Korta helger

Helgerna är alldeles för korta. Jag har så mycket som jag vill och ska göra.

Förmiddagen bestod av inhandling av mat och presenter, gällde att vara klara till lunch. Jag yogade dessutom på morgonen, ett hårt pass blev det eftersom jag inte hunnit med i veckan. Fy på mig. Där bröt jag mitt nyårslöfte med yoga 4ggr i veckan. Det blir två denna. Men jag väljer att se det som att jag fortfarande håller fast vid yogan när det ger möjlighet.

Idag har jag dock super ont i alla delar av kroppen, varenda muskel är spänd. Både av yogan och för att jag har mina sista vätske-dagar under PMS perioden. De värsta av dem alla. Fingrarna känns som korvar och knäna smärtar. Finns det fler än jag som längtar till att mensen ska börja? Det brukar väl, rent samhälls-klagande, vara mensen man inte längtar efter? Jag vet att fler är som jag, som lider att skiten. Men det är bara att härda ut. Det blir ändå yoga idag med.

Barnens aktiviteter brukar krocka med varandra, speciellt när Oliwer har borta match, men igår lyckades jag se nästan hela hans match innan vi begav oss till Änglas ridning. Trots att det är pappas vecka så slutar jag inte att vara förälder till honom under just dem veckorna. Som tur är så har vi den relationen, jag och hans pappa, att vi faktiskt kan infinna oss på samma plats och dessutom föra en konversation. Många kan inte ens det.

Oliwer, min älskade lilla kille, min egen lilla lagkapten.

Olli-bandy3

Olli-bandy

 

Som jag älskar mina barn och varje sekund jag får till att beskåda dem är en lycka. Mina fina barn!

Sen bar det iväg till ridningen där Ängla faktiskt själv valde den största och snällaste hästen. Stolt red hon! Vi hade med oss Thindra även denna gång. Både på bandyn och ridningen, hon blir som en i familjen och man märker att hon är sig själv och känner sig trygg i att kliva in mitt i våra måsten. Hon är ju för himla rolig det barnet.

Väl hemma så var det matlagning. Efter middagen badade tjejerna och vi gav vårt godkännande till att Thindra fick sova över. Just nu, i skrivande stund, sover alla andra förutom jag. Det är rätt skönt att få göra dagens inlägg på morgonen i sin ensamhet, innan allt börjar rulla på.

En aktiv dag var det igår och idag blir det likaså, en hel del inplanerat. Snart dags att börja bocka av dagens ToDo-lista.

Ha en jätte fin dag! 

Utseendefixering & välmående…

…är en hårfin gräns mellan, eller?

Jag skulle kunna gå in i en djup debatt eller ett lååångt inlägg om vad jag tycker i dessa ämnen. Jag skulle kunna ljuga och säga att det aldrig påverkar mig trots att det gör det lite då och då. Jag var nog värre innan, eller det är nog bara mer periodvis nu.

Jag som alltid varit smal, haft tvättbräde mage och en häck to-die-for i yngre dagar har ändå klagat…då. Så tittar man på kort och undrar vad det egentligen var man klagade över då. Jag klagar om precis samma saker dag, 20 år senare. Har nog lite mer rätt att göra det idag. Brösten sitter ju inte som fastpluggade hyllor längre så självklart får jag klaga. Eller får jag inte det, är det ens klagande? Eller är klagandet något som vi skapat för att vi faktiskt öppnar oss och vill veta vad våra partners egentligen tycker (att man ändå tror att han ljuger för att inte såra behöver vi ju inte gå in på :D)

Men jag som faktiskt tappade runt 15 kg på väldigt kort tid kan tycka att det inte är värt det, det är ju inte direkt snyggt och det är ingen vikt eller utseende som jag någonsin kommer att sträva efter. Jag har dessutom en lilla syster som gör allt för att gå upp i vikt. Jag kämpade för att gå upp då och nu kämpar jag för att gå ner. Jag vet ju att vi har en sjukdom som innefattar problem med ämnesomsättningen men jag vill inte att den ska få ta över min kropp, varken åt ena eller andra hållet.

Jag var inte snygg när jag var för smal, det såg bara obehagligt ut och inga kläder satt där de skulle. Skinnpåsarna var ju ordagrant bara skinnpåsar, inte ens lite havregryn var det i dem. Jag blev så glad när jag fick tillbaka lite hull på kroppen. Jag skulle aldrig mer ”klaga” över att jag hade hull. Idag får jag dåligt samvete för att jag ”klagar” över badringen som vägrar lämna kroppen efter sommaren, för att mina lår inte får plats i min normala storlek eller att mina knän ömmar för att de samlar vätska och blir stora.

Jag skulle ju inte ”klaga”, gör jag det? Jag vill välja att se det på något annat sätt. Jag är kvinna med hormonella obalanser, det händer skit med kroppen varje månad. Jag går upp 4 kg, hinner gå ner två innan jag åter går upp 4. Den matematiken är inte svår för någon. Hur nyttig jag än är så lossnar inte skiten, den hittar fickor att masa sig in på. Jag har fan rätt att klaga.

”Du är jätte fin”, ”Hellre lite hull än ben”, ”Jag älskar dig precis som du är”….är bara några utav svaren jag får från Lelle när jag ”klagar”. Vem har sagt att jag klagar eller vill höra uppmuntrande kommentarer, jag kanske bara vänjer mig vid den nya bekantskapen av en större storlek (yeah right) eller så kanske jag bara gillar att stå och klämma på det kassler som hänger utanför byxlinningen.

Nej, det hela handlar faktiskt om vad jag själv anser mig vara vacker och välmående i. Och just nu är jag inte riktigt där.

Jag växer trots gott intag. Jag har inte haft den här storleken sedan jag var gravid. Jag vill bara ha en enda jävla balans i min kropp, är det så mycket begärt?

Jag kommer aldrig att bli accepterande och ”tycka om mig som jag är” så länge jag vet att det är en sjukdom som gör att jag inte kan få ha min normala storlek, åt något håll. Jag kommer aldrig att låta den vinna och finna mig i att den bestämmer över min kropp. Jag vet ju att det faktiskt går att göra något åt saker.

Jag är inte stor, jag har inte heller någon skev bild av mig själv (inte så mycket i alla fall) det är snarare tvärtom. Jag känner vart jag trivs och där är jag inte just nu. Jag gör det dock inte till något världsproblem och jag vet att jag inte är ensam om det.

Misstolka inte, inte lätt att få orden rätt när gränsen är så hårfin. Jag är absolut inte utseendefixerad, tvärtom. Jag skulle aldrig sträva efter att se ut som de smala modellerna som spöklikt vandrar längs catwalken, jag tycker att alla personer är fina i sin form och ser upp till de som klär sig snyggt oavsett storlek.

Det handlar mest om att det faktiskt finns sjukdomar och mediciner som kan forma en person och mest frustrerande är nog att inte samhället har den vetskapen och synen på varken smala eller större storlekar i sin omgivning. Det är skandalöst.

Samhället strävar efter att vara så perfekt hela tiden, så himla normalt. Vad är egentligen normalt? Normalt för mig är vad jag personligen trivs i. Normalt är att ha en fullt fungerande kropp. Fungerar inte ämnesomsättningen som den ska, åt något håll, så är det inte normalt. Det handlar inte om utseendefixering, det handlar i grund och botten om hälsa. För mig i alla fall.

Det är inte normalt att man kan äta en chipspåse och en skål dipp varje kväll utan att gå upp ett gram inom en viss tid, snarare gå ner. Det är så min syster hade det ett tag. Hon fick skavsår på höftbenen när hon sov för att benen skavde mot lakanen, är det normalt? Nej. Det är hennes ämnesomsättning, den tar ALLT. Många avundas henne när de ser vad hon kan få i sig men de vill inte lyssna på att hon får skavsår, att psoriasisens klåda äter upp henne eller att hon ständigt går på låg ork. Cellerna får inte tillräckligt med näring som skapar energi. Samhället är fortfarande avundsjuka på hennes figur, för att hon är smal.

Jag har också varit där. Har legat på natten och klappat på mina höftben och smekt mina nyckelben för att de gör ont. Lelle vill heller aldrig se mig så smal igen, han var rädd. Han var rädd att jag skulle tyna bort. Det var jag med. Han är glad att jag har hull och gillar att klämma på min badring bara för att känna att jag är välmående igen. Jag har svårt för just den biten, varför? För jag inte har bekantat mig med den. Jag är glad att jag gått upp i vikt igen men jag har svårt med de extra kilon som läggs på varje månad. Jag saknar min tvättbräde mage och mina ”normal” lår som alltid varit lite kraftiga men inte så här kraftiga. Det är inte klagande, det är saknad och en obekantskap som jag inte riktigt kan vänja mig vid då jag vet att det handlar om sjukdomen. Jag vägrar låta sjukdomen bestämma.

Vikten är en stor känslig fråga i vårt samhälle och jag önskar att andra fick en annan bild av hur det egentligen är samt att var och en finner sin ”normala” vikt för att trivas och må bra. Får kontroll över eventuell sjukdom.

För någon dag sedan så figurerade det ett inlägg på Facebook om en kvinna som retuscherade bilder på sig själv. Hon krävde att fotografen skulle ta bort alla rynkor och ”ojämnheter” för att mer likna idealet i samhället. Fotografen gjorde som hon blev ombedd och mannen fick de bilderna i present. Fotografen får sedan ett mail som inte var riktat som kritik mot hennes yrkeskunskaper utan mer som en enorm kärleksförklaring till sin fru.

Hennes rynkor visade honom dem år de levt ihop, hur de åldrats tillsammans. Hennes kropp var ett bevis på de finaste hon givit honom, barnen. osv. Hela hennes kropp var som en historia, som påminde honom vad de gått igenom på gott och ont. Så fint.

Det är nog så och jag tror verkligen att Lelle ser mig så då han envisades med att jag prompt skulle läsa inlägget. Han kan ibland titta på mina ärr som faktiskt är en historia genom vårt liv tillsammans. Ärren från titthålsoperationen när tvillingarna gömde sig där inne (en annan historia som kommer i kategorin ”Min biografi – Biologiska barn” senare). Mitt ärr från p-staven som jag inte tålde i ytterligare ett försök att skydda mig mot graviditet. Mina märken på insidan av knän och lår som visar hur helvetesåret började och vad vi tagit oss igenom. Mitt hål från navel piercingen som Lelle släpade med mig till och överraskade mig med för 13 år sedan. Mina bristningar på höften som visar både graviditeter och kraftiga viktminskningar och ökningar.

Jag bär en historia som han har delat. Jag trivs med det, jag vill bara trivas med att komma i mina kläder. Utan att få ljumsksträckningar när jag försöker ta mig i brallorna. När jag sitter där på huk, ben böjer och särar, i hopp om att brallorna ska ge med sig och passa bara en dag till. Det är inte utseendefixering, det är av hälsoskäl.

Jag har mina ”klago-dagar” ibland helt i onödan. Jag har rätt att ha det, det är hormonerna 🙂

 

Morgongröt & Mix2Go

Sitter här med min frukost, en morgongröt gjord på glutenfria havregryn, mandeldryck toppat med kanel, blåbär och kokos.

Blåbär motverkar obalanser i tarmen, innehåller C-vitamin och järn samt att det lilla bäret bär starka antioxidanten antocyanin. Bäret motverkar diabetes genom att sänka blodsockernivåerna. Det är också bra för synen och skyddar hjärnan.

Kanel förbättrar cirkulationen och är inflammationshämmande. Den förhindrar gaser i magen och stöttar upp matsmältningen. Kan ätas för att mjuka upp stela leder och hjälpa mot PMS. Eftersom den är svampdödande så är den bra för många eksem och kan även lindra tandköttsproblem.

Bara de två toppingarna på min gröt gör ju susen för hälsan!

Jag har dessutom införskaffat mig en Mix2Go, den ska få göra premiär nu på morgonen så jag visar bilder och berättar mer sen.

Ha en underbar dag och tänk på vad du stoppar i dig!  

Lika romantisk som ett kylskåp

Det är vad jag är. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag är en kass romantiker.

I fredags efter lunch anländer Lelle och Ängla till mitt jobb, med sig har de ett blomsterpaket, två godispåsar och ett kort som inbjöd mig till thai middag. Allt för att underlätta de sista dagarna i PMS:en (för att jag såg så ledsen ut på lunchen). Jag var inte ledsen men han är väl medveten om hur tufft det kan vara att bita ihop med några extra kilo vätska, trötthet och influensakänsla.

Vilken gullig tanke, verkligen!

Så varför var det något i mig som sa att det var lite överflödigt? Jo, den tragiska o-romantikern i mig. Jag hade blivit gladare om han hade tvättat Pumpan eller lagat mina ”kärleks-ringar” som gått sönder. Lagt pengarna på bättre och mer hållbart än blommor.

Misstolka mig inte. Otacksam – Nej, absolut inte. Jag är tacksam för att han visar mig sin kärlek och tänkt på mig. Oromantisk – Ja, absolut. Kleta blommor i ansiktet på mig får mig att bli mer ekonomisk och mer praktisk.

Jag ser det mer som kärlek när det luktar gott på fredags lunchen för att han tagit veckans städning som man kämpat för inte ska inträffa men som av någon tidsbrist ändå får hemmet att bli kaotiskt. När han vikt tvätten för att jag inte hunnit eller orkat komma till den punkten på listan. När min bil är ren och varm, fylld med fräsch olja. Då vet jag att han visar kärlek och omtanke.

Hade kortet innehållit en veckas lagad mat eller ett städföretag en gång i veckan så hade jag jublat. Man orkar och hinner inte allt, att få små saker i vardagen att bara försvinna från ens To-Do lista är kärlek för mig.

Eller ett dygn på tu-man-hand hade ju varit Lovely.

Jag hade mer än gärna haft snittblommor i hela mitt hem, de gör sig dock inte riktigt rätt bredvid tvätt högen eller den ännu inte färdiga soffan som inte fått sitt nya tyg.

Nu sitter jag här, bredvid underbara röda rosor och en doft av eukalyptus, en romantisk kärleksgest från mitt hjärta. Underbara!

Han vet ju dessutom hur jag fungerar, vilket inte alltid är positivt då han själv uttrycker det som sådant ”Du är ju lika romantisk som ett kylskåp”. Han vet att jag aldrig kan ljuga och mitt ansiktsuttryck avslöjar ALLT, jämt.

Kanske är jag mer komplicerad än så. Att köpa blommor är enkelt, att tänka steget längre som att han vet att jag saknar de ringar han gett mig vid speciella tillfällen är att ha reflekterat över mina känslor.

Jag tänker köpa en kaktus till honom i veckan. Jag behöver inte tänka, den är originell och kommer att vara om han ignorerar dess behov. Jag ska testa hans väg inom romantik 🙂

Absolut inte otacksam, bara lite mer komplicerad än så 😀

20151017_104412

Ältande eller präglande?

Det finns säkert någon/några av er som tycker att jag Ältar det här med sjukdomen, hälsa, vitaminer, hormoner osv.

Det kanske jag gör men inte av den anledningen att jag är frustrerad, jag hoppas kunna hjälpa. Inte bara mig själv utan så många andra. Jag gjorde det, tog mig från ett helvete till att faktiskt kunna fungera som förväntat. Inte bara av mig själv utan av samhället också. Men det är fortfarande tufft många dagar, olika symptom som råder.

Den här sjukdomen Präglar mitt liv, den finns inuti mig och det är min uppgift att förstå den. Helst när ingen annan kan förklara. Kanske är det min envishet som får mig att lägga pussel  i en eller flera sjukdomar, att plugga och lära mig saker om det som får kroppen att reagera och fungera. Då är jag jävligt glad att jag har min envishet.

Jag dokumenterar gärna mina erfarenheter och nya kunskaper, tips och råd här i bloggen. Då jag vet att fler än jag lever i detta helvete utan att få hjälp. Jag har lämnat det värsta men är det för alltid eller kan detta gå i skov?

Jag tror mycket väl att detta kan gå i skov då det har med immunförsvaret och inflammationer att göra också. När jag mådde som värst så kan det mycket väl ha varit en akut inflammation i sköldkörteln, rätt prover togs dock inte då.

Mycket går man igenom under åren som läkare säger är ”helt naturligt”. Idag vet jag bättre. Jag har nog levt med den här sjukdomen i herrans många år men den har aldrig slagit ut mig som 2014. Men tittar jag tillbaka med mer kunskap i ryggsäcken så är dessa följande inte ”helt naturligt” utan symptom som jag tidigare upplevt:

  • Missfall
  • Amningssvårigheter
  • Ofrivillig och kraftig viktnedgång efter graviditet
  • Opåverkad viktuppgång
  • Minskad sexlust
  • Smärta vid samlag (intima grejer det här känner jag men det måste fram, det är ju inte bara jag som upplever det)
  • Cystor
  • Vätskeansamling i kroppen
  • Influensa känsla utan feber
  • Låg temp
  • Lågt blodtryck
  • Känslomässig berg- och dalbana
  • Muskelsmärta
  • Hög puls
  • Synnedsättning
  • Huvudvärk
  • Nervsmärtor
  • Illamående

Jag kan fortsätta rabbla symptom som präglat mitt liv fram tills nu och jag säger det igen: Deppression, ADHD, PMS och alla andra bokstavskombinationer är SYMPTOM, inte en diagnos.

Något är i obalans i kroppen om man känner så, det är inte ”helt naturligt”. Läkarna är bara jävligt snabba på att sätta en diagnos utan att granska det mest naturliga. Näringslära!!

Jag tänker fortsätta Älta då det Präglar mitt (och många andras) liv.

6 bra hälsolänkar

Jag har några bra hälso-länkar som jag tänkte jag skulle spara, för mig och för er:

Det var mina 6st braiga hälsolänkar för den här gången.

Jag rekommenderar er också att besöka Sköldkörtelföreningen, både på hemsidan och Facebook.

Endokrinologen & PMS

Idag var jag inbokad hos endokrinologen som jag berättade om tidigare. Lelle var självklart med mig, han kan ju beskriva på ett det sättet bara en nära utomstående kan.

Läkaren lyssnade och lät oss prata men jag tror att både jag och Lelle är vana vid att man är tidspressad när det gäller läkare, vi får korta ner nästan två år inom loppet av 30 minuter, det är ett långt besök. Det är tyvärr mycket som missas under den tiden samt att det är saker man kommer på i efterhand att man glömt ta upp. Så är det varje gång, hur förberedd man än må vara.

Jag tror att han lyssnade, det är ju en lömsk sjukdom med många olika symptom så självklart måste det vara svårt att få en snabb sjukdomsbild relaterat till en sjukdom. Helst när proverna inte visat något jätte tydligt (för en läkare).

Han ville i alla fall komplettera flertal prover, några jag inte uppfattade, då han bröt på amerikanska. Det jag förstod var att det skulle kompletteras flera hormonprover av olika slag, fler än dem jag redan tagit.

Jag bokade in en återbesökstid och väntar nu i några veckor innan jag ska tillbaka.

 

Jag har ju dessutom den hårda perioden i månaden, PMDS perioden. Utmattad och orkeslös kombinerat med förhöjd temp och influensa-känsla. Samtidigt som jag har lite ont i halsen, då och då.

Tack och lov för en förstående karl, annars hade det varit ännu tuffare. Jag vill bara ligga ner och blunda.

Allt det här hänger ju ihop med min sjukdomsbild, det är bara värre ibland.

Endokrinologen nästa

Det är dags att besöka ännu en läkare, efter uppmaning om en helt oberoende läkare jag önskat jag träffat mycket, mycket tidigare i min sjukdom. (Berättar mer om honom under hösten). Av erfarenhet så vet jag att svensk sjukvård inte ser till helheten vad det gäller hormonsjukdomar, trots att det ska ligga på alla läkares ToDo-lista för kontroll, enligt mitt tycke.

Det var, med facit i hand, en riktigt bra endokrinolog som jag skulle fått komma till när det var som värst och trots att jag påpekade att det måste ha med hormoner att göra (utan minsta kunskap som jag besitter nu) så blev det ignorerat från start.

En gynekolog bara måste ha det i bakhuvudet att det kan röra sig om hormoner och vad det är man behöver kontrollera, de ska kunna det här med OAT-axeln utan och innan. Tycker jag.

En neurolog ska också kunna det här med näring och hormoner då det påverkar hjärnan i största mån.

En reumatolog bör också kunna det för att utesluta och ställa rätt diagnos.

En hudläkare ska ha det som ett absolut måste eftersom huden är vårt största organ som absolut påverkas av näring och hormoner.

En allmänläkare ska ha det som kunskaps krav innan man ens får ha det yttersta ansvaret om en patient. Det är allmänläkaren som har makten. Det är denna som bestämmer vilka prov som ska tas, om remisser får gå iväg och då ska det vara till rätt instans, det är denne som inte får feldiagnostisera innan allt är kollat osv. Den här läkaren håller din framtid i sina händer, utan den får du göra det själv och då blir gratis svensk sjukvård oerhört dyr. Av egen erfarenhet.

Nu fick jag i alla fall ett råd från en oberoende läkare som faktiskt lyssnade och förstod, att jag skulle behöva komma till en endokrinolog. Av som sagt erfarenhet så fungerar inte svensk sjukvård så himla bra (som folk tror) och hade jag tagit den vägen genom allmänläkaren (trots att min nya verkar bra) så hade nog, med all säkerhet, remissen kommit tillbaka från endokrinologerna på det stora sjukhuset. De stirrar sig nämligen blinda på referensvärden, inte på individen. Jag ligger relativt inom referensvärdena vad det gäller sköldkörtelhormoner, på gränsen. Det uppfattas som friskt.

Trots att jag har för lite sköldkörtelhormon som inte når mina små mitokondrier inuti cellerna, som är en viktig del för att mitokondrierna ska ge kroppen energi. Ingen läkare har dock kunnat förklara för mig vad en mitokondrie är, allra minst vad den behöver för att göra sitt jobb. Det har jag läst mig till och dessutom har jag en jätte bra alternativmedicinare som kan mer.

Så för att inte ta den långa vägen, igen. Där hoppet rasar och man blir feldiagnostiserad, igen. Så har jag valt att söka privat. Det är ju också en chansning, det handlar ju om ifall personen på sin position brinner för sitt jobb och håller sig uppdaterad.

Idag är det dags, idag är det där hoppet tillbaka. Inte för att jag mår skit, nu vill jag bara veta att jag är på rätt väg, enligt en utbildad person. Varför vet jag egentligen inte men kanske mest för att få bekräftelse, ännu en gång, på att jag har rätt. För att påverka vården för de som inte nått dit jag nått ännu. Jag är ju inte helt okej, jag mår bara relativt bra om man jämför med hur illa det var. Dessutom vill jag ännu en gång försöka få bort de feldiagnoser som nonchalanta läkare satt, som nu präglar min journal för framtida vård. Om det är så att allt hamnar i obalans igen, eller går i skov. Jag kan ju faktiskt få en akut inflammation i sköldkörteln ännu en gång, då vill jag att de tittar på det. Dessutom så kan mina barn bära på det här, då vill jag veta att de får rätt hjälp från början.

Håll tummarna för att denna endokrinolog, som jag själv funnit, är en man på rätt plats.

How Estrogen Dominance Can Ruin Your Thyroid Health

Jag har hittat en väldigt intressant artikel som faktiskt skulle kunna förklara varför sådana som jag, där alla sköldkörtelprover är bra, faktiskt kan lokalisera och förstå en annan problematik. Som faktiskt har med sköldkörteln att göra. Invecklat? Jag vet.

Allt med den här förbannade sjukdomen är invecklat, därför blir jag lika glad varje gång jag hittar en förklaring till vad det är som mest troligt är knas.

Artikeln är på engelska men helt klart värd att läsa.

Estrogens from all sources and chronic exposure add up and have a cumulative effect that can result in estrogen dominance and ruin your thyroid health

Källa: How Estrogen Dominance Can Ruin Your Thyroid Health

Luktsinne & Hormoner?

Det känns ju som rätt logiskt om man tänker på vad graviditetshormoner kan göra med oss kvinnor, nu är ju inte jag gravid men har hormonellobalans. Jag misstänker att det här hör samman.

Idag luktar ju hela världen ägg, jag blir galen. Det måste vara naturens tid för förruttnelse eller något. Men jag är extra känslig för dofter. Lelle kallar mig nojjig men jag känner de ju så det måste ju vara han som har ett luktsinne som en orm eller nåt. En avsaknad av näsborrar.

Härom dagen luktade allt svett, måtte det fan inte vara jag som luktar. Annars kan ju någon vänlig själ säga till. Nej, det är inte känsligt att säga det till mig. Jag ser hellre ärliga människor på gott och ont.

En dag luktade allt köttbulle hemma och jag vet varför… Lelle sätter inte på spisfläkten eller stänger dörrarna till rummen. Det resulterar i att jag (om jag inte har näsan påkopplad) springer omkring på jobbet och lukta köttbulle. Inte ok!! Det är dessutom ett big NO NO att krypa ner i sängen när mat os har satt sig i textilierna.

Det går inte många minuter innan jag säger detta högt, så hela veckan har Lelle låtit WoodWick doftljus brinna i hemmat. Mmmm, Lovely.

Jag är jätte känslig för dofter och ibland värre än vanligt. Jätte irriterande. Det kan ju faktiskt hända att vissa parfymer ger en bidoft av jord eller annat.

Det måste ju vara hormonellt. Jag lägger till det i min cykel så får vi se om det händer nästa månad också 😉