Cemtent-röv & osteopat

Följetång på förra inlägget.

Den senaste veckan har jag besökt en osteopat två gånger, det visade sig att mitt bäcken är tiltat, vridet och förskjutet. På det värsta stället upp till 2.5cm. Inte undra på att jag har ont.
Det har nämligen gjort att musklerna i rygg och säte dragit ihop sig och fascian har geggat sig hård och blivit stum. Hård som cement längs höftbenen. Nog för att man önskar sig en fast röv men inte till det här priset och inte i otränad och skadande form.

Efter första besöket kunde osteopaten, efter behandlingen, få rörelse på min ena höftsida. Vilket inte gick innan. Jag kunde böja mig ner lite längre. 
Självklart är det ingen Quickfix och jag vet att det kommer att ta tid men så länge det går åt rätt håll kan jag glädjas över det lilla.

Mellan behandlingarna gnider jag röven mot en tennisboll och ovanstående redskap samtidigt som jag försöker få in lite rörelse och massage i det hela. Men nog fan är det smärta alltid.
Har snöat in på fascia och tänkte att jag skulle knäcka den nöten också. Det bästa är att knäcker man en nöt så är det lättare att knäcka dom andra nötterna på nöt-bandet, allt i kroppen hänger ju ihop. Så nu är det fascia-time.

Lelle har börjat träna, så jag är inte sen på att hjälpa till med kosten. Att tillägga så är ju matlagning allt annat än min favoritsyssla. Jag vill äta nyttigt men inte laga maten. Svärandes, pustande och frustande så provade jag ett nytt recept, till barnens skeptiska negativa inställning. Därav är min blogg kanske inte jätteinspirerande för matälskare, dom får sitta lite som en fågelskådare och bara vänta på att en tallrik ska dyka upp.
Jag kan faktiskt hålla med dom om att Asiatisk kålpanna inte låter lika smarrigt som spagetti och köttfärssås. Med pasta till så vågade barnen prova, jag och Lelle fick i alla fall ner maten så den var inte fy skam. Inget man jublar över men det funkar. Så vuxna utan snabba kolhydrater och barnen inklusive.

 

 

Idag blir det en annan ketogen kost, till barnens glädjerop.

En tillbakablick på helvetet

Jag vill så gärna få ner en sammanfattning av min sköldkörtelresa, började därför leta i bloggen efter det jag idag vet är första tecknen på att jag började bli sjuk. Mycket finns i bloggen, den är som en stor gott och blandat påse. Dom färgglada godisbitarna får symbolisera all humor och glädjande stunder medan lakritsen får symbolisera denna grymma sjukdom man bär på. 

Jag kom aldrig så långt som till första tecknet, jag fastnade i ett annat inlägg som skrivits efter mitt s.k. helvetes år 2014. Ett inlägg där mina familjemedlemmar har uttryckt sig om när det var som värst. Att i efterhand få höra deras reflektioner av den hårda tiden.
Nog för att en annan hade det obeskrivligt jävligt men att höra sina familjemedlemmar berätta ur ett annat perspektiv smärtar också. Man vill ju så gärna skona dom, samtidigt som familjen är den tryggaste punkten man måste kunna landa i. Det är där man skriker på hjälp, det är där man faller ihop, det är där man gråter, det är där man lägger sitt hjärta, det är där man är som minst och mest hjälplös. När det är som värst.

Gahhh, det gör ont att läsa. Lika ont som att känna hur man tvivlar på att klara det. Lika ont att veta att dom trodde som jag, att jag skulle förloras och lämna dom alla.

Det var det här inlägget jag fastnade i, om du vill läsa det.

Tacka gudarna för att familjen även är det som gör att man tar på sig envisheten och ett jävlar anamma. För överleva skulle jag och på köpet knäcka den där jävla nöten, för mig och min familj.

På kortet hade jag 2014 hittat B12-, folsyra och zinkbrist. Jag hade börjat dricka flakvis med näringsdrycker och lycklig för att jag gått upp från 48kg till 54 kg. Än mådde jag allt annat än bra men minns att jag var så lycklig för varje kilo, för varje symptom jag lyckades få att försvinna. Varje dag var bara bättre, trots att den var långt ifrån bra.

Boken Sköldkörtelsjuk & Frisk – Inlägg 1

För någon vecka sedan vann jag en bok på Instagram, en bok skriven av Nadja Öström som heter Sköldkörtelsjuk & Frisk – Ett inre kaos.

En glädjande överraskning, då jag sedan något år vetat vem Nadja är och vad hon har gjort/gör för oss sköldkörtelsjuka. Trots att jag aldrig träffat Nadja personligen, utan bara haft kontakt via sociala medier, så är hon för mig en drivkraft i den kamp som många av oss kvinnor (och män) driver på varsitt håll dagligen. Vi som delar, berättar och informerar driver just den kampen på våra egna sätt men med ett gemensamt mål – bättre vård för sköldkörtelsjuka. 

Nu har jag äntligen börjat läsa Nadjas berättelse, i den bok som hon nyligen givit ut. Jag trodde att jag skulle skriva om den när jag läst färdigt och sammanfatta vad jag tyckte men jag slungades in i massor av känslor. Redan efter två kapitel känner jag medlidande, drivkraft, frustration, gemenskap och mycket mer. 

Medlidande för att jag vid första orden och framåt kände igen mig så väl, jag har ju varit där. Funderar på om en person som aldrig behövt känna det verkligen skulle få samma förståelse. Jag har ju så många gånger försökt förklara för min sambo, vänner och andra hur illa det verkligen kan kännas i kroppen när man mår som värst. Tror dock inte att jag någonsin kommer att lyckas med det, då orden “Jag trodde jag skulle dö” inte verkar rota sig i någon som faktiskt aldrig så illa känt den känslan. Min sambo kom nog närmast den förståelsen. 

Gemenskap känner jag för att man trots all oförståelse ändå inte är ensam. Tvetydig känsla. Vi är tyvärr så många som lider av det i vårt avlånga land, därför behöver man inte känna sig ensam i kampen. Trots att man oerhört ofta är alldeles allena i sin sjukdom.
Den största gemenskapen känner jag med min syster och dotter, vi lever samma helvete och är ett enormt stöd för varandra. Tack och lov har Ängla inte fått känna på den allra hårdaste biten, där tackar jag mina helvetes år för kunskapen jag varit tvungen att lära mig. Jag ska göra allt i min makt för att hon ska slippa det värsta. Min syster däremot, har haft sjukdomen så mycket längre än mig. Långt innan jag fick min, då var det jag som var den oförstående. Den som jag idag har lust att banka vett och förståelse i. Hade jag kunnat gå tillbaka i tiden så hade jag velat lära mig allt jag vet idag, för att bespara oss alla det lidande vi genomgått.

Frustration kommer alltid i samband med att man diskuterar denna sjukdom, framför allt när man behöver snabb hjälp. När sjukdomen vänder och man idag har gett upp tron på att sjukvården ska kunna hjälpa en. Man måste ha sin verktygslåda med kunskap redo dagligen. Om det inte är för att ständigt hålla kroppen i hormonell balans så är det för att ta till sina ess i rockärmen och komma till en instans som besitter kunskap, åtminstone lite, om det man kämpar med.
Frustration över vården i vårt land med den så kallade bästa av dom alla, så är det just det man kämpar för. Att alla sköldkörtelsjuka ska få rätt vård, få vård i tid och slippa lida. Vi är i behov av en fungerande vård, ytterst ansvariga och fasta läkare. Stafettläkare gör att vår kamp blir så mycket hårdare. Varför har inte alla friska ett årligt prov (med TSH, TPO-AK, T3 och T4) som tas, precis som cellprov? Varför måste vi som patienter böna och be om T3-prov? Varför får inte alla ta prov på mitokondrieantikroppar? (Av egen erfarenhet). 
Så många frågor och punkter som skulle behöva ändras inom vår vård. Vi driver inte bara en kamp för hormonell balans hos oss själva, vi måste även driva en kamp för rätt vård.

Drivkraft kommer, för mig personligen, när frustrationen över att något sämre kan förändras till något bättre. Min drivkraft bottnar nog i en frustration många gånger, det är nog dom gångerna jag lyckas bättre än att bara känslan vilja infinner sig. Jag får ett jävlar anamma på ett positivt sätt.
Genom endast dom få kapitel i boken jag läst, väcktes just dessa känslor och jag fick genast kli i fingrarna att skriva om mina känslor men även min egen historia. Jag har nog många gånger försökt tidigare i bloggen så jag får väl mata på lite mer. Likväl som jag känner igen mig i Nadjas första upplevelse (och säkerligen resten av boken) så kommer kanske någon annan känna igen sig i min. Kanske kan man, precis som jag började göra under den värsta tiden, att gripa viktiga halmstrån för att kunna lägga sitt eget pussel. Då har min berättelse gjort mycket, precis som jag vet att Nadjas bok kommer göra för många.

Jag har bara börjat på boken men har redan nu gett den ett högt betyg, tänkte jag skulle skriva mina tankar i samband med att jag läser hela.
Därför tipsar jag er alla att köpa den, oavsett om du lever med sjukdomen eller är anhörig. Varför inte bara för att få mer kunskap?

Boken finns på adlibirs eller på Nadja Öströms egen sida (rekommenderar dig att gå in där)

 

Inlägget är ej sponsrat

Vilken lördag

Jag börjar med att be om ursäkt för att jag varit borta några dagar, ni kommer förstå varför när ni läser inlägget.

Jag hade fått äran och förtroendet att fotografera ett bröllop, inte vilket bröllop som helst utan min chefs.

Om någon ändå sagt: “Karro, är det rätt att åta sig denna uppgift? Misslyckas du så jobbar ni ihop nästa dagligen.”

Det behövde ingen säga dock, för jag har nog kört den repliken som ett mantra av prestationsångest, nervositet och tvivlande på mig själv. Det har dom senaste dagarna präglat både vakna och sovande stunder.

Tänk om jag misslyckas. Kommer jag att ha rätt inställning på kameran vid rätt tillfälle? Det är ju ändå en kort stund med massor av aktion som man inte får en chans att reparera om det går fel.
Jag vill leverera oslagbart men samtidigt som jag mantrar “tänk om…” ur ett negativt och tvivlande perspektiv så intalar jag mig själv att jag inte har kunskapen och det vet min chef. Det jag kan göra är mitt bästa….Räcker det?

Massor av tankar, som om jag hade en intesivkurs med ämnet självförtroende och prestation. Hur gör jag för att stärka ett självförtroende där den lilla negativa och tvivlande djävulen på ena axeln talar om för mig att det hänger på en chans, en möjlighet att lyckas leverera? För mig fanns det bara ett facit, hoppa! Våga prova. Det gjorde jag också.

Trots att jag inte är en fotograf och inte kommer att leverera till 100% som en sådan. Jag kan bara hoppas att det räckte.

Så hur gick det? Som jag antagit kan jag väl summera det till.

Av respekt för brudparet så kan jag bara bjuda på en sneakpeak, bara en del av en bild.

När jag väl mötte upp brudparet, dess följe och barn så fanns det inget annat än fokus. Tog det som det kom. Men det slog mig hur vackra dom alla var, jag ville verkligen att bilderna skulle föreviga deras oförglömliga dag.

Men ju mörkare det vart desto mer svek kameran mig och min vilja. Jag försökte allt i det dåliga ljuset, med åtanke att inte förstöra deras stund. Jag fick välja: Med blixtrande förstörelse eller utan blixt och hålla mig till hoppet. Jag valde det senare.

Kommer nog att kunna leverera halvhjärtat i bilder men jag var helhjärtat inställd på det uppdrag jag åtagit mig. Jag får personligen här nöja mig och glädjas åt att jag hoppade och fick chansen, att jag fick ta del av ett underbart vackert bröllop. När den andra halvan låter mig äta upp mitt självkritiska misslyckande. Intensivkursen med den lilla djävulen fortsätter tydligen, i ett uppdrag att ge mig erfarenhet och mognad i ett helt nytt område. Jag får ta det som en lärdom säger den vita lilla ängel på den andra axeln.

Än har inte brudparet sett resultatet, då dom doppar tårna i varm paradis sand. Medan dom gör det så har jag en hel del att redigera för att kunna leverera…..något.

Wish me luck!

 

 

Sony & Yoga

Började lördagen med ett träningspass i form av dans på Xbox i 40 minuter, dags att bli lite rörlig och prova lite tempo. Det är helt klart en roligare träningsform. Efter det körde jag lite yoga med flow i 20 minuter för att sträcka ut musklerna och minimera smärta. 


Sen skulle Lelle ha ett headset till jobbtelefonen så vi begav oss iväg. Jag råkade dock komma därifrån med en ny lur, en Sony XZ. 

Jag tog det på mitt abonnemang så nu är jag åter låst på 24 månader. Men det var nog på håret. Den gamla orkade inte hålla batteri och jag kunde inte få plats med mer appar. 
När jag nu bytte till den nya så insåg jag hur många appar man verkligen behöver för att fungera i dagens tekniska värld. Sjukt många appar. Du behöver appar till att betala räkningar och ha koll på din ekonomi, för att vabba, för att betala, för att vara social, för att fånga minnen, för att se hur du mår. Du behöver snart en app för att rulla ut toapapper när du klunsat. 

Sen när det av till ridning med Ängla. 

Söndagen började med 40 minuters yoga för rygg, skuldror och nacke. Det börjar arta sig. 

Städning, läxor och planering för kommande vecka på schemat. Mör är jag, kroppen är så trött.  Vem säger att träning ger en energi? Jag vill bara sova, känner mig totalt utmattad men intalar mig att det är ett sätt för kroppen att rensa ut en massa slit som jag skakar runt eller bänder ut. 

Nu dags för jobb igen,  måndagen behagar inte dröja på sig. Det är en tidig jävel till veckofesten.  😂

Schisandra the superberry/superherb

På julafton började jag med schisandra, jag har ju sett att mina levervärden är på väg åt fel håll och känner att jag måste hjälpa levern med både utrensning och cellförnyelse. Vad är då Schisandra?

Schisandra

Ett bär som förknippas med dom fem smakerna: Sött, surt, bittert, beskt och kryddigt, dess kinesiska namn wu wei zi kan översättas med ”fem smakernas frukt”.  Detta bär räknas som en superherb/superberry.
Schisandra har använts i kinesisk medicin i över 2000 år

Levern

Schisandra har leverskyddande funktioner, man tror att följande ämnen är inblandade schizandrin, deoxyschizandrin, gomisins och pregomisin. Som man tror sig kunna öka den enzymatiska processen och verka återbildande på levercellerna.
Den har inte bara har förmågan att rena levern från gifter, den har också förmågan att rena blodet av det avfall som har tagits bort och på det sättet transportera den säkert ut ur kroppen. Detta gör att du inte upplever lika starka negativa detox konsekvenser.

Leverns antioxidationssystem, glutation-systemet (GSH) aktiveras, vilket bidrar till att oxidationen av fettsyror minskar och cellmembranen kan bibehållas utan skadlig påverkan. Därmed sjunker värdena på leverfunktionsproverna, transaminaserna.

Härnan

Schisandra främjar koncentrationen, minnet och vakenheten. Den bidrar till en balans för det centrala nervsystemet och samtidigt fungerar den lugnande på kroppen när du är överstimulerad på grund av nervositet etc. Schisandra är dock helt koffeinfritt.

Huden

Schisandra har en sammandragande kvalitet som hjälper huden att behålla sin naturliga fuktighet som den starkt behöver. Den har använts i århundraden för att göra huden mjuk, fuktig och strålande och den skyddar dessutom mot UVB-strålning. I kombination med fördelarna den gör för levern så får man den strålande glöd som du uppnår genom att avgifta kroppen från gifter och slaggprodukter.

Återhämtning & Motståndskraft

Schisandra verkar för att stimulera produktionen av antioxidanten glutation vilken förhindrar skada på celler som är orsakade av intensiv fysisk aktivitet.

Bäret tros också vara stärkande för kroppens motståndskraft, ett antal studier talar för att det kan ligga sanning i detta. Man vet åtminstone att Schisandra innehåller flera starka antioxidativa ämnen, som bekämpar de fria radikalerna, genom detta kan man kanske anse att schisandra bromsar åldrandet och är föryngrande för för kroppen. 

Schisandra ökar kroppens energireserver och motverkar depression genom det förbättrade upptaget av fosfat, vilket i sin tur ger en effektivare omvandling av energi.

Hjärtat

Schisandra sägs också verka stabiliserande på hjärtat och öka motståndskraften mot virusinfektioner så som förkylning och influensa.

Schisandra skyddar hjärtat, hjärnan, njurar, kärlsystemet och lungorna. Den har ett snabbt upptag och en snabb spridning ut till vävnaderna i kroppen. Redan 15 minuter efter intag kan man påvisa rikliga mängder i organen inklusive hjärnan och har en långsam nedbrytning och utsöndring – betydande mängder finns kvar i blodet 8 timmar efter intag.

Summerar Mitt 2016

Då var det dags att summera 2016, något jag missade 2015 men fann en gammal sammanfattning från 2014. Intressant att gå tillbaka och se hur det var då. Då kör vi:

Hälsa

Hälsa är en stor del av mitt liv, en livsstil helt enkelt. Jag kommer aldrig att återgå till gluten och mjölkprotein, då jag vet vilka fördelar det är att vara utan. Jag äter fortfarande kosttillskott i form av:

  • Magnesium
  • Q10
  • B12
  • Folsyra
  • Zink
  • D-vitamin (på vinterhalvåret)
  • B5
  • B3
  • Koppar
  • C-vitamin
  • Probiotika
  • Cellenzymer (Vid köttmåltider)
  • Schisandra (från och med julafton) Mer om detta kommer i kommande inlägg.

Jag har med detta fått svart på vitt att mina värden på dessa näringsbrist områden har förbättrats, något jag visade för inte så länge sedan i inlägget Provsvar nr.2, jag har dessutom fått svart på vitt att jag sänkt mina antikroppar mot sköldkörteln och mitokondrierna.

Från och med imorgon 2017 så övergår jag till Paelokost under en period, något som förmodligen kommer att nämnas under 2017. Ser fram emot att se vad detta ger. Mina leverprover visar bra men jag ser att dom är på väg åt fel håll, det är dags att koncentrera sig på den största delen i reningsverket, därav ska jag hjälpa det lite på traven genom att ta bort spannmål, pasta, ris och potatis.sdf

Kreativitet

Hade det inte varit för att den förbaskade gamla soffan står i vardagsrummet och dagligen påminner mig om ett projekt jag inte avslutat, så hade jag inte heller kommit ihåg att jag påbörjat renoveringen av den. Jag klandrar er inte om ni inte minns den.

Så hur gick det?

Den är fortfarande inte färdig och kommer så inte att bli. Jag tappade bort kaninen Lakrits en dag och när jag väl hittar honom så inser jag att han har bitit sönder remmarna som skapar en botten på soffan, allt för att ta sig in och ta över den för att göra den till sitt eget gömställe.

Den står fortfarande oklädd och nu lite sönderbiten, ägaren till den heter Lakrits.

Men jag ser det positivt, jag hann inte klä den med det svindyra roséguldfärgade tyget. Som jag nu kan använda till nästa projekt 🙂

Jag får se denna soffa som ett avslutat projekt tills möjligheterna blir annorlunda.

Barnen

Mina stora, fina och väluppfostrade barn. Det är nog en väldigt bra summering av dom.

Under 2016 har Ängla bytt skola och trivs oerhört bra, hon har tillsammans med klassen besökt Astrid Lindgrens Värld (utan mamma och pappa). Hon har det lite svårt i Matte men kämpar stenhårt. Hon har lärt känna en ny vän, från Rumänien, som hon pratar engelska med i den mån hon kan.

Oliwer har under 2016 träffat sin första riktigt stora kärlek, Rebecka. Ett perfekt matchande par. Rebecka får ta vissa praktiskt uppgifter vad det gäller Oliwer, eftersom han är kass (då menar jag kass) på att planera. Vilket ställer till en del i vardagslivet. Oliwer väger dock upp det med sin omtänksamma och stöttande sida av sig själv. Dom väger jämt i vågskålen och passar varandra som handen i handsken.

Jag, som mamma till Oliwer, förstår varför han tycker så mycket om henne. Det är väldigt lätt att tycka om Rebecka och hon har välkomnats in i familjen med öppna armar. Det är kärlek, bus och humor mellan dom två. Han är väldigt lycklig, vilket är oerhört viktigt för mig.

2017 rullar nog livet på för Ängla, med ridning, skola och vänner. Att börja femma till hösten gör nog att hon känner sig ännu mer vuxen. Nu börjar hennes utveckling mot tonåring ta fart och jag hinner inte riktigt med.

Oliwer har stora steg att se fram emot under det nya året. Han ska söka till gymnasiet, börja gymnasiet vilket kommer att röra runt i den bekväma trygghets grytan en hel del. Oliwer är som jag, en rutin-människa. Bandyn lär rulla på i sin gilla gång och jag hoppas verkligen att Oliwer och Becka klarar av förändringarnas vågor.

Förhoppningsvis får vi följa deras resa, intressen och kärlek på deras blogg under det nya året! 

Barnen har haft hälsan och varit friska om man bortser från förkylning. Måtte det för alltid vara så.

2017 – Mina mål & Förväntningar

Jag hoppas nog att året blir detsamma som 2016. God hälsa och humor är ledorden.

Sen hoppas jag självklart att jag kommer få prova på nya saker, kanske en ny utmaning i livet. En förändring inom jobbet, nytt boende eller något annat i positiv anda. Nå något mål som gör det möjligt att skapa ett nytt mål, det är lite enträget att bara stampa runt trots att jag trivs med tryggheten. Men någonting nytt önskar jag att 2017 ger.

Jag ser fram emot 2017 med spänning och förväntan.

Humor – Summan av 2017

Jag älskar humor, det får mig att leva till fullo. Jag omger mig gärna med den positiva energin som humor ger.

Jag är lyckligt lottad som får ha humor på jobbet varje dag, jag gör det jag älskar och får ha roligt dagligen.
Jag har en familj som bjuder på sig själva och bringar mig det bästa.
Jag har en syster som kan få vilken deppig dag som helst att spricka upp i glädje.
Jag har vänner som är likasinnade och ingen dag då vi ses blir torr och tråkig.

Jag är lyckligt lottad och tackar alla runt mig för att ni ger mig möjligheten att skratta tillsammans med er.

Sist men inte minst så har vi under 2016 fått tillökning i familjen, då älskade lilla Freja kom. Grattis Johanna & Erik till en underbar liten dotter.

Vad tycker ni? – Det intresserar mig.

Vad tycker ni om bloggen? Jag vet att ni är fler återkommande besökare än 2015, hälsar nya besökare varmt välkomna.

Det är roligt att ni återkommande besökare verkar funnit något som tilltalar er i min lite halvtorra vardag, det finns ju faktiskt bloggare som nischat sig på något intresse. Min blogg är ju som en Gott & Blandat påse. Här ryms allt som har med mitt liv att göra.

Det som känns lite tråkigt är att ni inte lämnar fler avtryck, jag är ju intresserad av er, av ni tycker och hur er eventuella blogg ser ut. Lämna gärna en kommentar när ni är inne och trampar runt på bloggen, har ni en egen blogg så lämna gärna adressen dit så att jag kan komma och hälsa på. Kanske finns det vänner jag ännu inte känner?

Så för att gå rakt på sak:

 

Jag önskar er alla ett superbra 2017!

 


Lockigt

Jag har provat Änglas julklapp, en locktång. Man kan byta till tre olika storlekar på lockar, så jag började med att prova dom minsta.

Såg mest ut som en pudel men helt klart ett alternativ om man vill ha det annorlunda. Då måste det dock vara i någon form av uppsättning.

Jag har hår som går ner till midjan nu, inte medvetet dock, jag har inte haft möjligheten att klippa det. Jag har dock aldrig haft så långt hår i hela mitt liv, hur mycket jag än försökt. Det är dessutom välmående till skillnad mot när jag var dålig.

Försökte ladda upp bilder från min gamla blogg men det gick inte, så jag länkar till ett inlägg där jag precis varit hos frisören och kapat en massa risigt hår. Jag hade börjat gå upp några kilo i vikt men håret ville fortfarande inte ta åt sig färgen p.g.a. näringsbrister. Läs inlägget här.

Håret vid näringsbrister:

  • Torrt
  • Missfärgat och kan inte ta åt sig färg
  • Livlöst
  • Håravfall

Tack och lov för att man är envis, håret är bara ett stort plus. Ett bevis på att jag mår bättre.

 

 

Workout – Hard Shit

Jag svor i rubriken!! Idag får jag göra det för SHIT vad skönt det var att klara sig igenom 30 minuter intensiv workout!

Det var många år sedan jag kunde träna så svetten lackade, ordagrant rann ner för pannan, tinningarna, längs puckelryggen och mellan lovikavantarna. För att inte tala om att det kändes som om gäddhänget rann ut genom armhålorna. Jag gjorde det och jag är sjukt stolt över mig själv. Super trött redan och det känns som om jag tagit varenda muskelkraft av envishet för att genomföra det men jag känner inte av hjärtat och jag känner mig inte sjuk, illamående eller något annat.

Workout

Att jag kommer känna av musklerna är ett faktum men det är det värt. Jag har kämpat med denna första workout några gånger nu men aldrig orkat mig igenom hela, nu gjorde jag det!

Nej, jag glömmer absolut inte bort det viktigaste…Stretcha! Det är A&O för min kropp och jag får oerhörd nytta av min erfarenhet av Yoga när jag har gjort detta. Som balsam för musklerna. Min tanke är även att varva intensiv workout med Yoga, varannan gång bör väl ge kroppen både vila, stretch, förbränning och fasthet, eller?

Nu ska här skaffas en nice hållning och hållbar kropp för dem äldre dagarna!

Nu har jag, inom en halvtimme, fyllt på med energi i form av havregrynsgröt (glutenfri) med mandeldryck.
Är du ett träningsfreak, har du några tips på effektiv proteinföda som man kan stoppa i sig efter träning? För att ge dig en utmaning så ska den vara mjölkproteinfri, glutenfri och bananfri.

Det gäller att våga riskera för att vinna 😉