HalloweenQeen nr.1

Nu närmar sig halloween och alla barnen älskar att klä ut sig. Jag önskar jag hade orken att dekorerar hela mitt hem med spindelnät, lägga ner timmar på barnens sminkningar och min egen för att skrämma dem barnen som prompt ska ha godis eller vill busa. Men det har jag inte längre. När jag var 110% på alla områden så var jag också det till alla högtider, nu vill jag inte ha en massa extra arbete bara för att allt ska vara perfekt….alltid.

Min syster går dock fortfarande all-in och när Loppan skulle på Halloween disco i helgen som va så var självklart syrran i sitt esse, den här gången gjorde hon det med bravur. Loppan vann första pris i utstyrsel! Det var hon värd.

Scary-Loppo

Lysande ögon, skotthål och annat. Grymt gjort! Obehagligt men wow så bra sminkat.

Du är så underbart vacker, kiddo. Modellkarriär är helt klart en framtid för dig. Mosters lilla loppa!

Plötsligt händer det…

…att jag saknar syrran så det värker i skratt- och umgängestarmen. Det händer oftast när jag letar bilder till bloggen (varje dag) och jag ser oss tillsammans. De få gånger vi är tillsammans så händer det alltid något roligt och vi får alltid till en hel del sjuka bilder på det vi gör. Det är humor från morgon till kväll. Skratt från hjärtat men även djupa samtal.

Vi får ofta samma bilder av de händelser vi humoristiskt målar upp och det gör det hela ännu roligare. Den här veckan har barnen höstlov men de hade inte möjligheten att komma upp och jag jobbar så vi kunde inte åka ner. 40 mil är rätt långt när man saknar.

Me & Sis

Me & Sis

SIsis2 Sisis1 Sisis Hatt-M Duckface Hatt-I received_10152814265523113 Sisiwiss

Syrran-calling

Man kan ju inte göra annat än att skratta när hon ringer 🙂 Kan man göra något annat än att sakna Puckot?? 😀

Utseendefixering & välmående…

…är en hårfin gräns mellan, eller?

Jag skulle kunna gå in i en djup debatt eller ett lååångt inlägg om vad jag tycker i dessa ämnen. Jag skulle kunna ljuga och säga att det aldrig påverkar mig trots att det gör det lite då och då. Jag var nog värre innan, eller det är nog bara mer periodvis nu.

Jag som alltid varit smal, haft tvättbräde mage och en häck to-die-for i yngre dagar har ändå klagat…då. Så tittar man på kort och undrar vad det egentligen var man klagade över då. Jag klagar om precis samma saker dag, 20 år senare. Har nog lite mer rätt att göra det idag. Brösten sitter ju inte som fastpluggade hyllor längre så självklart får jag klaga. Eller får jag inte det, är det ens klagande? Eller är klagandet något som vi skapat för att vi faktiskt öppnar oss och vill veta vad våra partners egentligen tycker (att man ändå tror att han ljuger för att inte såra behöver vi ju inte gå in på :D)

Men jag som faktiskt tappade runt 15 kg på väldigt kort tid kan tycka att det inte är värt det, det är ju inte direkt snyggt och det är ingen vikt eller utseende som jag någonsin kommer att sträva efter. Jag har dessutom en lilla syster som gör allt för att gå upp i vikt. Jag kämpade för att gå upp då och nu kämpar jag för att gå ner. Jag vet ju att vi har en sjukdom som innefattar problem med ämnesomsättningen men jag vill inte att den ska få ta över min kropp, varken åt ena eller andra hållet.

Jag var inte snygg när jag var för smal, det såg bara obehagligt ut och inga kläder satt där de skulle. Skinnpåsarna var ju ordagrant bara skinnpåsar, inte ens lite havregryn var det i dem. Jag blev så glad när jag fick tillbaka lite hull på kroppen. Jag skulle aldrig mer “klaga” över att jag hade hull. Idag får jag dåligt samvete för att jag “klagar” över badringen som vägrar lämna kroppen efter sommaren, för att mina lår inte får plats i min normala storlek eller att mina knän ömmar för att de samlar vätska och blir stora.

Jag skulle ju inte “klaga”, gör jag det? Jag vill välja att se det på något annat sätt. Jag är kvinna med hormonella obalanser, det händer skit med kroppen varje månad. Jag går upp 4 kg, hinner gå ner två innan jag åter går upp 4. Den matematiken är inte svår för någon. Hur nyttig jag än är så lossnar inte skiten, den hittar fickor att masa sig in på. Jag har fan rätt att klaga.

“Du är jätte fin”, “Hellre lite hull än ben”, “Jag älskar dig precis som du är”….är bara några utav svaren jag får från Lelle när jag “klagar”. Vem har sagt att jag klagar eller vill höra uppmuntrande kommentarer, jag kanske bara vänjer mig vid den nya bekantskapen av en större storlek (yeah right) eller så kanske jag bara gillar att stå och klämma på det kassler som hänger utanför byxlinningen.

Nej, det hela handlar faktiskt om vad jag själv anser mig vara vacker och välmående i. Och just nu är jag inte riktigt där.

Jag växer trots gott intag. Jag har inte haft den här storleken sedan jag var gravid. Jag vill bara ha en enda jävla balans i min kropp, är det så mycket begärt?

Jag kommer aldrig att bli accepterande och “tycka om mig som jag är” så länge jag vet att det är en sjukdom som gör att jag inte kan få ha min normala storlek, åt något håll. Jag kommer aldrig att låta den vinna och finna mig i att den bestämmer över min kropp. Jag vet ju att det faktiskt går att göra något åt saker.

Jag är inte stor, jag har inte heller någon skev bild av mig själv (inte så mycket i alla fall) det är snarare tvärtom. Jag känner vart jag trivs och där är jag inte just nu. Jag gör det dock inte till något världsproblem och jag vet att jag inte är ensam om det.

Misstolka inte, inte lätt att få orden rätt när gränsen är så hårfin. Jag är absolut inte utseendefixerad, tvärtom. Jag skulle aldrig sträva efter att se ut som de smala modellerna som spöklikt vandrar längs catwalken, jag tycker att alla personer är fina i sin form och ser upp till de som klär sig snyggt oavsett storlek.

Det handlar mest om att det faktiskt finns sjukdomar och mediciner som kan forma en person och mest frustrerande är nog att inte samhället har den vetskapen och synen på varken smala eller större storlekar i sin omgivning. Det är skandalöst.

Samhället strävar efter att vara så perfekt hela tiden, så himla normalt. Vad är egentligen normalt? Normalt för mig är vad jag personligen trivs i. Normalt är att ha en fullt fungerande kropp. Fungerar inte ämnesomsättningen som den ska, åt något håll, så är det inte normalt. Det handlar inte om utseendefixering, det handlar i grund och botten om hälsa. För mig i alla fall.

Det är inte normalt att man kan äta en chipspåse och en skål dipp varje kväll utan att gå upp ett gram inom en viss tid, snarare gå ner. Det är så min syster hade det ett tag. Hon fick skavsår på höftbenen när hon sov för att benen skavde mot lakanen, är det normalt? Nej. Det är hennes ämnesomsättning, den tar ALLT. Många avundas henne när de ser vad hon kan få i sig men de vill inte lyssna på att hon får skavsår, att psoriasisens klåda äter upp henne eller att hon ständigt går på låg ork. Cellerna får inte tillräckligt med näring som skapar energi. Samhället är fortfarande avundsjuka på hennes figur, för att hon är smal.

Jag har också varit där. Har legat på natten och klappat på mina höftben och smekt mina nyckelben för att de gör ont. Lelle vill heller aldrig se mig så smal igen, han var rädd. Han var rädd att jag skulle tyna bort. Det var jag med. Han är glad att jag har hull och gillar att klämma på min badring bara för att känna att jag är välmående igen. Jag har svårt för just den biten, varför? För jag inte har bekantat mig med den. Jag är glad att jag gått upp i vikt igen men jag har svårt med de extra kilon som läggs på varje månad. Jag saknar min tvättbräde mage och mina “normal” lår som alltid varit lite kraftiga men inte så här kraftiga. Det är inte klagande, det är saknad och en obekantskap som jag inte riktigt kan vänja mig vid då jag vet att det handlar om sjukdomen. Jag vägrar låta sjukdomen bestämma.

Vikten är en stor känslig fråga i vårt samhälle och jag önskar att andra fick en annan bild av hur det egentligen är samt att var och en finner sin “normala” vikt för att trivas och må bra. Får kontroll över eventuell sjukdom.

För någon dag sedan så figurerade det ett inlägg på Facebook om en kvinna som retuscherade bilder på sig själv. Hon krävde att fotografen skulle ta bort alla rynkor och “ojämnheter” för att mer likna idealet i samhället. Fotografen gjorde som hon blev ombedd och mannen fick de bilderna i present. Fotografen får sedan ett mail som inte var riktat som kritik mot hennes yrkeskunskaper utan mer som en enorm kärleksförklaring till sin fru.

Hennes rynkor visade honom dem år de levt ihop, hur de åldrats tillsammans. Hennes kropp var ett bevis på de finaste hon givit honom, barnen. osv. Hela hennes kropp var som en historia, som påminde honom vad de gått igenom på gott och ont. Så fint.

Det är nog så och jag tror verkligen att Lelle ser mig så då han envisades med att jag prompt skulle läsa inlägget. Han kan ibland titta på mina ärr som faktiskt är en historia genom vårt liv tillsammans. Ärren från titthålsoperationen när tvillingarna gömde sig där inne (en annan historia som kommer i kategorin “Min biografi – Biologiska barn” senare). Mitt ärr från p-staven som jag inte tålde i ytterligare ett försök att skydda mig mot graviditet. Mina märken på insidan av knän och lår som visar hur helvetesåret började och vad vi tagit oss igenom. Mitt hål från navel piercingen som Lelle släpade med mig till och överraskade mig med för 13 år sedan. Mina bristningar på höften som visar både graviditeter och kraftiga viktminskningar och ökningar.

Jag bär en historia som han har delat. Jag trivs med det, jag vill bara trivas med att komma i mina kläder. Utan att få ljumsksträckningar när jag försöker ta mig i brallorna. När jag sitter där på huk, ben böjer och särar, i hopp om att brallorna ska ge med sig och passa bara en dag till. Det är inte utseendefixering, det är av hälsoskäl.

Jag har mina “klago-dagar” ibland helt i onödan. Jag har rätt att ha det, det är hormonerna 🙂

 

Veckans Sis

Det är inte jätte ofta som vi hinner prata med varandra, jag och Sis. Men vi försöker klämma in ett samtal om dagen. Okej det är ofta men inte för att vara oss.

Nu hann hon i alla fall berätta veckans pinsamma:

Hon har varit och handlat lunch åt sig och sin svägerska (som äger en inredningsbutik). När hon åter anländer till butiken och tar sista klivet uppför trappan så snubblar hon och ligger raklång på entrégolvet in i butiken, med en kebabrulle i högsta hugg och ansiktet i golvet.

Rätt in genom dörren, det är så vi gör entré.

SIsSis äter kladdkaka med Loppan (Thea)
Jag bara vet att hon uppskattar bilderna jag väljer att lägga ut på henne 😀

#veckanssis

Förkylning & en dag i skam

Igår bröt den ut, förkylningen som jag klarat mig undan hela tiden. Feber, hosta och en näsa full med snor.
Solen sken och jag låg nerbäddad i soffan hela dagen. Jag blir som en hel karl när jag får feber: Ynklig, lätt till tårar, kärleksfull, ber om omvårdnad och närhet. Tycker helt enkel super synd om mig själv. (Lelle älskar dessa stunder dock)

Lelle renoverade buss hela dagen, det gäller ju att bli klar innan det är dags för helgutflykter och semester. Prio är att alla funktioner fungerar och allt inom säkerhet är tiptop. Sen får utseendet ta form, ombyggnation av bussens in och utvändiga intryck får vi ta pö om pö.

Jag pratade med Sis Mix innan jag skulle skriva det här inlägget, inte helt ovanligt att jag pratar med Sis by the way, och undrade lite av vad mitt förkylningshuvud skulle kunna få ner i bloggen. Hon hade några förslag på rubriker: “Vad säger man Lennart?…..FÖRLÅT” (Den repliken är en standard här hemma och har kommit att bli syrrans tagg i Lennarts bakända så fort hon vet att han trampar fel på mitt minfält 🙂 ), en dag i skam eller liknande. Det fick bli en dag i skam oavsett om alla hennes förslag bottnade i att Lelle skitit i det blå skåpet igår.

Jag har mina fasta punkter som är ett måste om man lever tillsammans med mig och han har desamma, vilka är: Tillit, respekt och ärlighet.
Vi har inte alltid dock samma syn på var gränsen går för dessa, då pratar vi småsaker. De stora grejerna är aldrig ett ämne mellan oss, de tog vi oss igenom dem första krigsåren. Vilket ger oss en oerhörd trygghet i vårt förhållande.
Det finns dock vissa punkter jag är känsligare på än andra och igår sket han på fel punkt, inte mycket. En fjärt men det räckte.

Oavsett hur problemfritt folk vill verka vara eller att deras förhållande för alltid är rosenrött så har de en och annan sten att lyfta på för att inse faktum. Jag säger inte att man inte är lycklig när man har dispyter i sitt förhållande, det kan man absolut vara.
Jag måste säga att jag är oerhört lycklig i mitt och känner att jag inte alls vill dela mitt liv med någon annan. Vi är liksom en! Jag vet att han känner detsamma och vi står stadigt på våra grundpunkter.

Det är ju dock så att man inte alltid tycker lika, gör man det gömmer sig nog en och annan demon sig i garderoben. Oavsett om det är slängda strumpor, disken, hämtning och lämning eller andra oväsentliga saker, eller större om man nu har det, så måste man säga vad man tycker i olika frågor. Sen handlar det om att respektera och kompromissa varandras viljor.

Idag har han sagt FÖRLÅT och vi har öppnat våra känslor kring ämnet, rensat luften och gosat mer än vanligt. Ytterligare lite lyckligare idag.

Lelle älskar jag av hela mitt hjärta men ibland kan han reta gallfeber på mig! Det är kärlek 🙂

 

Dragit i handbromsen

Är man som jag så måste man lära sig att lyssna på kroppen, det är numer kroppen som säger vad jag ska göra. Till skillnad mot innan då jag överröstade kroppen och talade om vad den skulle göra och orka.

Nu har jag haft en tuff period, efter en väldigt bra period. Livet har sina ups and downs 😉

Nu började det med att jag tog med mig jobbet hem, jag var tvungen att hinna handla innan jag skulle hämta Ängla, sen var det ju dags för mat osv. osv. Kände att kroppen började spänna sig ofrivilligt, svårt att somna och magen började säga ifrån. PMS-monstret vägrade flytta ut och nära hen något försenat väl gjorde det så var det med buller och bång. Det var länge sedan jag mådde så dåligt 🙁

Som tur var så var jag “ledig” i fredags pga. möte med läkare och andra (som ingår i F-kassans oberoende utredning) för att fastställa om jag är så dålig eller inte :O Kan ingen bara sätta sig i min kropp för en sekund och känna hur det känns?

Jag försökte dra ner på tempot men det gick inte i den vardagliga rutinen jag infört. Dags att dra i handbromsen. Jag tog mig en paus i samråd med min kära hälft. Han vet vad det innebär när jag säger ifrån.

Många kanske anser att jag klagar och har förutfattade meningar men det får stå för dem. Jag måste anpassa mitt liv och min vardag för att hålla ihop och jag håller fortfarande på att lära mig anpassa mitt liv efter mitt jag, inte mitt jag efter samhällets liv (läs måsten).

Det här är min blogg och i den skriver jag dagbok, för mig och min familj. Samt för er som verkligen vill följa av någon anledning. Men framför allt för att jag vill samla ner mina bra och dåliga dagar i en minnesbok. Som jag och barnen kan återkomma till för att minnas och förstå. Det här gör jag för oss och hela bloggen är som en gott och blandat påse. Att jag för tillfället tuggar äcklig och hård lakrits (lakrits kan för övrigt vara nyttigt så se det som symboliskt i denna mening) och inte goda smakfulla rödingar är liksom ödets val.

Men nog fan ska lakritsen vara slut snart, för denna gången 😉

Jag har därmed varit hemma någon extra dag denna veckan, för att släppa krav och hämta lugn. Jag har vilat och mediterat, skrattat och haft en stressfri miljö.

Det gjorde en hel del så nu hoppas jag att batterierna räcker ett tag.

Jag får bjuda på något som inte lämnar mig i första taget och som faktiskt tar mig igenom sjuhelvetes jobbiga dagar, humor (som jag mestadels delar med Sis):

Funny-faceVi kan roa oss, trots 40 mils avstånd 😀

received_10152911973188113

Så här ser hon ut när hon ringer till mig. Bara det ger dagens leende och skratt. 😀

Vi har aldrig påstått att vi är normala 🙂

Förra veckan

Nu summerar vi en vecka i ett inlägg 😉

Måndagen förra veckan så jobbade jag i vanlig ordning, så mer spännande än så var inte den dagen. Jag landade och gottade mig i det som helgen gett mig.

Tisdagen jobbade jag också men några timmar efter avslutat pass rullade den blåa bilen in på gården. Sis och barn var äntligen här!! Som jag längtat.

T.T

Thea & Tilde

Vi hann inte göra så mycket mer än att handla och laga mat men ack så mysigt.

Onsdagen jobbade jag men efter avslutat pass så hämtade vi Ängla och begav oss till Barnakuten med Tilde som dricker mer än en vuxen och luktar aciton i munnen. De ville utesluta diabetes så vi var tvungna att komma in. Ingen diabetes tack och lov, hon är dock satt på en utredning för gluten och laktos.

Tänk att ett rum på akuten kan vara så roligt. Vi skrattade så vi höll på kissa på oss när Tilde levde loppan där inne. Dessutom kan vi konstatera att det är svårt att fånga kiss från en snart 2-åring, hur koncentrerad man än är 😀

Torsdagen var jag ledig eftersom jag hade inbokat besök på privat kliniken, gällande mina vitaminer och mineraler. Tjejerna följde självklart med.

Innan mötet tog vi en fika tillsammans och efter mötet så besökte vi mormor/gammelmormor. Mix hade inte träffat mormor sedan hon var 17 och för hennes döttrar var det första gången. Mormor är inte pigg men vi stannade en stund så hon fick titta på oss. Hon är ju så söt vår mormor.

tjejfika

Sis-i-lur

Sis-fika

Thea

angla

Jag och syrran passade på att ha en selfietävling, hennes ska jag försöka få tag i och uppdatera här i bloggen men här är mina: Old

Oldie-selfie

 Selfie

 Fina-flickan-selfie

DuckfaceThe-Duckface-selfie

 Happy

All-happy-selfie 

ackligtLägger vi seg chokladkaka på tänderna så ser det ut som om vi har taskiga gaddar 😀

tjejfika1

Fredagen bjöd på biobesök efter jobbet. Lelle var barnvakt till alla små huliganer medan jag och syrran tog en burgare och skulle gotta oss i Mr.Grey´s maskulina skönhet…..eller?
Fifty Shades of Grey. Tror att alla som läst böckerna har höga förväntningar på filmen och jag tror majoriteten blev besvikna. Vi blev det, hårt! Mr.Grey är allt annat än snygg, sexig eller makt-charmig. Han har ingen snygg rumpa heller.

fiftyshadesofgrey

 

Kort sagt så, om man inte läst böckerna fattar man inte ens vad filmen handlar om. Surt!
Jag och Syrran satt och gjorde parodi på den istället, vi var dem ända som skrattade mer än det enda skratt-tillfället som filmen bjöd på 😀 Var den inte bra så fick vi göra den rolig.

SisisVi fick en skev bild av Mr.Grey

Sisis1

SIsis2

PopcornDen här donnan gillar popcorn. Hon fick panik över att den snart var slut (se bilden). on tog den största, helt för sig själv 😀

Lördagsmorgonen klarade vi av tidigt och bilen rullade enligt planerna kl. 09:00 med mig, Syrran och Tilde. De andra barnen gick och badade och kollade på Oliwers hemmamatch. Vi anlände till Mix födelsedagspresent – Syfestivalen på stockholmsmässan lagom till att de öppnade.

En hel dag med garn, trådar, smycken, symaskiner, knyppling och en massa annat crap (om man frågar mig) men eftersom syrran älskar att skapa med dessa material så behövde hon få komma dit 😉

Hatt-M

Hatt-I

Snygga kottehattar som verkligen tog fram vår skönhet. 😀 Inget vi kände passade i vår garderob dessvärre.

Tilde sov mestadels av tiden fram till lunch så vi hann klara av och prioritera vissa montrar som vi besökte ytterligare en gång efter lunchen.

Söndagen gav lite sovmorgon sen en lugn plockande förmiddag. Syrran packade och den blå bilen lämnade gården vid lunch.

Åh, vad jag älskar denna syster och hennes döttrar. Den plats som de har i mitt hjärta är enorm och det finns alltid en plats i min vardag för dem.

Mosters charmtroll

Jag måste ju bara få dela med mig av denna sköna unge. Det här är jag i ett nötskal när jag var liten, på alla sätt och vis 😀

Hon är ju för roligt och charmigare får man ju leta efter. Mosters lilla “hulli” (huligan)

received_10152813331763113received_10152813331903113received_10152814265523113Tilde är syrrans yngsta och Thea “Loppan” är hennes äldsta. Båda dessa vackra barn är ju bedårande. Thea är fortfarande mosters lilla loppa 😉

Det är tråkigt att Sis inte har allt för mycket tid till bloggandet just nu, annars hade vi verkligen fått tagit del av deras otroligt roliga vardag tillsammans. Hoppas på bättring på den fronten under 2015.

Kanske följer de där små söta trollen med upp i februari?

 

Fika gillar vi

Eller som min lillasyster hade sagt: Du får ju snart bullkoma av allt fika 😀

Riktigt så illa är det inte, det är ofta kaffe utan dopp när jag säger eller skriver fika. Men i förmiddags stod Lelle i köket. Han verkar ha kommit in i en av sina sockerkaks-perioder. Vi bjöd hem Matti och Vera på fika, de ville nog ändå höra hur natten gått för lilla T som sovit över för första gången hos en kompis.

Det hade ju gått relativt smärtfritt för oss alla. Hon kom in till mig i sängen imorse kl. 06:20 med en stor krokodiltår på kinden och sin sista lilla framtand i handen.
– Vad har du gjort?, frågar jag.
– Min tand!, snyftade hon innan hon fortsatte. Jag drog ut den!!
– Ja, men varför är du ledsen då? Nu är du ju ytterligare lite större och det är väl roligt?, Svarade jag.
– Jaaa, sa hon och sprang ut till frukostbordet.

Klart! Det var väl den enda smärtsamma episoden av dygnet.

Efter den fikan kom Nina förbi på kaffe och soff-häng. Många skratt i raggsockor och söndags brallor blev det.

Ängla har varit ute och lekt hela dagen eftersom det kom rejält med snö under både gårdagen och idag. De byggde pyramid av snö genom att forma den med hjälp av en hink. Om det ändå varit barnens påhitt. Nä, det var Lelles. Jag bara älskar barnet i honom (när han inte trotsar 🙂 )

Jag vill så gärna hitta Det Där som jag brinner för igen. Idag har jag målat lite och det kan vara skönt avkopplande och kreativt men jag känner för att få det där pirret när något stort och positivt spännande ligger och gror. Det lär väl tiden utvisa?

Jag ser i alla fall fram till februari när min knasiga like (Sis) och ev. de små knasiga avkommorna i vår likhet (Thea och Tilde) kommer för att hälsa på resten av familjen Knas. Det ska bli så roligt!

Så vad har jag gjort idag mer än det? Nä, ligger mest här och duger 😉

Vad har du gjort i helgen?

En dag som denna

Idag har det varit en av de bättre dagarna. Vaknade efter 9 timmars sömn, underbar sådan. Några helt okej timmar på jobbet varvades sedan med kvalitetstid med Lelle.

Inhandling av fredagens myspys kombinerades med att hämta ut beställda paket. Jag fick såpa och “Tuttkassar” (som Nina hade sagt). Såpan ska jag berätta mer om när jag provat den, den ska hjälpa mot det mesta så jag återkommer till den vid senare tillfälle.
Tuttkassar behöver de flesta gummor som fött barn och brösten ramlat ner någon våning 😉 Har inte provat den än men jag hoppas att den sätter grejerna på plats.

Annars har jag pratat och skrattat oändligt med Sis och Nina idag. Det behövde jag verkligen! Finns det något som är så härligt som att skratta från hjärtat? Och vi är allt annat än normala när vi sätter igång.

Säger som syrrans kille sagt till henne: “Att umgås med dig och din syrra är som att gå på droger utan droger”. Det är vad vi syrror kallar påverkande humor 😀

Sen har ju syrrans minsta gjort framsteg, hon har blivit rymningsbenägen:

MOV_38641

Dessutom kallar hon moster för “Jos”!! Söta lilla huligan.