Senaste tiden…

…har varit ett helvete att puzzla ihop men den gick ihop efter mycket om och men.

Jag har varit på medicinmottagningen för ultraljud av hjärtat, tvunget att göras innan jag får klartecken om tonsilloperation. Det görs för att jag hade avvikande på skänkelblocken 2014, som ingen läkare då följde upp i vanlig ordning.

Att tillägga så avskyr jag husläkare som ska vara ytterst ansvariga för ens hälsa, jag låter mig själv vara den ytterst ansvariga här. (Bara för att få in min frustration över hur man hanteras felaktigt p.g.a. att ens symptom avfärdas eller man inte blir lyssnad på)

Väl på mottagningen hade jag självklart Lelle vid min sida, han är oftast med efter allt som hänt. Tack och lov för honom. Inte för att jag var rädd eller orolig, det är bara kärlek att han avsätter tid för att följa med mig. Det visar att han är mån om mig. Kärlek!

Det var en större undersökning än vad jag trott, ett långt och noggrant ultraljud av det maskineri som håller mig levande. Jag såg ingenting på skärmen, det gjorde dock Lelle. Eftersom det var en sjuksköterska som genomförde undersökningen så fick jag inga direkta svar mer än: ”Inga förkalkningar eller större fel men en läkare måste se över det.”

Klart att jag visste att något var fel och hennes svar gjorde mig säkrare på min sak men fortfarande utan klart svar. Lelle hade också sett hur hon stannat upp och tagit mängder av bilder på samma ställe under tiden hon dokumenterade.

Det skulle dröja upp till 3 veckor innan jag får ett svar.

Efter den undersökningen var det dags att klämma in ett annat väldigt viktigt möte. Vad gör man inte på sin semesterdag (som jag var tvungen att ta ut för att få ihop dessa möten) om man inte springer på undersökningar och andra möten? Jag hade hellre använt mina semesterdagar till återhämtning och social kvalitetstid med familjen men det var länge sedan en semesterdag gick till just det. För at få det ekonomiska att hålla ihop så får man avsätta något, tyvärr har det blivit kvalitetstiden. Har planerat att ta igen det när semestern väl kommer.

En liten klämdag anländer och det känns skönt att inget är planerat mer än en middag med tjejerna på jobbet och en leverantör, jätte trevligt och skönt var det att bara få sitta och prata, umgås och bara vara.

Tills jag kommer hem och inser att Lelle (som vi alla vet vid det här laget har en väldigt busig och omogen sida också, trots sina 50 erfarna år som det brukar heta) har gjort ett prank med Ängla. Att tillägga är att Ängla älskar prank, både att göra och att infinna sig i närheten av.
En petflaska fylld med vatten och en 10 krona på botten skulle visa Ängla i ett hastigt trick med tryck på flaskan, hur tian vände sig. Slutpoängen med detta prank skulle vara att Ängla blev nedsprutad med vatten…så klart. Men så blev det inte. Ängla tittade ner i flaskan, väldigt nära medan Lelle med ett hastigt tryck klämde ihop flaskan. Istället för att vattnet kom uppsprutandes flög flaskan upp i Änglas öga och skadade ena sidan på det.

När jag kommer hem ser jag ett blodigt öga och jag kan ärligt säga att jag kände och tänkte följande: Rädsla för hennes öga, frustration över att jag inte var närvarande för att stoppa leken, ledsen för att jag inte fanns där när hon gjorde illa sig, irritation och ilska över hur han tänkte. I det fallet var han inget annat än en inkompetent och oförsiktig pojke med sina så kallade 50 erfarna år som inte lärt honom ett skit. Vem leker med ögonen? Ja, jag vet att han bara ville busa…men ge fan i lekar som skulle kunna skada något så viktigt. Vattenkrig hade varit klart säkrare.
Nu är det ju så att Ängla har ärvt denna busiga ådra av Lelle vilket gjort att hon klistrar igen allt med tejp: Osthyveln, kaviar hålet, vattenkranen, luckan på micron, pengar på golvet och för att inte tala om när hon plastade in Lelles genitalier genom att plasta toaletten med plastfolie. Nog för att vi har kul i familjen men vi har också haft koll på vilka bus man får göra och inte göra. Att Lelle monterade in vattenfärg i duschmunstycket så att syrran blev orange är mindre farligt än att leka med petflaskor nära ögonen!

Vi gillar bus och nu gick ett oskyldigt bus galet.

Jag har tidigare, för cirka två veckor sedan, varit på bröstmottagningen för att undersöka en knöl i vänster armhåla, inget jag varit orolig för (inte det minsta faktiskt) men skönt att få den kollad, nu var det dags för själva mammografin och ultraljudet. Ingen bröstcancer, bara en oskyldig svullen lymfkörtel som ofta kommer i samband med infektion eller inflammation. Jag har ju ständigt en inflammation i kroppen så det kom inte som någon överraskning. Kollat och klart! Nu kan jag lugnt klämma på mina rattar med jämna mellanrum enligt restriktioner från läkare, media och annat. Då ska jag förhoppningsvis klara mig ifrån någon förändring till det är dags för den dagen man blir kallad, nämligen vid gyllene 40. Det är ju ett tag kvar!

Efter ultraljudet bar det av till ögonmottagningen på det stora sjukhuset, för en jourtid. Ett måste att kontrollera om Änglas öga blev skadat av buset. Med mikroskop och en väldigt duktig tjej vid namn Ängla så visade det sig att det bara var ett ytligt skadat. Men hon ska tillbaka nu i Juli för att se om det skett någon försämring under läkningstiden. Den tiden får Lelle ta. Han busade, han får rätta till. Själv har jag en vecka kvar på jobbet innan semestern.

En vårdag i stallet

I lördags eftermiddag så hände vi med Ängla i stallet. En underbart vacker dag, vår och sol i luften!

stallet1

Medan Ängla red ute så passade jag och Lelle på att glassa i solen.

sola2

  1. Jag kan garanterat behöva lite sol i trynet
  2. Jag får jobba på det där med att inte se så grinig ut när jag kisar
  3. Är mina glasögon något stora?
  4. Måste klippa topparna

Varför upptäcker man en massa saker när man ser sig själv på bild, som man inte reflekterar över på andra?

Sola

Lelle njöt…..och fick färg….orättvist!

sola1

Men det var sjukt skönt att vara dräggigt klädd och bara vara där i solen.

Ta vara på solen, 15 minuter av sol ger ett bra dagsintag av D-vitamin. (att man har lite för mycket kläder på sig just nu är nog bara bra ur andra aspekter 😀 )

En Suprise

Nu är planeringen i full gång, rum på hotell bokat och inväntar alla inbjudna att boka sina.

Lelle tror att vi som familj ska åka på en hotellövernattning under våren men det kommer inte riktigt bli som han tänkt sig. Kan dessvärre inte gå in på detaljer, han kan ju faktiskt få för sig att gå in och läsa min blogg….inte helt tänkbart men det finns en viss risk. Så det kommer ni att få veta senare i vår.

I samband med denna Suprise funderar jag på om man ska baka in ytterligare en överraskning. Jag hittade www.upplevelse.com och fick idén om att utöka suprisen lite. Det var ju en så enkel sida att finna upplevelser på och eftersom hela den här suprisen handlar om att uppleva ett dygn tillsammans och därigenom skapa minnen så vore det ju förträffligt om man kunde klämma in ytterligare en upplevelse.

Sajten var enkel att söka på, lättförståelig och kategoriserad genialt så jag fann en 50-års present som verkligen skulle kunna passa honom.

whiskey-stor

Whiskey provning! Han älskar whiskey och jag misstänker att jag inte kommer att se så mycket av honom när Suprisen verkligen avslöjats så det vore ju kanon. Jag skulle dock ha velat boka hela upplevelsen direkt på sajten så att det var klart när vi kom till orten och alla fick sina platser. Om jag bestämmer mig för att boka, när jag vet hur många som vill och kommer, så är det nog bara att kontakta dem. Eller så köper jag det och bokar själv, lägger tillbaka upplevelsen i den fina asken och skickar det till hotellet. De får sedan placera upplevelsen på sängen.

Det verkar som om jag har en plan!

Nu fortsätter min brain-storming och tar ytterligare form. Damerna i detta sällskap är nog inte intresserade av detta, vi kanske skulle ta och ha en egen upplevelse. Karlarna åker på sin provning medan vi kärringar försöker göra oss snygga med make up & färganalys. Det vore ju något.

makeupfarg

Då skulle vi bara behöva tänka ut en plan för barnen, en barnvakt som har påskäggsjakt kanske??

Vad tror ni? Det skulle väl kunna vara något?

Bilderna är lånade från: www.upplevelse.com

Milstolpe 50

Lelle har numer nått en stor milstolpe, nämligen 50. Den 4/1 fyllde han 50 så jag undrar om jag inte ska börja kalla honom 50+ redan idag. Haha

Ja, det är en viss åldersskillnad mellan oss men det märks inte. Undrar just om han ska bli vuxen nu när han nått den gyllene åldern, åtminstone på några punkter. Lite barnasinne vill jag ha kvar. Att han ska börja lyssna bättre kan jag väl lägga på hatthyllan, det börjar ju närma sig hörapparat på den. Haha

Gårdagen blev fin och han uppskattade all omtanke han fick, trots att han är rätt kass på att dra i smilbanden.

50--

Johanna, Ängla och Tindra

50-

Oliwer, Bosse och Johanna (smickrande bild på vackra gravida)

50

Siv, Oliwer och Bosse

Hans mamma och pappa anlände först med en stor present, som var från oss alla. En kaffemaskin. Nu slipper han vänta 20 minuter på att kaffet ska rinna ner, slipper den äckliga bryggaren som smutsar igen inom kort, det trasiga vattenröret i kaffebryggaren och dessutom går kaffemaskinen inte in i diskmaskinen. Hahaha

Kaffemaskin

Sen kom Johanna. Som bär på Lelles guldägg, det kommande lilla barnbarnet som ska göra honom till Morfar under början av 2016. Av henne fick han biobiljetter och barnvakt till Ängla för en kväll. Det behöver han. Dessutom fick han en egenkomponerad bukett av henne och Erik.

Blommor2

Sen kom Erika med en egen kaffemugg som det står världens bästa pappa på. Gullefjun.

Av mig och barnen fick han en övernattning på hotell i annan stad, i början av 2016. Han har ingen aning om vad som komma skall.

Två blombud anlände. Ett från en barndomsvän och ett från en ny kär vän till Lelle. Han blev jätteglad.

Blommor

Blommor1

Efter middagen kom Vera och Matti. Av hela familjen fick han egna whiskeyglas och isbitar i sten. Där kom smilbanden.

Kvällen kom fort och han liksom oss andra så hade dagens intryck tagit ut sin rätt. En nöjd 50-åring somnade sedan gott.

 

 

Planen går i stöpet

Ni som följer min blogg vet vad jag hade för plan på födelsedagspresent åt Lelle nu när han snart fyller 50. Den kommer nog inte att bli av dessvärre, ingen är mer ledsen än jag. Jag hade verkligen velat göra det för honom.

Han vet inte om min plan och jag hoppas någonstans att det ska ramla in en vinst från klar himmel så att jag fortfarande kan få ihop den. Jag får dock nog inse att min fina plan inte blir av.

Jag tänker inte sticka under stolen med att jag är besviken på honom. Det är han som fick min plan att haverera, utan att ens veta om den. Han sket i det blå skåpet helt enkelt, i ekonomiskåpet. Inte helt frivilligt men också lite ogenomtänkt.

Vad gör jag nu?? Vad ger jag honom i 50-års present. Behöver alla tips jag kan få.

Snart oerhört vuxen…eller?

Min kära sambo, Lelle fyller 50 inom kort och jag har en plan. Jag hinner dock inte sätta bollen i rullning så att planen går i lås. Jag skulle verkligen behöva hjälp av hans nära och kära för att få det att hända.

Han läser ju ändå inte min blogg (tråkmåns) så jag kan ju lika gärna stäcka ut en hand om hjälp här.

Jag skulle så hemskt gärna vilja ge honom en torr 50-årsdag. Ja, ni läste rätt. En torr-fika bara men i present så får han en weekend i London med familjen i vår. Det han inte vet är att när vi väl står på Arlanda så ramlar alla intresserade som rör hans 50-åriga liv in i stor klunga och reser tillsammans med oss.

En födelsedagspresent som ger resa, gemenskap, gamla och nya minnen tillsammans med betydelsefulla för honom.

Jag har satt en på att leta billiga resor och boenden i vår men skulle behöva lite ytterligare tips på just detta. Jag har aldrig varit utomlands så jag vet knappt hur ett plan ser ut. Allra minst hitta guldklimparna för resmål. Vore oerhört tacksam om ni kunde tipsa mig.

Jag har satt syrran på att skapa en evenemangsgrupp på fejjan för att se hur många av hans vänner som skulle kunna vara intresserade. Har ju gått sådär. Vet du hur jag gör detta på bästa möjliga sätt utan att han ser evenemanget men samtidigt kan bjuda in hans vänner?

Siv (Lelles mamma), jag vet att du läser min blogg. Kanske kan du hjälpa mig med detta?

Jag vill så gärna göra något oförglömligt för honom.

Tack på förhand, från hjärtat!

london22

Utseendefixering & välmående…

…är en hårfin gräns mellan, eller?

Jag skulle kunna gå in i en djup debatt eller ett lååångt inlägg om vad jag tycker i dessa ämnen. Jag skulle kunna ljuga och säga att det aldrig påverkar mig trots att det gör det lite då och då. Jag var nog värre innan, eller det är nog bara mer periodvis nu.

Jag som alltid varit smal, haft tvättbräde mage och en häck to-die-for i yngre dagar har ändå klagat…då. Så tittar man på kort och undrar vad det egentligen var man klagade över då. Jag klagar om precis samma saker dag, 20 år senare. Har nog lite mer rätt att göra det idag. Brösten sitter ju inte som fastpluggade hyllor längre så självklart får jag klaga. Eller får jag inte det, är det ens klagande? Eller är klagandet något som vi skapat för att vi faktiskt öppnar oss och vill veta vad våra partners egentligen tycker (att man ändå tror att han ljuger för att inte såra behöver vi ju inte gå in på :D)

Men jag som faktiskt tappade runt 15 kg på väldigt kort tid kan tycka att det inte är värt det, det är ju inte direkt snyggt och det är ingen vikt eller utseende som jag någonsin kommer att sträva efter. Jag har dessutom en lilla syster som gör allt för att gå upp i vikt. Jag kämpade för att gå upp då och nu kämpar jag för att gå ner. Jag vet ju att vi har en sjukdom som innefattar problem med ämnesomsättningen men jag vill inte att den ska få ta över min kropp, varken åt ena eller andra hållet.

Jag var inte snygg när jag var för smal, det såg bara obehagligt ut och inga kläder satt där de skulle. Skinnpåsarna var ju ordagrant bara skinnpåsar, inte ens lite havregryn var det i dem. Jag blev så glad när jag fick tillbaka lite hull på kroppen. Jag skulle aldrig mer ”klaga” över att jag hade hull. Idag får jag dåligt samvete för att jag ”klagar” över badringen som vägrar lämna kroppen efter sommaren, för att mina lår inte får plats i min normala storlek eller att mina knän ömmar för att de samlar vätska och blir stora.

Jag skulle ju inte ”klaga”, gör jag det? Jag vill välja att se det på något annat sätt. Jag är kvinna med hormonella obalanser, det händer skit med kroppen varje månad. Jag går upp 4 kg, hinner gå ner två innan jag åter går upp 4. Den matematiken är inte svår för någon. Hur nyttig jag än är så lossnar inte skiten, den hittar fickor att masa sig in på. Jag har fan rätt att klaga.

”Du är jätte fin”, ”Hellre lite hull än ben”, ”Jag älskar dig precis som du är”….är bara några utav svaren jag får från Lelle när jag ”klagar”. Vem har sagt att jag klagar eller vill höra uppmuntrande kommentarer, jag kanske bara vänjer mig vid den nya bekantskapen av en större storlek (yeah right) eller så kanske jag bara gillar att stå och klämma på det kassler som hänger utanför byxlinningen.

Nej, det hela handlar faktiskt om vad jag själv anser mig vara vacker och välmående i. Och just nu är jag inte riktigt där.

Jag växer trots gott intag. Jag har inte haft den här storleken sedan jag var gravid. Jag vill bara ha en enda jävla balans i min kropp, är det så mycket begärt?

Jag kommer aldrig att bli accepterande och ”tycka om mig som jag är” så länge jag vet att det är en sjukdom som gör att jag inte kan få ha min normala storlek, åt något håll. Jag kommer aldrig att låta den vinna och finna mig i att den bestämmer över min kropp. Jag vet ju att det faktiskt går att göra något åt saker.

Jag är inte stor, jag har inte heller någon skev bild av mig själv (inte så mycket i alla fall) det är snarare tvärtom. Jag känner vart jag trivs och där är jag inte just nu. Jag gör det dock inte till något världsproblem och jag vet att jag inte är ensam om det.

Misstolka inte, inte lätt att få orden rätt när gränsen är så hårfin. Jag är absolut inte utseendefixerad, tvärtom. Jag skulle aldrig sträva efter att se ut som de smala modellerna som spöklikt vandrar längs catwalken, jag tycker att alla personer är fina i sin form och ser upp till de som klär sig snyggt oavsett storlek.

Det handlar mest om att det faktiskt finns sjukdomar och mediciner som kan forma en person och mest frustrerande är nog att inte samhället har den vetskapen och synen på varken smala eller större storlekar i sin omgivning. Det är skandalöst.

Samhället strävar efter att vara så perfekt hela tiden, så himla normalt. Vad är egentligen normalt? Normalt för mig är vad jag personligen trivs i. Normalt är att ha en fullt fungerande kropp. Fungerar inte ämnesomsättningen som den ska, åt något håll, så är det inte normalt. Det handlar inte om utseendefixering, det handlar i grund och botten om hälsa. För mig i alla fall.

Det är inte normalt att man kan äta en chipspåse och en skål dipp varje kväll utan att gå upp ett gram inom en viss tid, snarare gå ner. Det är så min syster hade det ett tag. Hon fick skavsår på höftbenen när hon sov för att benen skavde mot lakanen, är det normalt? Nej. Det är hennes ämnesomsättning, den tar ALLT. Många avundas henne när de ser vad hon kan få i sig men de vill inte lyssna på att hon får skavsår, att psoriasisens klåda äter upp henne eller att hon ständigt går på låg ork. Cellerna får inte tillräckligt med näring som skapar energi. Samhället är fortfarande avundsjuka på hennes figur, för att hon är smal.

Jag har också varit där. Har legat på natten och klappat på mina höftben och smekt mina nyckelben för att de gör ont. Lelle vill heller aldrig se mig så smal igen, han var rädd. Han var rädd att jag skulle tyna bort. Det var jag med. Han är glad att jag har hull och gillar att klämma på min badring bara för att känna att jag är välmående igen. Jag har svårt för just den biten, varför? För jag inte har bekantat mig med den. Jag är glad att jag gått upp i vikt igen men jag har svårt med de extra kilon som läggs på varje månad. Jag saknar min tvättbräde mage och mina ”normal” lår som alltid varit lite kraftiga men inte så här kraftiga. Det är inte klagande, det är saknad och en obekantskap som jag inte riktigt kan vänja mig vid då jag vet att det handlar om sjukdomen. Jag vägrar låta sjukdomen bestämma.

Vikten är en stor känslig fråga i vårt samhälle och jag önskar att andra fick en annan bild av hur det egentligen är samt att var och en finner sin ”normala” vikt för att trivas och må bra. Får kontroll över eventuell sjukdom.

För någon dag sedan så figurerade det ett inlägg på Facebook om en kvinna som retuscherade bilder på sig själv. Hon krävde att fotografen skulle ta bort alla rynkor och ”ojämnheter” för att mer likna idealet i samhället. Fotografen gjorde som hon blev ombedd och mannen fick de bilderna i present. Fotografen får sedan ett mail som inte var riktat som kritik mot hennes yrkeskunskaper utan mer som en enorm kärleksförklaring till sin fru.

Hennes rynkor visade honom dem år de levt ihop, hur de åldrats tillsammans. Hennes kropp var ett bevis på de finaste hon givit honom, barnen. osv. Hela hennes kropp var som en historia, som påminde honom vad de gått igenom på gott och ont. Så fint.

Det är nog så och jag tror verkligen att Lelle ser mig så då han envisades med att jag prompt skulle läsa inlägget. Han kan ibland titta på mina ärr som faktiskt är en historia genom vårt liv tillsammans. Ärren från titthålsoperationen när tvillingarna gömde sig där inne (en annan historia som kommer i kategorin ”Min biografi – Biologiska barn” senare). Mitt ärr från p-staven som jag inte tålde i ytterligare ett försök att skydda mig mot graviditet. Mina märken på insidan av knän och lår som visar hur helvetesåret började och vad vi tagit oss igenom. Mitt hål från navel piercingen som Lelle släpade med mig till och överraskade mig med för 13 år sedan. Mina bristningar på höften som visar både graviditeter och kraftiga viktminskningar och ökningar.

Jag bär en historia som han har delat. Jag trivs med det, jag vill bara trivas med att komma i mina kläder. Utan att få ljumsksträckningar när jag försöker ta mig i brallorna. När jag sitter där på huk, ben böjer och särar, i hopp om att brallorna ska ge med sig och passa bara en dag till. Det är inte utseendefixering, det är av hälsoskäl.

Jag har mina ”klago-dagar” ibland helt i onödan. Jag har rätt att ha det, det är hormonerna 🙂

 

Lika romantisk som ett kylskåp

Det är vad jag är. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag är en kass romantiker.

I fredags efter lunch anländer Lelle och Ängla till mitt jobb, med sig har de ett blomsterpaket, två godispåsar och ett kort som inbjöd mig till thai middag. Allt för att underlätta de sista dagarna i PMS:en (för att jag såg så ledsen ut på lunchen). Jag var inte ledsen men han är väl medveten om hur tufft det kan vara att bita ihop med några extra kilo vätska, trötthet och influensakänsla.

Vilken gullig tanke, verkligen!

Så varför var det något i mig som sa att det var lite överflödigt? Jo, den tragiska o-romantikern i mig. Jag hade blivit gladare om han hade tvättat Pumpan eller lagat mina ”kärleks-ringar” som gått sönder. Lagt pengarna på bättre och mer hållbart än blommor.

Misstolka mig inte. Otacksam – Nej, absolut inte. Jag är tacksam för att han visar mig sin kärlek och tänkt på mig. Oromantisk – Ja, absolut. Kleta blommor i ansiktet på mig får mig att bli mer ekonomisk och mer praktisk.

Jag ser det mer som kärlek när det luktar gott på fredags lunchen för att han tagit veckans städning som man kämpat för inte ska inträffa men som av någon tidsbrist ändå får hemmet att bli kaotiskt. När han vikt tvätten för att jag inte hunnit eller orkat komma till den punkten på listan. När min bil är ren och varm, fylld med fräsch olja. Då vet jag att han visar kärlek och omtanke.

Hade kortet innehållit en veckas lagad mat eller ett städföretag en gång i veckan så hade jag jublat. Man orkar och hinner inte allt, att få små saker i vardagen att bara försvinna från ens To-Do lista är kärlek för mig.

Eller ett dygn på tu-man-hand hade ju varit Lovely.

Jag hade mer än gärna haft snittblommor i hela mitt hem, de gör sig dock inte riktigt rätt bredvid tvätt högen eller den ännu inte färdiga soffan som inte fått sitt nya tyg.

Nu sitter jag här, bredvid underbara röda rosor och en doft av eukalyptus, en romantisk kärleksgest från mitt hjärta. Underbara!

Han vet ju dessutom hur jag fungerar, vilket inte alltid är positivt då han själv uttrycker det som sådant ”Du är ju lika romantisk som ett kylskåp”. Han vet att jag aldrig kan ljuga och mitt ansiktsuttryck avslöjar ALLT, jämt.

Kanske är jag mer komplicerad än så. Att köpa blommor är enkelt, att tänka steget längre som att han vet att jag saknar de ringar han gett mig vid speciella tillfällen är att ha reflekterat över mina känslor.

Jag tänker köpa en kaktus till honom i veckan. Jag behöver inte tänka, den är originell och kommer att vara om han ignorerar dess behov. Jag ska testa hans väg inom romantik 🙂

Absolut inte otacksam, bara lite mer komplicerad än så 😀

20151017_104412

Endokrinologen & PMS

Idag var jag inbokad hos endokrinologen som jag berättade om tidigare. Lelle var självklart med mig, han kan ju beskriva på ett det sättet bara en nära utomstående kan.

Läkaren lyssnade och lät oss prata men jag tror att både jag och Lelle är vana vid att man är tidspressad när det gäller läkare, vi får korta ner nästan två år inom loppet av 30 minuter, det är ett långt besök. Det är tyvärr mycket som missas under den tiden samt att det är saker man kommer på i efterhand att man glömt ta upp. Så är det varje gång, hur förberedd man än må vara.

Jag tror att han lyssnade, det är ju en lömsk sjukdom med många olika symptom så självklart måste det vara svårt att få en snabb sjukdomsbild relaterat till en sjukdom. Helst när proverna inte visat något jätte tydligt (för en läkare).

Han ville i alla fall komplettera flertal prover, några jag inte uppfattade, då han bröt på amerikanska. Det jag förstod var att det skulle kompletteras flera hormonprover av olika slag, fler än dem jag redan tagit.

Jag bokade in en återbesökstid och väntar nu i några veckor innan jag ska tillbaka.

 

Jag har ju dessutom den hårda perioden i månaden, PMDS perioden. Utmattad och orkeslös kombinerat med förhöjd temp och influensa-känsla. Samtidigt som jag har lite ont i halsen, då och då.

Tack och lov för en förstående karl, annars hade det varit ännu tuffare. Jag vill bara ligga ner och blunda.

Allt det här hänger ju ihop med min sjukdomsbild, det är bara värre ibland.