och reda osv. Men vi har sjukt kul på jobbet också. Det går knappt en dag utan att vi skrattar från hjärtat. Mitt jobb och mina arbetskamrater är lite som en extra liten familj. Vi har en skön stämning och samhörighet.

Men när det är dags för fotografering går det sällan så bra för mig. Jag blir kass på bilder, framförallt när jag är medveten om att bilderna tas. Mig måste man fånga i naturligt leende med naturlig chargong om jag ska bli bra. Nu blev det inte så himla bra.

received_838013119644617

received_838013162977946

received_838013232977939

Att genera Maria är det roligaste som finns, man ska inte vara så himla känslig 🙂

received_838012746311321

received_838012946311301

received_838013079644621

Får så himla snygg kroppshållning när jag sjunker ihop 🙂

received_838013039644625

received_838012769644652

Det skulle vara en utmaning för en fotograf att få mig att se bra ut på bild, jag antar utmaningen 🙂

Jag har insett faktum, jag blir aldrig bra på kort och jag tycker bara att det är konstlat att bli fotograferad. En hel dag på mässan i ansvarsfullt tillstånd gjorde att jag bara var tvungen att få lite humor 🙂

Jag gillar er brudar 😉

Kärt barn har många namn

Jag hade massor med smeknamn när jag var liten. Karro, Ina, Lina, Nina, Ninni osv. Mestadels var det nog Karro som var vanligast, i alla fall bland vänner.

Jag tyckte själv att det lät så hårt och mindre flickigt, nu var ju jag i och för sig en tjej med hockeyfrilla som spelade fotboll och cyklade på BMX men det var nog för att mina äldre bröder gjorde det. Min mamma kallade mig oftast Lina och ville klä mig i alla klänningar som fanns. Jag drog av mig alla och i tidig tonår gick jag med upprepade jeans som inte värmde mer än 5cm per ställe. Sådana där som blev till en enda stor jeansboll när mamma fick tag i dem och stoppade dem i tvättmaskinen….jag kunde aldrig trassla upp dem igen.

Ändå så trivdes jag inte med Karro i senare tonåren. Fler och fler började kalla mig Ina, jag svarade till och med Ina i telefonen. Det gör jag nog fortfarande, jag är en blandvara. Vänner jag umgås mycket med är jag Karro för, bekanta är jag Ina för och företag/myndigheter är jag Karolina för. Konstigt att man känner sig lite rotlös ibland. Hahaha.

Men på sista tiden har jag blivit mer och mer kompis med Karro. Kollegerna har hittat ett eget nick-name på mig, Karro-Barro. Lite gulligt faktiskt!

Det där med att jag mer och mer använder mig av Karro har bara kommit av sig självt och jag har börjat inse att jag godkänner fakturor med Karro som signatur, svarar Karro och lystrar mest till Karro. Men mest påtagligt blev det när jag skulle skriva min signatur på alla hundratals julkort som jobbet sänder ut nu.

Jag har nog äntligen lärt mig att uppskatta mitt hårda smeknamn. Ina kompenserade nog bara den personlighet som okända uppfattar alldeles förhastat, lite hård. Karro gör nog sin rätt på mig trots allt och jag kompenserar inte längre förhastade slutsatser.

Vem lägger ens märke till sådant?

Hur känner du mig? Karro, Karolina, Ina eller något annat fiffigt??

 

Karro

 

Cellprov & TV-inspelning

Nu kan jag nog släppa bomben. Det visade sig ju att jag inte var med i programmet mer än någon millisekund och jag har inte fått vetskap om att det kommer att visas heller. Jag var nämligen med på inspelningen av Första Hjälpen som nu visas på SVT1.

Igår visades programmet från Mariefred, där jag spelade in. Jag träffade läkaren Magnus, en underbar läkare och person. En läkare jag mer än gärna velat ha innan, under och efter jag insjuknade så radikalt.

Vi spelade in i 2 1/2 timme och det är synd att min problematik ang. ev. akut inflammation i sköldkörteln, näringsbrister och mitokondrierna inte belystes men jag är jätte glad att jag fick hans åsikt om min sjukdomsbild samt hans råd om att uppsöka endokrinolog och ta om alla prover när jag nu mådde bättre.

Vilket jag faktiskt gjort och som tidigare skrivet, så visar mina antikroppar mycket lägre. Han berättade också att svensk sjukvård inte har någon kunskap om näringsämnen men om jag mår bra på vitaminerna är det suveränt.

Kanske var mitt fall lite mer komplicerat för att ta upp i det programmet, vi hade ju en hel del läkartermer i vårt samtal som faktiskt inte går att översätta till lekmanna ord. Det blir lite komplicerat för tittarna att se och förstå.

Hade jag haft honom som husläkare så hade jag garanterat blivit skickad till rätt instans på en gång och besparat mig en hel del jobb.

Jag röstar på fler läkare som Magnus.

Som sagt, jag syns en millisekund i avsnitt 5 av Första Hjälpen. Går att se på SVT play.

Igår var det även dags för mitt inbokade EKG samt att jag klämde in cellprovet på samma gång. EKG är det nog ingen fara med men min endokrinolog ville att jag skulle ta ett. Cellprovet är ett oerhört viktigt prov för oss kvinnor och jag har tagit alla som jag blivit kallad till. Så gott som smärtfritt och kan ge viktiga svar för framtiden.

Jag har tidigare lagt ut ett inlägg om min vän Nina och hennes cellprov, läs det här.

Jag råder er alla som blir kallade att gå och göra detta prov.

 

Något riktigt häftigt

Nu ska ni få höra något riktigt häftigt, något som ger mig som lekman inom näringslära en enorm egoboost.

När jag först fick reda på att jag hade antikroppar mot mina mitokondrier så låg jag på 400, vilket är det högsta värdet på referensskalan man kan ha enligt svensk sjukvård. Detta tyder oftast på en leversjukdom enligt dem, men mina levervärden har varit bra. Enligt sjukvården skulle jag bara vänta på dåliga levervärden innan bromsmedicin sätts in.

Jag mådde allt sämre och en annan läkare tog ett nytt sådant prov någon månad senare, det visade >1600, mer än 1600 alltså. Högre kunde labbet inte skriva. Så hur mycket jag egentligen hade vet jag inte. Men det var fortfarande bara att vänta enligt sjukvården och ingen kunde svara på varför jag hade antikropparna så höga eller ens vad en mitokondrie är.

Jag tänkte då inte sitta och vänta. Gjorde inte sjukvården något så tänkte banne mig jag göra det.

Jag har nu, under ett års tid, lagt om kosten, tagit näringsprover, kompletterat med hormonprover och boostat min kropp med vad som visades vara knas…i cellerna. Min nya endokrinolog tog nyligen ett nytt AMA prov på mig och i måndags fick jag hem resultatet. Jag har sänkt mina antikroppar till 200. Jag har sänkt dem mer än 1400. HA!! Där fick ni svensk sjukvård!

Om inte läkaren kan näringslära så borde alla få gå en kurs.

Man ska visserligen ligga på <25, under 25 men vafan, jag är grymt nöjd hittills.

Jag ligger dock fortfarande förhöjt på leukocyter, som tyder på en ständig inflammation. Något de inte heller gör något åt.

Nu får vi se vad vi kan prestera här näst 🙂

Grattis Karro till grym framgång!!

Endokrinologen forts.

Igår var jag in på återbesök hos endokrionologen, Lelle var självklart med mig. Han brukar vara med på de “viktiga” besöken.

Jag fick mina svar på hormonproverna som är normala (alltså inom referens) men några ligger på gränsen lågt medan någon ökar. Ska gå igenom dem mer noggrant när jag har mer tid.

Eftersom jag har symptom som viktuppgång, vätskeansamling (som är värst just nu) så ville han ta ytterligare prover eller ta om prover som togs 2014. Jag väntar nu på svar ang. hjärta, lever (antikropparna mot mitokondrierna ger ökad risk för kronisk leversjukdom och måste därför tas årligen), njurar samt ny tagning av hur höga antikropparna är. Det s.k. AMA provet togs om. Jag tror och hoppas att jag tror rätt, att antikropparna har sjunkit. Ska bli intressant att se om det jag gjort i över ett års tid visar positiv riktning även på proverna.

Det jag också ska få göra är nytt ultraljud av lever och bukspottskörtel samt ta EKG senare denna månad.

Trots att jag är kvar i mysteriet (bra prover men inte helt bra) så känns det oerhört bra med den nya endokrinologen. Han lyssnar, tar prover och vill följa upp. Jag ska nu träffa honom en gång i halvåret för att se att det går åt rätt håll. Bara det är guld värt. De jag har mött har tagit prover, som visat inom referens, sen är det tack och hej.

Det finns en annan sak ang. min sjukdom som börjar närma sig avslöjande….det kan jag berätta mer om senare denna månad.

I övrigt hänger förkylningen i sig och har sin gilla gång: Ont i halsen, täppt i näsan, gult slem, rinnande näsa och nu kli i halsen. Det är väl hostan som är på väg.

Hur mår ni och vad gör ni i era vardagar?

Slående likhet

Vi vet att gener går i arv men att de kunde gå i arv så starkt är rätt chockerande när man ser det på bild.

Tilde-&-Jag

Det här är jag som liten och till vänster ser du syrrans minsta, Tilde den vilde. Det är 34 år mellan oss. Ja, det är jag som är grinig men tro mig att Tilde har precis samma min när hon är grinig.

Jag-liten-2

Jag-liten-1

Jag-liten

Men helt allvarligt, hur tänkte folk när det gällde inredning på 70-80-talet? Konstigt att jag är grinig 😀 Jag ska bara tillägga att dessa skåp senare blev skrikande mintgröna. Det blev även gardiner, pallar, barnvagn, jackor, lillebrors nappar och annat. Det fanns liksom inget lagom inslag av färg på den tiden.

Ni som följt min blogg vet att jag förlorade min mormor i våras, det var dags för henne att somna in. Trots att det känns skönt att hon äntligen fick somna in eftersom hon hade så ont och var så oförmögen till sitt annars väldigt hurtiga och självständiga liv, så saknar jag henne ofantligt.

Hon var min trygga grund genom uppväxten, hon fanns alltid där när jag behövde henne och jag var noga med att hon skulle veta att jag fanns där lika mycket när hon behövde det.
Idag rensade jag ett skåp och fann bilder av henne, ung och frisk i köttaffären som låg i Stockholm. Jag lade fingret över hennes hår för att se henne i profil. Den slående likheten värmde i hjärtat. Det var som att se mig själv. Jag bär dina drag med stolthet, mormor. (sen kan jag tycka en massa saker om mig själv men hon var fin för mig så jag får väl se mig själv lite oftare i profil)

Jag-&-Mormor

Mormor

Tänk att gener kan vara så starka. Min fina mormor!

 

Utseendefixering & välmående…

…är en hårfin gräns mellan, eller?

Jag skulle kunna gå in i en djup debatt eller ett lååångt inlägg om vad jag tycker i dessa ämnen. Jag skulle kunna ljuga och säga att det aldrig påverkar mig trots att det gör det lite då och då. Jag var nog värre innan, eller det är nog bara mer periodvis nu.

Jag som alltid varit smal, haft tvättbräde mage och en häck to-die-for i yngre dagar har ändå klagat…då. Så tittar man på kort och undrar vad det egentligen var man klagade över då. Jag klagar om precis samma saker dag, 20 år senare. Har nog lite mer rätt att göra det idag. Brösten sitter ju inte som fastpluggade hyllor längre så självklart får jag klaga. Eller får jag inte det, är det ens klagande? Eller är klagandet något som vi skapat för att vi faktiskt öppnar oss och vill veta vad våra partners egentligen tycker (att man ändå tror att han ljuger för att inte såra behöver vi ju inte gå in på :D)

Men jag som faktiskt tappade runt 15 kg på väldigt kort tid kan tycka att det inte är värt det, det är ju inte direkt snyggt och det är ingen vikt eller utseende som jag någonsin kommer att sträva efter. Jag har dessutom en lilla syster som gör allt för att gå upp i vikt. Jag kämpade för att gå upp då och nu kämpar jag för att gå ner. Jag vet ju att vi har en sjukdom som innefattar problem med ämnesomsättningen men jag vill inte att den ska få ta över min kropp, varken åt ena eller andra hållet.

Jag var inte snygg när jag var för smal, det såg bara obehagligt ut och inga kläder satt där de skulle. Skinnpåsarna var ju ordagrant bara skinnpåsar, inte ens lite havregryn var det i dem. Jag blev så glad när jag fick tillbaka lite hull på kroppen. Jag skulle aldrig mer “klaga” över att jag hade hull. Idag får jag dåligt samvete för att jag “klagar” över badringen som vägrar lämna kroppen efter sommaren, för att mina lår inte får plats i min normala storlek eller att mina knän ömmar för att de samlar vätska och blir stora.

Jag skulle ju inte “klaga”, gör jag det? Jag vill välja att se det på något annat sätt. Jag är kvinna med hormonella obalanser, det händer skit med kroppen varje månad. Jag går upp 4 kg, hinner gå ner två innan jag åter går upp 4. Den matematiken är inte svår för någon. Hur nyttig jag än är så lossnar inte skiten, den hittar fickor att masa sig in på. Jag har fan rätt att klaga.

“Du är jätte fin”, “Hellre lite hull än ben”, “Jag älskar dig precis som du är”….är bara några utav svaren jag får från Lelle när jag “klagar”. Vem har sagt att jag klagar eller vill höra uppmuntrande kommentarer, jag kanske bara vänjer mig vid den nya bekantskapen av en större storlek (yeah right) eller så kanske jag bara gillar att stå och klämma på det kassler som hänger utanför byxlinningen.

Nej, det hela handlar faktiskt om vad jag själv anser mig vara vacker och välmående i. Och just nu är jag inte riktigt där.

Jag växer trots gott intag. Jag har inte haft den här storleken sedan jag var gravid. Jag vill bara ha en enda jävla balans i min kropp, är det så mycket begärt?

Jag kommer aldrig att bli accepterande och “tycka om mig som jag är” så länge jag vet att det är en sjukdom som gör att jag inte kan få ha min normala storlek, åt något håll. Jag kommer aldrig att låta den vinna och finna mig i att den bestämmer över min kropp. Jag vet ju att det faktiskt går att göra något åt saker.

Jag är inte stor, jag har inte heller någon skev bild av mig själv (inte så mycket i alla fall) det är snarare tvärtom. Jag känner vart jag trivs och där är jag inte just nu. Jag gör det dock inte till något världsproblem och jag vet att jag inte är ensam om det.

Misstolka inte, inte lätt att få orden rätt när gränsen är så hårfin. Jag är absolut inte utseendefixerad, tvärtom. Jag skulle aldrig sträva efter att se ut som de smala modellerna som spöklikt vandrar längs catwalken, jag tycker att alla personer är fina i sin form och ser upp till de som klär sig snyggt oavsett storlek.

Det handlar mest om att det faktiskt finns sjukdomar och mediciner som kan forma en person och mest frustrerande är nog att inte samhället har den vetskapen och synen på varken smala eller större storlekar i sin omgivning. Det är skandalöst.

Samhället strävar efter att vara så perfekt hela tiden, så himla normalt. Vad är egentligen normalt? Normalt för mig är vad jag personligen trivs i. Normalt är att ha en fullt fungerande kropp. Fungerar inte ämnesomsättningen som den ska, åt något håll, så är det inte normalt. Det handlar inte om utseendefixering, det handlar i grund och botten om hälsa. För mig i alla fall.

Det är inte normalt att man kan äta en chipspåse och en skål dipp varje kväll utan att gå upp ett gram inom en viss tid, snarare gå ner. Det är så min syster hade det ett tag. Hon fick skavsår på höftbenen när hon sov för att benen skavde mot lakanen, är det normalt? Nej. Det är hennes ämnesomsättning, den tar ALLT. Många avundas henne när de ser vad hon kan få i sig men de vill inte lyssna på att hon får skavsår, att psoriasisens klåda äter upp henne eller att hon ständigt går på låg ork. Cellerna får inte tillräckligt med näring som skapar energi. Samhället är fortfarande avundsjuka på hennes figur, för att hon är smal.

Jag har också varit där. Har legat på natten och klappat på mina höftben och smekt mina nyckelben för att de gör ont. Lelle vill heller aldrig se mig så smal igen, han var rädd. Han var rädd att jag skulle tyna bort. Det var jag med. Han är glad att jag har hull och gillar att klämma på min badring bara för att känna att jag är välmående igen. Jag har svårt för just den biten, varför? För jag inte har bekantat mig med den. Jag är glad att jag gått upp i vikt igen men jag har svårt med de extra kilon som läggs på varje månad. Jag saknar min tvättbräde mage och mina “normal” lår som alltid varit lite kraftiga men inte så här kraftiga. Det är inte klagande, det är saknad och en obekantskap som jag inte riktigt kan vänja mig vid då jag vet att det handlar om sjukdomen. Jag vägrar låta sjukdomen bestämma.

Vikten är en stor känslig fråga i vårt samhälle och jag önskar att andra fick en annan bild av hur det egentligen är samt att var och en finner sin “normala” vikt för att trivas och må bra. Får kontroll över eventuell sjukdom.

För någon dag sedan så figurerade det ett inlägg på Facebook om en kvinna som retuscherade bilder på sig själv. Hon krävde att fotografen skulle ta bort alla rynkor och “ojämnheter” för att mer likna idealet i samhället. Fotografen gjorde som hon blev ombedd och mannen fick de bilderna i present. Fotografen får sedan ett mail som inte var riktat som kritik mot hennes yrkeskunskaper utan mer som en enorm kärleksförklaring till sin fru.

Hennes rynkor visade honom dem år de levt ihop, hur de åldrats tillsammans. Hennes kropp var ett bevis på de finaste hon givit honom, barnen. osv. Hela hennes kropp var som en historia, som påminde honom vad de gått igenom på gott och ont. Så fint.

Det är nog så och jag tror verkligen att Lelle ser mig så då han envisades med att jag prompt skulle läsa inlägget. Han kan ibland titta på mina ärr som faktiskt är en historia genom vårt liv tillsammans. Ärren från titthålsoperationen när tvillingarna gömde sig där inne (en annan historia som kommer i kategorin “Min biografi – Biologiska barn” senare). Mitt ärr från p-staven som jag inte tålde i ytterligare ett försök att skydda mig mot graviditet. Mina märken på insidan av knän och lår som visar hur helvetesåret började och vad vi tagit oss igenom. Mitt hål från navel piercingen som Lelle släpade med mig till och överraskade mig med för 13 år sedan. Mina bristningar på höften som visar både graviditeter och kraftiga viktminskningar och ökningar.

Jag bär en historia som han har delat. Jag trivs med det, jag vill bara trivas med att komma i mina kläder. Utan att få ljumsksträckningar när jag försöker ta mig i brallorna. När jag sitter där på huk, ben böjer och särar, i hopp om att brallorna ska ge med sig och passa bara en dag till. Det är inte utseendefixering, det är av hälsoskäl.

Jag har mina “klago-dagar” ibland helt i onödan. Jag har rätt att ha det, det är hormonerna 🙂

 

Lugn helg och fokus

Helgen har varit lugn. Vi har varit barnvakt åt våra vänners minsting (7 år) så Ängla har haft fullt upp hela helgen. Lördag och söndag har hon haft sällskap och de har lekt som aldrig förr.

Att ha våra vänners minsting här är vardagsmat och aldrig några problem, hon är så van att ingå som en familjemedlem då vi ofta som familjer spenderar tid tillsammans. I den mån det går. När vardagen är här så har vi båda familjer fullt upp med jobb och barnens aktiviteter. Har vi tur kan vi klämma in en fika ibland.

Bara roligt att ha T här. Igår fick vi en orkidé som tack, hade verkligen inte behövts. Jag blev dock glad för utmaningen. Trots att jag är florist i grunden så är orkidéer fortfarande min utmaning. Hur länge tror du den här blommar?

Lägger upp en bild på den senare.

Nu ligger mitt fokus på Oliwer de närmsta dagarna. Han ska till tandläkaren med sin tandläkarskräck. Den är inte nådig den och imorgon ska han få lugnande. Jag dras mitt itu av två val. Ska jag följa med honom (trots att ansvaret denna gång ligger hos pappa) och visa att jag alltid finns där för honom eller ska jag låta de sköta det här.

Jag vill ju finnas där för honom, han har själv inte svarat på om han vill ha mig där. Han är lite grinig för att jag förbjudit honom att spela bandy tills tänderna är hela. Det är av hälsoskäl, ingen bestraffning. Vilket jag har varit väldigt tydlig med. Med risk för infektion eller inflammation så riskerar man hälsan då det kan gå ner i hjärtklaffarna. Vilket jag vill undvika till varje pris. När tänderna är hela är det fritt fram att spela, det har han vetat länge.

Jag har faktiskt rådfrågat några i min omgivning ang. mina två viljor. De avråder mig att följa med. Pappa har låtit honom spela bandy senaste veckan så han har ansvaret för tänderna, det kan jag ju hålla med om. Men kommer Oliwer tro att jag inte bryr mig om jag inte finns där? Jag vet ju hur stor rädsla han har eller kommer det att gå bättre om mamma inte håller handen den här gången? Vi har ju försökt få dessa hål lagade i 1 1/2 år.

Vad tycker du?

Ältande eller präglande?

Det finns säkert någon/några av er som tycker att jag Ältar det här med sjukdomen, hälsa, vitaminer, hormoner osv.

Det kanske jag gör men inte av den anledningen att jag är frustrerad, jag hoppas kunna hjälpa. Inte bara mig själv utan så många andra. Jag gjorde det, tog mig från ett helvete till att faktiskt kunna fungera som förväntat. Inte bara av mig själv utan av samhället också. Men det är fortfarande tufft många dagar, olika symptom som råder.

Den här sjukdomen Präglar mitt liv, den finns inuti mig och det är min uppgift att förstå den. Helst när ingen annan kan förklara. Kanske är det min envishet som får mig att lägga pussel  i en eller flera sjukdomar, att plugga och lära mig saker om det som får kroppen att reagera och fungera. Då är jag jävligt glad att jag har min envishet.

Jag dokumenterar gärna mina erfarenheter och nya kunskaper, tips och råd här i bloggen. Då jag vet att fler än jag lever i detta helvete utan att få hjälp. Jag har lämnat det värsta men är det för alltid eller kan detta gå i skov?

Jag tror mycket väl att detta kan gå i skov då det har med immunförsvaret och inflammationer att göra också. När jag mådde som värst så kan det mycket väl ha varit en akut inflammation i sköldkörteln, rätt prover togs dock inte då.

Mycket går man igenom under åren som läkare säger är “helt naturligt”. Idag vet jag bättre. Jag har nog levt med den här sjukdomen i herrans många år men den har aldrig slagit ut mig som 2014. Men tittar jag tillbaka med mer kunskap i ryggsäcken så är dessa följande inte “helt naturligt” utan symptom som jag tidigare upplevt:

  • Missfall
  • Amningssvårigheter
  • Ofrivillig och kraftig viktnedgång efter graviditet
  • Opåverkad viktuppgång
  • Minskad sexlust
  • Smärta vid samlag (intima grejer det här känner jag men det måste fram, det är ju inte bara jag som upplever det)
  • Cystor
  • Vätskeansamling i kroppen
  • Influensa känsla utan feber
  • Låg temp
  • Lågt blodtryck
  • Känslomässig berg- och dalbana
  • Muskelsmärta
  • Hög puls
  • Synnedsättning
  • Huvudvärk
  • Nervsmärtor
  • Illamående

Jag kan fortsätta rabbla symptom som präglat mitt liv fram tills nu och jag säger det igen: Deppression, ADHD, PMS och alla andra bokstavskombinationer är SYMPTOM, inte en diagnos.

Något är i obalans i kroppen om man känner så, det är inte “helt naturligt”. Läkarna är bara jävligt snabba på att sätta en diagnos utan att granska det mest naturliga. Näringslära!!

Jag tänker fortsätta Älta då det Präglar mitt (och många andras) liv.

Min sjukdomstid, ur barnens synvinkel

Visst pratar vi om hur det var för barnen när jag var sjuk under hela 2014, helvetes året som jag kallar det. Det sträckte sig ju in i 2015 också men med en stor skillnad. Jag är ju som sagt inte helt okej ännu men jag är ju mig själv igen.

Ur Änglas synvinkel:

Hon tyckte jag var smal och det var läskigt att se mamma så sjuk. Hon släppte aldrig min sida mer än när vi bestämde att hon var tvungen att göra det, för hennes bästa. Att ligga på akuten hade hon gjort så många dagar och kvällar men nätterna var en stor No No. Hon ville åka med mig i ambulanserna men det fick hon inte, det fanns ingen plats. Jag lovade henne dyrt och heligt att om jag skulle behöva åka ännu en gång så skulle hon få åka med mig, det slapp vi.

Lelle har en bild på hur hon en kväll ligger på sin nalle, under bordet på akutrummet och ska sova. Ett kort där hon ligger tätt, tätt intill mig på den smala britsen. Klart att det sätter sina spår men ingenting hade fått henne att lämna min sida.

En gång tog Lelle med sig Ängla på äventyrsbad medan jag väntade på läkaren i akutrummet. De hann bada och leka, dessutom komma tillbaka innan läkaren kom. Allt för att Ängla skulle slippa se de dagliga besöken på akuten.

Jag minns hur hon är den första som uppmärksammar att mina händer blivit blå, hur hon som liten förklarar för läkaren vad hon såg.

Jag minns hur jag ligger lealös och hjälplös i smärta i soffan, tittar på henne och försöker memorera allt hon gör, som om det var sista gången. Hur hon då lägger sin kind mot min panna och mina tårar börjar forsa, hon torkar.

Allt jag ville var att bli den mamma jag en gång var, vad var det som gjort att jag blev så sjuk? Det måste finnas någon som kan veta och hjälpa men om inte läkarna gör det så vem kan ge Ängla hennes mamma tillbaka?

Jag var fast besluten om att det här inte skulle vara slutet, jag skulle hitta felet och jag skulle tillbaka. Att göra det samtidigt som att kroppen skrek annat var inte lätt, allt annat än lätt. Kroppen smärtade och vikten rasade, vi trodde att det var nära men inget vi någonsin uttalade till barnen.

En natt bad jag Lelle ta hand om barnen, jag trodde jag inte skulle överleva det som rådde. Jag lämnade en sovandes Ängla som legat så nära mig för att ha koll på att jag var levandes, i en ambulans. Men det var bara en helvetesnatt av många.

Klart att allt det här sätter sina spår i min lilla tjej. Det skapar frågor såsom:

  • Kommer du bli sådär sjuk igen?
  • Kan jag bli sådär sjuk?
  • Skulle du lämna mig på sjukhuset själv, mamma?
  • Skulle du bli arg om inte doktorn hjälpte mig heller?

Hon minns det med rädsla men hon klarade det med bravur, så stor och hjälpsam har jag aldrig sett henne. Idag får hon vara det tjatiga lilla barn som hon har all rätt att vara. Det är skönt att allt är i sin ordning igen.

Men det är hemskt att barn ska behöva se det hon såg, när sjukvården inte kan sitt jobb. Det är inte bara den sjuke som lider, det är hela familjer.

Ur Oliwers synvinkel:

Det är klart at det var jobbigt, senast igår sa han att han trodde jag var nära att dö. Ska ett barn behöva gå med den rädslan? Han frågade aldrig eller uttalade det aldrig då, vad hade jag svarat honom om han frågat mig i den stunden. När jag själv trodde att det skulle gå illa, att min kropp inte skulle orka längre.

Han minns hur smal jag var och han förklarar att han under tiden, som han spenderade mycket hos pappa, lämnade oss för att underlätta för Lelle. Att ha ett barn mindre att skaffa barnvakt till i akuta lägen, att bara ha ett barn att se till så att hon var okej. Han tyckte självklart att det var obehagligt och det är först nu som han berättar vad han verkligen tänkte. Han hade spenderat tiden hos pappa för att underlätta, inte lämna mig.

Jag kände det aldrig så, jag var glad att han var hos sin pappa lite mer än vanligt. Att han slapp se många gånger, att han var trygg och kunde få andningspauser av att slippa oroa sig. Trots att jag vet att han självklart gjorde det. Han berättar dagligen hur mycket han älskar mig och jag likaså. Dagliga kramar är ett måste.

Men vad kände Lelle?

Frustration över att inte kunna hjälpa, trots att han gjorde det. Han insåg snart att det var illa och stannade hemma från jobbet. Han sjukskrev sig för att hjälpa, finnas där och låta frustrationen över att ingen hjälpte riktas mot de ansvariga. Men ingen lyssnade. Han hörde mig och tillslut fanns det inget tvivel om att alla tänkbara sätt var ett försök till överlevnad, kosta vad det kosta ville. Vi skulle få mig frisk igen.

Det stödet var det jag behövde mest, tänk om man fått det från sjukvården också.

Han sa det inte då men han trodde också att jag skulle gå bort.

Tacka gudarna för att jag hittade orken att läsa i denna sjukdom, trots att jag inte hade någon som helst ork och utan att veta vart jag skulle börja leta.

Min underbara familj! Värd sin vikt i guld!