PMS – Sömn

I en hel vecka har jag sovit ovanligt dåligt. Jag vaknar en gång i timmen, vaknar av minsta lilla och känns som om jag ligger på ytan och sover.

Det är oerhört frustrerande och nu längtar jag till mensen så att kroppen ställer om hormonerna igen. Jag vill sova gott.

Jag drömmer så att det känns som om jag jobbar non-stop.

Nej, i natt blir det osexighet delux. Bettskena och öronproppar, lite lymfmassage innan och förhoppningsvis lite yoga för att släppa på spända muskler.

Vi får väl se om det ger bättre resultat. En jobbdag att ta sig igenom först bara.

How Estrogen Dominance Can Ruin Your Thyroid Health

Jag har hittat en väldigt intressant artikel som faktiskt skulle kunna förklara varför sådana som jag, där alla sköldkörtelprover är bra, faktiskt kan lokalisera och förstå en annan problematik. Som faktiskt har med sköldkörteln att göra. Invecklat? Jag vet.

Allt med den här förbannade sjukdomen är invecklat, därför blir jag lika glad varje gång jag hittar en förklaring till vad det är som mest troligt är knas.

Artikeln är på engelska men helt klart värd att läsa.

Estrogens from all sources and chronic exposure add up and have a cumulative effect that can result in estrogen dominance and ruin your thyroid health

Källa: How Estrogen Dominance Can Ruin Your Thyroid Health

Min sjukdomsresa – bildligt

När någon frågar vad det är jag har ”varit” sjuk för (tror att det frågar i dåtid för att jag mår bättre nu och arbetar 100%) så svarar jag enklast möjligt: Näringsbrister och hormon obalanser. Det är för att det ramar in det mesta i min sjukdomsbild och för att om någon har lust att hitta symptom på detta så får de en bredare bild oavsett vilka vitaminer, mineraler eller hormoner som de söker på. Jag slipper liksom tråka ut dem med vad varje vitamin kan ge för bristsymptom eller hur hormonerna påverkar ens kropp på olika sätt.

Sen kan det hända att jag förklara det med meningen: ”Det är som att springa på gymmet 24 timmar om dygnet”. Den meningen ramar in det jag nu ska förklara, hur mina symptom rent bildligt var när det var som värst, så sätt dig in i detta så kanske du kommer någonstans i närheten av hur det var eller rent av är för många, många fler än mig.

Du tar träningsskorna i handen, en helt vanlig dag, precis som vilken annan vanlig dag som helst. Du har dock börjat reagera över att du går upp i vikt, samlar vätska trots träning. Ditt hår faller av som om du borstade av din hund vinterpälsen men Du går till gymmet precis som vanligt. Du knyter på dig skorna och ger dig upp på löpbandet, som du gjort flera gånger tidigare. Men den här gången blir inte som någon annan gång.

Du tänkte börja i gångtakt men dina ben börjar springa, spontant känner du den ovanliga farten som tar tag i dig med en trygghet att det snart är över men ganska snart börjar du känna hur pulsen ökar och tröttheten faller in. Du vill vila men din kropp fortsätter springa och den ökar succesivt takten hela tiden. Du börjar känna hur varenda muskel i din kropp får mjölksyra, du vill stanna men din kropp lyssnar inte. Den ökar takten ännu mer och nu kommer nervsmärtorna, först i ena benet. Från insida knä och upp i ljumsken. Sen i andra. Du får allt svårare att röra dem. Det smärtar inte när du, samtidigt som du springer, lägger handen mot huden och det smärtar inte heller inuti själva benet utan under huden, i bindväven. Din kropp fortsätter spinga, nu med smärta, hög puls och en allt mer trötthet. Du vill inte röra benen, du vill stanna men din kropp lyssnar inte. Signalerna till kroppen fungerar inte och varningssignalerna börjar snart tillta allt mer.

Svetten rinner, klockan har passerat eftermiddag och kvällen närmar sig. Du vill sova men din kropp lyssnar inte. Du vet att du behöver vila, du vet att återhämtning finns i sömnen men din kropp springer allt fortare. Tv:n på gymväggen visar något du annars är oerhört intresserad av men du kan inte höra vad den säger, du har nu börjat få yrsel och känner varningssignalerna blir allt starkare. Du MÅSTE få kroppen att stanna, men du kan inte.

Timmarna blir till dagar och du vill bara att bandet ska stanna, få sova och återhämta dig. Istället har du nervsmärtor, en puls på över 140 slag i minuten, håret faller i samma takt som du springer och blir allt tunnare. Du har börjat få nervsmärtor i fler delar av kroppen, vänster arm har domnat och du känner hur hjärtat slår allt mer ojämnt.

Dagarna går och nu börjar kilona rinna av, som vatten ur kranen. För varje natt du passerar, springandes på bandet, så tappar du 1/2 kilo. Kläderna börjar falla av dig så du kämpar för att hålla de uppe. När du försöker vila dig i springandet genom att ta stöd mot armstöden så känner du hur höftbenen får skavsår, när du drar dig över bröstet och magen så känner du nivåskillnaden på mage och revben. Men din kropp springer och du känner panik över att få stopp på det förbannade bandet. Du vet ju vad som är behövligt nu, varför lyssnar inte din kropp?

Nu har dina blodådror börjat stasa sig, händerna har i omgångar blivit blå, ansiktet till och från tappat sin form då ena ansiktshalvan bara hänger. Hur ska du ta dig av det förbannade band-helvetet? Någon måste komma in på gymmet och se att du fortfarande springer efter flera veckor, snart månader? Den personen som kommer in måste ju kunna ta tag i dig och hjälpa dig bort från bandet? Du hoppas.

En person kommer in och reagerar över att du ser tunn och utmärglad ut, att du gråter för att du inte vet vad som är fel och ingen har ännu sträckt ut sin hjälpande hand. Vid det här laget har du även tinnitus, vissa stunder vet du inte ens om du tuppat av…fortfarande springandes. Personen tittar på dig och tycker du är lat. Personen ger dig en handduk för att torka bort svetten, vänder och går ut. Lämnar dig till att torka bort ett symptom som egentligen inte gör någon nytta då kroppen fortsätter att spruta ut svett i sitt eviga springande.

Fler sådana personer kommer och går in och ut från gymmet. För varje person som bär den kunskapen att kunna hjälpa så skriker du allt högre på hjälp men den ena ger dig vatten för att släcka törsten. Ett symptom. Den andra ger dig ett par mindre byxor som håller sig uppe, ett symptom.

Du börjar känna hopplöshet på bandet, finns det någon som kan hjälpa dig ner från det evighet jävliga bandet? Är det ens någon som vill?

Trots hopplösheten så springer du, du besitter en envishet som slår in och du bara SKA hitta ett sätt att få stopp på bandet men hur? Du vet egentligen inte hur det fungerar i sin uppbyggnad.

Du börjar känna hur kroppen vilken sekund som helst kommer att ge upp, den kommer inte att orka springa i all evighet bara för att du ska finnas kvar. Allt i din kropp skriker att slutet närmar sig. Du har inget fett, ingen ork, en skyhög puls etc. Men ingenting varar för evigt. Du gör dig beredd att lämna över ansvaret över barnen på din kära samtidigt som du krampaktigt håller kvar i din nära, i panik om att eventuellt lämna dem utan vilja att göra det.

På något sätt, av vilja att finnas kvar och av vilja att motbevisa dessa personer som vänt dig ryggen när du ropade på hjälp, så hittar du en gömd knapp. Hur trött du än varit och hur dåligt du än mått så har du känt och sökt på bandet efter en lösning på att få det att stanna. Du trycker på knappen och bandet saktas ned ytterst lite men för dig gör det stor skillnad. Din trötthet kommer nu i kapp dig och ju fler knappar du hittar, ju mer bandet saktas ned slås din kropp ut. Du orkar inte ta dig ned från bandet till en början, blir liggandes på golvet i månader. Men du hittar näringsbars som någon glömt och börjar sakteligen ta dig upp några kilon.

Du är kvar på gymmet. Det tar månader för dig att börja med att hasa dig mot dörren till att orka ta ett steg mot samma mål. Du orkar inte, vilar mellan varje centimeter du tar dig framåt. När du når dörren har du också hittat kontakten som får bandet att stanna. Något som alla dessa personer som vänt dig ryggen vetat om.

När du når dörren har du mer vetskap om hur bandet fungerar, du har hittat lösningen på problemet, du mår så bra du kan med mör kropp dagligen. Vissa dagar värre än andra.

Jag sprang på bandet, liggandes alldeles stilla. Personerna du mötte på gymmet mötte jag som läkare. Symptomen de alla hade jag och fler. Tröttheten att inte orka om så ens en centimeter hade jag. Knapparna du fann läste jag mig till. Envisheten du bar har jag.

Min kropp sprang, mot min vilja! Jag trodde kroppen inte skulle orka, att jag skulle gå bort. Mot min vilja! Så illa var det. En helvetes-resa.

Idag besitter jag en gedigen utbildning inom näringslära, från min egen kropp.

Dragit i handbromsen

Är man som jag så måste man lära sig att lyssna på kroppen, det är numer kroppen som säger vad jag ska göra. Till skillnad mot innan då jag överröstade kroppen och talade om vad den skulle göra och orka.

Nu har jag haft en tuff period, efter en väldigt bra period. Livet har sina ups and downs 😉

Nu började det med att jag tog med mig jobbet hem, jag var tvungen att hinna handla innan jag skulle hämta Ängla, sen var det ju dags för mat osv. osv. Kände att kroppen började spänna sig ofrivilligt, svårt att somna och magen började säga ifrån. PMS-monstret vägrade flytta ut och nära hen något försenat väl gjorde det så var det med buller och bång. Det var länge sedan jag mådde så dåligt 🙁

Som tur var så var jag ”ledig” i fredags pga. möte med läkare och andra (som ingår i F-kassans oberoende utredning) för att fastställa om jag är så dålig eller inte :O Kan ingen bara sätta sig i min kropp för en sekund och känna hur det känns?

Jag försökte dra ner på tempot men det gick inte i den vardagliga rutinen jag infört. Dags att dra i handbromsen. Jag tog mig en paus i samråd med min kära hälft. Han vet vad det innebär när jag säger ifrån.

Många kanske anser att jag klagar och har förutfattade meningar men det får stå för dem. Jag måste anpassa mitt liv och min vardag för att hålla ihop och jag håller fortfarande på att lära mig anpassa mitt liv efter mitt jag, inte mitt jag efter samhällets liv (läs måsten).

Det här är min blogg och i den skriver jag dagbok, för mig och min familj. Samt för er som verkligen vill följa av någon anledning. Men framför allt för att jag vill samla ner mina bra och dåliga dagar i en minnesbok. Som jag och barnen kan återkomma till för att minnas och förstå. Det här gör jag för oss och hela bloggen är som en gott och blandat påse. Att jag för tillfället tuggar äcklig och hård lakrits (lakrits kan för övrigt vara nyttigt så se det som symboliskt i denna mening) och inte goda smakfulla rödingar är liksom ödets val.

Men nog fan ska lakritsen vara slut snart, för denna gången 😉

Jag har därmed varit hemma någon extra dag denna veckan, för att släppa krav och hämta lugn. Jag har vilat och mediterat, skrattat och haft en stressfri miljö.

Det gjorde en hel del så nu hoppas jag att batterierna räcker ett tag.

Jag får bjuda på något som inte lämnar mig i första taget och som faktiskt tar mig igenom sjuhelvetes jobbiga dagar, humor (som jag mestadels delar med Sis):

Funny-faceVi kan roa oss, trots 40 mils avstånd 😀

received_10152911973188113

Så här ser hon ut när hon ringer till mig. Bara det ger dagens leende och skratt. 😀

Vi har aldrig påstått att vi är normala 🙂

Mens-troll

Hur mycket jag än vill blogga just nu så går det inte som jag vill. PMS-trollet har flyttat ut och Mens-trollet har flyttat in, den här gången med taskig mage och sprängande huvudvärk. Jag som aldrig har huvudvärk, inte ofta i alla fall.

Jag äter ju extra järn under den veckan och kanske är det den som gör det? Ingen aning men jag bara önskar att den här veckan tar slut snart.

Utöver det så har jag ju den förbannade tröttheten som man inte kan sova sig ifrån. Den hänger ihop med alla andra symptom. Det tar på koncentration, jag blir ljudkänslig och känner mig allmänt blä.

fibromyalgi_536a3332e087c30d21034928

Så nu har jag klagat av mig 🙂 Får man som kvinna klaga på att man är taskig i kistan eller har PMS och menssmärtor eller är det okvinnligt? Det är i alla fall ett tabubelagt ämne. Då får jag väl vara okvinnlig jus nu då, fler kvinnor än mig vet att man känner sig allt annat än kvinnlig när dessa problem dyker upp.

Nu till något roligt. I förrgår kom Lelles buddie, Perre, över för att gratulera Lelle. Rätt gulligt att se omtanken i dessa två karlar på snitt 50 🙂

Jag inhandlade äntligen en ny dator så att jag ska kunna ”jobba” bättre. Med jobba menar jag blogga, designa och vara kreativ. Sådant jag gör för att må bra och få utlopp för min kreativitet, det ger mig god energi. Äntligen går det så mycket fortare och enklare allting 🙂 Den gamla lyfter snart som den surrar.

Igår kom svärföräldrarna och firade sin son, jätte trevligt. Det tycker jag verkligen är trevligt. För att förklara lite så har jag och mina svärföräldrar en jätte bra relation, vi pratar oftare med varann än vad de pratar med sin son. Jag kan prata med dem om allt och det finns liksom inga skrupler i luften. De gånger det finns så ventilerar vi åt alla håll och kanter.

Ta min svärfar som exempel: Jag råkade glömma hans namnsdag ett år (ha klart för er att namnsdagar är heliga för honom) och det äter jag fortfarande upp. Idag med humor men den första tiden var hans besvikelse för min glömska total, i säkert en månad 😀 Idag vet han att jag kan glömma och att det inte alls är med mening men glömmer jag blogga om honom blir han besviken igen 🙂

Du är gullig du Bo och jag gillar dig skarpt 😉

Nu ska jag ta och vila den huvudvärk som ligger och smyger i något hörn, fick ner den lite med vila vid lunch men den har inte riktigt släppt. Imorgon är det en bättre dag 😉

Mina älskade ungar

Helgen som passerat:

Jag tog mig igenom julavslutningen i fredags med en påtaglig trötthet men det var det värt.

Ä1  Ä3 Ä4

Ängla kände sig fin i sina nya kläder 🙂

Efter avslutningen så valde Ängla att vara med sin kompis och hennes mamma. Vi tog oss tid att ge Oliwer skor så att han blir ännu varmare om fötterna. Han blev även glad för ett nytt bandyblad, linda (?) och lite annat. Kvalitetstid med Olli var uppskattat av oss alla.

Skor skor1Han hade ju faktiskt höjt många av sina betyg under den här lite turbulenta terminen. Den första terminen i högstadet är nog turbulent för dem flesta på ett eller annat sätt. Man är stor men ändå liten, det förväntas mer av en och det börjar bli lite mer allvar. Inte helt chockerad är jag heller då han hade fått ett roligt diplom av lärarna.

O1

Kan någon debattera så är det han 😀

När vi väl kom hem så var det självklart bandy för Oliwer. Det var ju mycket som skulle pimpas och fixas på klubban med dem nya grejerna. Med Lelles jätte kastrull som han brukar koka skinka i till jul stod då Oliwer i dem nya skorna och kokar sitt bad för att kunna vrida och knäcka till den rätta vinkeln. Sen ska den lindas och en massa annat.

Han frågar mig om jag tycker hans nya blad är fint. Absolut, det är jätte fint. Grönt eller gult. Det är allt jag kan om bandy just nu. Jag lär mig ju dock oerhört mycket av honom varje dag, så jag lär bli fullärd inom en kort tid.

O2 O3 O4 M1

Själv höll jag mig i bakgrunden och mådde sådär.

Oliwers kompis kom över och spenderade fredagskvällen med oss, det vankades ju match på lördagen 🙂

I lördags var det lite städning, vila och inhandling som stod på listan. Hände lite positivt utöver det vanliga men det är ju varmt välkommet 😉

Igår, söndag, så drog vi iväg till Uppsala för att överraska Oliwer. Han äter, sover och lever bandy och därmed hänger han på KlubbHusets hemsida, youtube kanal osv. De hade dagens adventskalender som Oliwer såg om och om igen. Det ända han önskar sig är att få gå in på KlubbHuset och välja vilken klubba han vill. Det fick han 😉 Han är så stor så han förstår och någon morgonpresent kunde han lätt utesluta för det här.

Han har sovit med den inatt 🙂 Nu står han i hallen och dribblar.

Idag är det måndag och jag har lyckligtvis hunnit sätta ihop helgens inlägg och mitt mående i helgen har inte varit riktigt som vanligt. Jag känner mig lite stressad av en hel del anledningar och det tär en hel del. Jag måste lyssna på min kropp nu och samtidigt ta hänsyn till hur familjen mår. Det verkar räcka för mig just nu. Jag måste bromsa och det tänker jag göra nu i jul och hoppas återhämta mig igen.

Det blir bra så länge jag lyssnar på mig själv!

Tufft

Jag jobbar ett visst antal timmar om dagen, sen är jag slut. Jag måste få i mig lunch för att sedan vila och hämta kraft. Hur mycket beror på hur trött jag är, ibland räcker det med att blunda i 30-40 minuter medan vissa dagar kräver 1-1/2 timmes blundande och resten av dagen i lugn takt.

Jag är utbränd, har näringsbrist eller vad man nu skulle kalla det när man är utbildad läkare och orkade lyssna. Jag vet att jag har näringsbrister och jag vet vilket helvete det kan innebära. Jag håller på att rehabilitera mig själv, eftersom sjukvård, försäkringskassa eller andra möjligheter inte vet vart jag ska vända mig eller bidra med någon hjälpande hand. Jag vet att det kräver mer än det år jag tagit mig igenom men det är inte lätt när flertal instanser och annat ligger på en med stress. När en del av rehabiliteringen är stresshantering.

Det är en kort men ganska klar sammanfattning av hur det ser ut i dagens samhälle för sjukskrivna. Att det finns långtids sjukskrivna är inte alls konstigt. Kan jag säga med facit i hand. Jag ville ha hjälp med både utredning, rehabilitering och annat från allra första dagen. Till och med innan det blev riktigt illa. Vad fick jag? En sjukskrivning som skulle räcka en månad till nästa besökstid. Vad fick jag då? En ny sjukskrivning! Jag bad om hjälp men blev en jobbig patient.

När jag väl tagit mig upp i vikt igen och tränat avslappning på olika sätt och därefter kunde börja fungera relativit vissa dagar bad jag försäkringskassan om att få hjälp med stresshantering. Fanns ingen hjälp, jobbet då? Nej, inte där heller. Sjukvården? Nepp!

Vad gör man om man vill bli frisk, få tillbaka sitt liv och ingen hjälper? Jo, man gör det själv!! Då gjorde jag det. Jag läste allt jag kom över (sållade och kontrollerade mina prover), sökte akut för att komma framåt i vården då ytterst ansvarig läkare inte hjälpte mig. Jag lade ihop min prover, symptom och annat och fortsatte läsa. Jag hittade mina B12 vitaminer innan jag fick en autoimmun diagnos. Jag lade om kosten, åt vitaminer, hittade en jätte go dietist och började dricka näringsdrycker. Jag började väldigt sakta ta mig upp igen.

Från att ha räknat minuter i hopp om smärtfrihet, plågofri och överlevnad så kunde jag nu få någon timmes frid både i och på kroppen. Jag ville fortfarande ha hjälp men de började släppa taget helt. Jag är idag helt hängandes i luften. Så vad gör man?

Jag visste att jag hade näringsbrister i B12, folsyra och Zink. Hade jag fler? Det fick jag inte veta eftersom läkaren inte ville  beställa dem proverna. ”Brist har vi på nästan allt så ät vitaminer du” var det jag fick till svar. Jag behövde veta, när jag läst på om vitaminer och mineraler så vill jag varken ha brist eller överdosera något. Men vem skulle jag fråga?  Jag frågade läkaren, dietisten, apoteket och hälsokost. Alla ger svaret RDI (Rekommenderat Dagligt Intag) och allt är olika. Dessutom är vi alla olika och har olika behov. Jag behövde mer specifik hjälp och frågade i en hälsotråd på Facebook.

Så fann jag kliniken jag går till idag. Där jag tagit mina prover som skickades till Tyskland. Där jag fått svar på mina brister så specifikt det bara går. Där jag fått individuellt insatta vitaminer, mineraler och fetter. Där jag fått förståelse för att jag mått för jävligt och lite till.

Nu slåss jag för min rehabilitering, själv!

Är det så här sjukvården i Sverige ska vara? Varför ingår inte näringslära i läkarutbildningen? För mig är det en enkel ekvation: Om en bil inte har alla delar hela eller får den rätta soppan så kommer bilen inte gå som den ska på ett mer eller mindre bra sätt. Antingen hackar den lite, blir för varm eller rent av havirerar. Vi människor är i behov av näring i form av vitaminer, mineraler, fetter och hormoner, fungerar inte det systemet som det ska så går det mer eller mindre bra.

Logiskt? Har du synpunkter på sjukvården? Jag säger inte att den är dålig, de kan säkert byta ut min lever när/om jag behöver det och göra det ypperligt men jag tror att många diagnoser som ”dykt upp” dem senaste åren beror på detta.

Jag fortsätter min resa och idag gör jag det med snö i min omgivning, första snöiga dagen 🙂

 

PMS, Fibromyalgi & Vitaminer??

Jag har ju fått diagnosen PMS typ 2, för er som är nya följare, det är en variant av PMS som påverkar vardagen och för mig under flera veckor i månaden. Varje menscykel är dock inte lik den andra så det kan ju variera månad för månad. Blir lite svårt att planera och man får vara beredd på förändringar från dag till dag. Jag som älskar att veta, planera och hatar överraskningar 🙂

Den här diagnosen fick jag för några månader sedan och innan jag tog alla prover som skickades till Tyskland, för att där kontrolleras inuti Cellerna och inte i blodplasman.

Idag äter jag mängder med tillskott för att balansera upp de brister jag fortfarande har, trots ändrad kost och redan påbörjade tillskott. Det är ingen influensa man hämtar sig ifrån när man har så stora brister. Så det kan ta år innan jag är där, men jag är på riktigt god väg efter detta år.

Jag tänkte nu ta upp och råda, utifrån mina brister, vad som kan hjälpa mot PMS. Men jag vill klargöra först att det är utifrån mina brister så det kan absolut vara annorlunda i Ditt fall. Jag har dessutom en expert som ordinerat mina vitamin-, mineral- & fettmängder som krävs specifikt för mina brister. Men det kanske kan vara en vägledning 😉

Fetter

Brist på Omega3 och Omega6 kan vara en bidragande faktor till PMS. Jag personligen har fått upp mina omega3 så pass att min omega6 börjar drabbas. Det är viktigt att komma ihåg, att för mycket av det ena kan ge brist på det andra. Därför har jag fått mer omega6 (en speciell med förekomst i gurkört) samt omega3 men i mindre mängd. Just för att balansera.

Magnesium

Vissa blir deprimerade, får trötthet, yrsel och annat när man har PMS. För mig är det framförallt Trötthet och Yrsel. Jag har kraftig magnesiumbrist och är nu satt på magnesiumtillskott varje morgon och kväll. Anpassat efter min brist.

Koppar

Har om jag inte missminner mig en koppling till hormonet Östrogen, det kvinnliga könshormonet. Som vi alla kvinnor behöver ha balans i. Jag har kraftig brist här med och äter nu även tillskott för det.

Selen

Min brist även här. Selenbrist kan ge infektionskänslighet, depression, ångest, trötthet, allergi, astma, eksem, akne, nedsatt smärttolerans, reumatiska besvär och annat. Jag har det med fet stil.

B6

Här har vi bristtillstånd som trötthet, nedsatt motståndskraft, PMS,, Seborréskt eksem, Blodbrist, vätskeansamlingar i vrister, fingrar och buk, förhöjt homocystinvärde, nedsatt sockertolerans och annat. Jag har det i fet stil. Jag hade kraftig brist även här. B6 är den tredje musketören tillsammans med B12 och folsyra. Jag fann mina brister i B12 och folsyra i mars-april i år och fick med tjat dessa utskrivna och antecknade i mina journaler. Jag har sedan dess ätit dessa som tillskott till min omlagda kost. Dessa två låg jättefint nu när jag fick svar på alla andra men måste jobba mer med den tredje musketören.

Q10

Trötthet, kärlkramp, högt blodtryck, nedsatt prestationsförmåga, astma, allergi, förvärrade inflammationstillstånd, Blödande tandkött.

Järn

Något som verkligen behövs och här ligger jag lite lågt. Får boosta extra med detta under mensveckan från och med nu, bara för att behålla depåerna då man förlorar mycket under den tiden.

D-vitamin

Inte bara viktigt för att man ska vara glad under vinterhalvåret, det ger så mycket mer. Här behöver jag komplettera mycket.

B3

Detta prov beställdes utöver de övriga. Här ligger jag också lågt.

Zink

Jag fann min zinkbrist i somras men har nu jobbat upp den så det har gett ännu mer kopparbrist. Det som läkare inte tar ställning till är att om man ger det ena så måste man ge det andra, eftersom de flesta vitaminer och mineraler samarbetar. Sätter man alltså in det ena så måste man komplettera med det andra för att det inte ska uppstå bristtillstånd på något annat.


Det finns massor med mer information om respektive nämnd ovan och många därtill. De ovan är dem jag har brister på. Man får själv läsa sig fram alt. även göra som jag, vilket jag rekommenderar, ta hjälp av en expert för att vara säker på att du verkligen balanserar och varken har brist eller överdosering i slutändan.

Jag fick ju även förklarat för mig ang. mina mitokondrier, en beståndsdel inuti cellerna, som jag har antikroppar mot. För att mitokondrierna ska kunna göra sitt jobb maximalt så behöver den bl.a. rätt mängd av: Selen, koppar, sköldkörtelhormon och annat. Det jag har brist på. Även cellens hölje, som är uppbyggt av fetter behöver just rätt mängd fetter för att inte ta skada. Där hade jag ju också brist. Kanske kan detta ha gjort att jag utvecklat antikroppar mot dessa?

Så varför har jag då fått alla bristtillstånd?

Det kan man inte riktigt veta men man får se till helheten; Jag har aldrig, innan detta, tänkt på vad det är jag egentligen stoppar i mig i matväg. Har aldrig behövt, har jag trott i alla fall. Jag har stressat utöver det vanliga både fysiskt och psykiskt på alla plan, jag var 110% ”perfekt” överallt. Fick inte fela. Jag har dessutom lätt blivit gravid, ej tålt något preventivmedel (kanske pga. brister redan då), har både fått missfall (mycket troligt pga. brister) och avbrutit graviditeter samt två fullgångna. För att förenkla: Oavsett hur lång en graviditet är så hamnar man i en hormonell berg- och dalbana. Något som är oerhört påfrestande för kroppen rent fysiskt. Det har satt sina spår.

Slutsats: Tillskott hjälper men man måste också jobba på alla områden, allt hänger ihop. Nu kan vi inte få fler barn, jag utövar och tillåter mig avslappning. Jag bortser från alla måsten som egentligen inte är några måsten när man väl öppnar ögonen. Vi pratar om allt och biter i det sura äpplet både ekonomiskt och känslomässigt efter det som hänt, det har varit allt annat än känslomässigt och ekonomiskt gratis (då har vi ändå ”gratis” sjukvård i det här landet och kanske hade det varit så om man fått den här hjälpen just inom sjukvården) men idag har det nog kostat oss närmare 70 000 kr för att få mig på rätt köl. Pengar som inte funnits eller skulle gått till så mycket annat. Jag värderar annorlunda, mina familjemedlemmar även de.

Utan mina nära och kära hade jag nog aldrig klarat det. Utan det stöd och den kärlek vi har i familjen. Han har suttit vid min sida varenda minut när det var som värst. Mina barn likaså. Varje dag har varit en kamp, idag kan jag faktiskt ha en hel bra dag om jag har tur. Men ännu bättre ska det bli!

Alla mina symptom stämmer in på Fibromyalgi, en diagnos som skulle ställas om jag fått stanna hos reumatologen i 3 månader. Med den diagnosen är det mycket som inte kan förklaras. Kan det vara så att det jag skrivit ovan, om bristerna, faktiskt vara det som gör att man får just den diagnosen? Jag har den inte på papper och förhoppningsvis får jag den inte heller. Jag har gjort mig själv till mitt projekt!

Mat!!!

Jag gillar inte och laga mat men måste jag så kan jag lika gärna göra det med eftertanke och Nyttighet.
Annars får alla i familjen äta snabb och näringsfattig kost :mrgreen:

Efter Änglas dans så stod jag i köket i fyra timmar men då har jag gjort middagar och luncher för två dagar 🙌
Imorgon behöver jag inte tänka på vilken mat vi ska äta.

Innan matlagningen så var vi med Ängla på dans. Pappa Lelle blir lätt lite trött av att vänta 😂

image

Har dessutom äntligen pratat med Sis i timmar. Det var såå länge sedan. Härligt att se dem på Skype igen. 💜

Jag fick dessutom äran att låna Ninas guldklimpar Filip & Lucas i några timmar. Våra barn trivs med varandra och oss, vilket är jätte roligt!

Men nu är jag trött! Pms-monstret gör allt för att hålla sig kvar in i det längsta 😈 Flytta ut någon gång då!!

Postat med mobilen