Ytlighet

I dagens samhälle kryllar det av ytlighet och det kan smitta. Det är nog dagens mest acceptabla utspridda epidemi.
Jag blev också smittad. Jag älskar att jobba och i början hade pengarna ingen betydelse mer än att de räckte att fylla måsten. Men när jag kände att jag, min tid och mina kunskaper var värda mer så krävde jag löneförhöjning. Ännu var jag inte smittad, bara säkrare på att det jag gjorde/gör är värt mer! En hälsosam insikt.

Däremot älskade jag att ha kontroll och producera, det blev en bekräftelse för mig själv att jag gjorde nytta, något jag aldrig hört under min uppväxt. Snarare tvärtom. Jag tyckte det var så kul att äntligen ge av mig själv och se bra resultat och utveckling!

Utan att känna av det negativt så hade jag tryckt gasen i botten på den sportbil jag omedvetet förvandlat mig till.
Jag jobbade heltid och lite till, för att komma ikapp alla utvecklande punkter som jag fyllde på min lista med så var jag tvungen att köra på rallybanan. Jag var dessutom 110% mamma, men det fick gärna kombineras med jobbet.

Det var kliniskt rent hemma för att jag ville att det skulle se ut som på bild, detta hann jag med på morgonen eftersom jag är morgonmänniska. En maskin tvätt på morgonen och två på kvällen gjorde att tvättkorgarna var tomma.

Tyckte någonstans att jag hade allt under kontroll och gjorde smarta val när jag bestämde mig för att lägga mitt eget företag på vila tills barnen blir större och bara ha min anställning. Att jag lyssnat och tillgodosett deras längtan efter tid med mig och slippa gå lördagspromenader till revisorn samt slippa se mig bygga upp kontorets alla måsten när jag stressat sagt godnatt för att hinna utföra arbetet, skicka fakturor och ha koll på bokföringen.
Det var ett smart val!

Men det dåliga samvete fanns ändå där trots att jag var 110% på jobbet, som mamma, städerska och stöd för andra. Mintt 💕 hann jag inte med. Varken min älskade sambo (som dock körde värre än mig) eller mitt eget. De få stunderna jag hade över gav jag honom, alldeles för få enligt mig idag.

Jag bestämde mig för att ge honom varenda uns av tid jag kunde klämma ur den sinande soppatanken.

Det var det sista jag hade att ge. Jag kände att jag saknade tiden som mammaledig, min grundkänsla och min egen viktigaste regel. Finnas där med barnen i nuet. Jag var där men stressen knackade ovarsamt i mitt inre när jag spelade kort, pysslade osv.

Det här pågick i tre år sen small det! I kombination med Hormonobalans och näringsbrist som gav utmattade binjurar. Det small så hårt att hela jag slutade fungera helt, jag gick från 110% till 0% på alla plan över en natt…. (fortsättning av symptomen kommer vid senare tillfälle)

Men idag ser jag det totalt annorlunda. Mitt jag, mina barn, nära och kära går först. Änglatofflorna (dammtussarna) på golvet ligger kvar tills imorgon. Men än har jag inte sytt ihop min säck, det liv jag vill leva till fullo. Samhällets smitta finns bakom dörren, i telefonen och på papper.

Samhället kräver att alla ska prestera, att alla ska orka och att alla ska göra det på lika villkor. Media skickar ut smittande signaler överallt.
– Köp den här doftgrejen som får ditt hem att lukta nyponros. (ytlighet)
– Köp den här tvålen som minskar bakterier och sjukdomar, så att du kan finnas tillgänglig ännu mer. (på kroppens bekostnad och någon annans vinst)
– Köp jeansen som kostar en förmögenhet, dem sitter inte bättre och är obehagliga men de är gjorda av en kändis som har råd med PT, städerska och fettsugningar. (ytlighet)
Det är känslan att vilja uppnå det maximala. Framförallt pengar. Jag avskyr att det styr våra liv så pass att många mår dåligt.

Har du båt? Jag har en värre.
Jaha, ni har varit i Dubai, vi har nu bokat vår resa dit.
Har ni pool? Vi belånar oss för att hamna i samma statusumgänge.

Det handlar om det, pengar och saker ger status men på bekostnad av kärlek och gemenskap. Jag är någonstans glad att jag inte gav upp det, att jag försökte ha maximal status att vara delaktig i all kärlek och gemenskap men dock i kombination av att prestera. Och för vem? Mina egna krav eller det stigande resultatet i jobbets budget? Min bekostnad var mig själv och närvarandet.

Ytligheten är hemsk och jag är glad att jag spottat ur mig det mesta teglet efter kraschen. Sitter lite kvar mellan tänderna dock :mrgreen:
Men jag kan stanna, känna och prioritera det som faktisk kommer bestå. Jag kan dessutom se personers unika personligheter och de är mina vänner. Många precis utanför min vänskapscirkel är smittade av ytlighet och jag blir bara ledsen för deras skull.

Själv måste jag akta mig för gasen, kontrollen och tegelväggen – varje dag!
Men man lär sig 😉

Känner du av Ytligheten?

Postat med mobilen