Droppen som fick bägaren…

…att rinna över.
Det är ju faktiskt så. Den där bägaren har en förmåga att rinna över flera gånger i livet. Med största sannolikhet för att lära oss något.

I förra inlägget tog jag upp första gången jag uttalade stress ordagrant, både för mig och min omgivning men innan dess hade jag nog redan börjat uttrycka….(tappade order, vilket är ett av symptomen på utmattning)…misslåtenhet. Det är dock något jag måste reflektera ytterligare över och därmed inte ta upp i detta inlägg.

Nä, tänkte snarare fortsätta från tårt-jäveln.

Semestern var över och jag hade nog aldrig riktigt landat i någon återhämtning. Vår mysigt lummiga baksida gav mig aldrig den där friden som den gjort året innan, när jag bara älskade att bara vara hemma och ligga i solstolen och läsa böcker när jag önskade. Nä, nu kom jag aldrig till ro men intalade mig väl att ordet semester gjorde sitt jobb och omedvetet laddade upp batterierna, för nu var semestern över.

Redan i september kommer första förkylningen, Ängla smittade både mig och Lelle. Lelle fick dock en hel lunginflammation på köpet. Det var väl en helt vanlig bacill som följder med när skolorna börjat, eller?
En vecka hemma så kastade jag mig ut i vardagen igen, utan att tänka eller reflektera. Fortfarande i tanken om att “alla har det så här”.

Den 2:a oktober kommer med en början som en helt vanlig dag. Kl. 10:00 ser jag att min mamma har ringt och dom som känner mig vet hur förvånande det är att min mamma ringer mig efter 20 år. Något var fel, jag kände i hela kroppen att nu har det hänt något med någon av alla syskon eller pappa. Jag försökte nå henne men hon svarade inte utan ringde tillbaka när jag väl satt vid mitt skrivbord igen.

“Hej Karolina, det är mamma. Pappa är död”

Min fina pappa, precis som jag minns honom.

Jag slungades tillbaka till 4-års ålder när jag satt likadant klädd som min pappa i lastbilen. Jag älskade lastbilen och jag älskade min pappa. Trots att pappa inte heller har varit så närvarande i senare delen av mitt liv p.g.a. av alkohol så är han den som legat mig varmast om hjärtat när jag tittar tillbaka på min barndom. Han gav mig ett unikt smeknamn, jag var en maskot i hans lastbil där vi satt och löste kluriga gåtor och spel som hade med bilar och orter att göra. Han var min tryggaste punkt när jag var liten. Sen kan man ju definiera trygg punkt med alkohol, men min pappa var aldrig någonsin elak mot mig.

Sorgen kom som ett brev på posten, ett sådant brev som man vet en dag kommer men man aldrig någonsin vill öppna. Man vet att det innehåller tårar, saknas, kärlek, svek, om jag ändå…, ånger, varför och alla känslor i hela vida världen. En orkan som rycker med dig när du minst anar det och du har ingen aning om vad du möter i orkanens öga.

Jag har sörjt förut och jag accepterade sorgen, den fick vara naturlig och ha sin gång. Jag hade redan innan detta lärt mig att falla handlöst och låta det som komma skall få komma.

Nog för att sorgen vid pappas död var hård men det var inte det som fick mig att gasa min redan stressade kropp ännu hårdare. Pappa var borta och det var inget i världen som kunde få honom tillbaka så jag kunde få säga att “Det är okej pappa, jag älskar dig ändå”. Jag vet att pappa levde med ett sju helvetes dåligt samvete och ånger för så mycket som han inte gjort annorlunda. Det bottnade alltid i alkoholen.

Nä, det var nämligen det praktiska kring hans död som gav mer gas då jag ofrivilligt blev den som skulle informera alla syskon om vad som hänt. Vår mor har ju inte kontakt med någon av oss barn och mycket p.g.a. vår uppväxt har även jag och mina syskon mer eller mycket mindre kontakt med varandra. Vi hamnade på vägen i våra egna överlevnadsstrategier och formade våra liv utifrån det var och en kände var våra enskilda överlevnadsvägar, dessvärre så gick många av oss på varsin stig.

Jag har ju alltid haft en av mina systrar vid min sida, gått hand i hand på samma snåriga stig och puttat varandra över sockar och sten. Det var henne jag ringde först. Tillsammans sökte vi upp samtliga syskon, stog enade i alla dom återstående fem samtalen som var vårt måste. Att informera om att vår pappa gått bort. När begravningsbyrån ringde en vecka senare och frågar “Är det du som kommer att ha hand om er fars begravning?”
Ja, vem skulle annars göra det? I vår familj är inget eller ingen en självklarhet och det jag funnit på min stig är att om inte jag gör det så blir det inte gjort. Det tog jag med mig.

Jag och syster ringde ännu en gång ett varv runt till syskonen, den här gången med frågan “Har du några önskemål ang. pappas begravning”

Jag tog emot alla önskemål och förvånande nog var vi alla 7 syskonen enade i det stora hela. Pappa skulle få ligga där han hör hemma, tillsammans med sin far och sina morföräldrar på en liten ort där vi alla syskon spenderade somrarna när vi var små, där stugan som båda pappa, farfar och farfars föräldrar älskat så högt. Man ser kyrkan från stugan, man ser vart dom alla idag vilar. Där skulle pappa få stanna. Där är han född och där skulle han få vila.

Varför portionerade jag inte ut något till mina syskon redan här?
Därför att jag länge levt med att om inte jag gör det så blir det inte gjort och skulle det bli gjort så skulle jag få ringa och kontrollera att var och en gjort det. Det skulle bli dubbeljobb, då kunde jag lika gärna göra det själv. Om det verkligen hade blivit så vet jag inte men det är mycket troligt.
Här väljer jag att erkänna att mitt kontrollbehov är existerande, det både på gott och ont.

Dödsboanmälan, kista eller urna, vilken kista, vilka blommor, vilket kort, vilka låtar, vilken dekoration, vilket datum, vilket hotell, vilka ska komma, vilka konton, vilka handläggare, samtal med godman, handbuketter, fullmakter för samtliga syskon ska skrivas på, kläder till begravningen, gåvokort, lägenhet, personliga tillhörigheter, möblemang och bohag, räkningar…..listan kan göras lång. Det är så mycket kring en närståendes död och jag tog på mig något jag aldrig tidigare varit inblandad i. Jag visste inte hur stort jobbet var och jag hade nu en arbetstid från ottan till långt in på kvällen.

Jag väljer klänning inför begravningen. Jag känner här smaken av tegel.

Begravningen blev som jag strävat efter, helt underbar. Ett så oerhört vackert avsked tillsammans med dom flesta syskon, dess familjer och pappas tre systrar.

Tänk om pappa sett oss där tillsammans, allihop.

Du finns alltid hos mig!

Texten till begravningen:

Martin föddes i ________, i en syskonskara på fyra. Bror till 3 systrar.

Lastbilen blev hans symbol, då han arbetade som lastbilschaufför under större delen av sitt liv.

Trots att hans liv, med all säkerhet, var fyllt med ljusa stunder och glädje, kantrades det också med kamp och sorg.
Precis som livet ter sig, bara på olika sätt för var och en.

Men du, Martin, gav något ovärderligt i ditt liv, som vi nu tänder ljus för…

1:a ljuset tänds:

  • Det första för Mikael – Det barn du tog del av och du gav en hel drös med syskon

2:a ljuset tänds osv.:

  • Det andra för Jesper – Din förstfödda son
  • Det tredje för Mattias – Din andra son
  • Det fjärde för Joakim – Din tredje son
  • Det femte för Karolina – Din första dotter
  • Det sjätte för Angelica – Din andra dotter
  • Det sjunde för Michaela – Din tredje dotter
  • Det åttonde för Marcus – Din fjärde son

På kistan och inför din sista vila brinner nu 8st ljus. 7st för varje liv du tänt – Dina barns, och ett för det extra barn som fick ta del av dig.

Var och en av dom vill att du stannar här ”hemma”. Dom vill att du nu får ro och vila.

Du är trots allt deras far 

Jag fick en ledig betald dag från jobbet i samband med att pappa gick bort, jag tog ut två semesterdagar för att kunna resa och vara närvarande på hans begravning. Var det inte kompkontot som sjönk allt mer på minus så var det semesterdagarna. Nu fick jag sörja mellan kl. 17-18 på kvällen, om jag hade tur. På dagarna höll jag ihop riktigt duktigt. Helst hade jag vara velat få fri tid att ordna och gråta om vartannat. Utan att klistra på ett leende och sälja så många profilerade produkter som möjligt.

November kom, sorgen bodde kvar, stressen total, pappas födelsedag, namnsdag och farsdag anlände och så även ännu en förkylning. Men jag jobbade.

Den här gången släppte inte hostan och jag hade redan innan begravningen uttryckt att “jag kan känna smaken och strukturen av väggen” till kollegan på jobbet. Jag sade det högt.
Lelle kom för att hämta mig en lunch (innan begravningen) för att köra mig till rehaben för ryggen, så att jag kunde prata med begravningsbyrån och äta dom smörgåsar han gjort åt mig. Allt för att inte förlora så mycket komptid hade jag lagt in rehaben och ortopeden på lunchen, tog samtalet med begravningsbyrån för att dom också har kontorstider och jag skulle slippa låta det gå ut över mitt jobb (jag vet att privata samtal inte uppskattas på arbetstid) och Lelle körde för att jag skulle hinna äta på resvägen. Han såg hur mycket jag hade på axlarna, han såg att jag var slutkörd och av välvilja skulle han underlätta för mig. Som jag älskar honom för det.

Alla försökte tala om för mig att jag skulle stanna, men nu kunde jag ju inte stanna. En begravning med kista måste ske inom en månad.

Dom skulle ha stannat mig. Mina chefer skulle ha uppmärksammat och tvingat mig att gå hem kosta vad det kosta ville, Lelle skulle tvingat mig vara hemma och ringt en läkare redan då…..någon i min närhet skulle tvingat mig stanna, hållt om mig och sagt att det är okej att du bara är just nu. Men lika svårt som jag hade att lyssna på mig själv och dom andra, lika svårt var det nog för dom att veta hur man skulle gjort i det läget.

Julen närmade sig och än hade jag inte stannat, jag skulle ju vila över julhelgen……eller?

Jag fick inte ihop tårt-jäveln

Jag såg det ju, jag sa det högt men jag gjorde inget åt det redan då. Varför?

Jag satt hos en enormt god vän och filosoferade över livet, intressen, inspiration och allt annat som vi pratar om när vi ses. Att träffa henne är som en ventil till det man känner just då och man går alltid därifrån med ett lättare hjärta, gladare och fyllt av inspiration eller insikter. Carolina (min vän) är bara för bra.

Den här gången kom det automatiskt: “Jag får inte ihop tårt-jäveln”. Jag får inte ihop alla vardagens bitar som ska platsa inom en ynka liten tårta.

Mitt dygn såg ut som följer:

04.30 – Vakna och göra mig iordning, utan stress (trodde jag som klämt in någon serie att titta på eller bok att hinna läsa för att utveckla)
07:30 – Åka mina 5 minuter till jobbet, jag älskar ju att vara i tid för då har jag ju faktiskt skött min del av kakan. Att jag började jobba direkt när jag kom dit 20 minuter för tidigt var väl bara en guldstjärna till mig, eller?
På jobbet jobbar man, man utesluter allt som har med privatliv att göra när man fokuserar på att prestera, göra klart och nå positiva resultat för företaget. Det skulle väl få mig att klättra och få högre lön i slutändan. Jag är plikttrogen, presterar, kontrollerar och felar sällan. Jag var tvungen att vara det. Jag hade ju själv dom kraven på mig själv, det fick mig att känna mig duktig. Det här med jobbet kommer jag säkerligen att återkomma till.
12:00 – Skynda, skynda. Åkte hem för att äta på min “avkopplande timme” som visar sig inte alls vara så avkopplande. Hann knappt tugga maten innan jag åter igen skulle vara i tid på jobbet, då gärna 15 minuter innan minutvisaren slog 13:00. Jag minimerade själv min lunch till ca. 30 minuter exkl. resväg. Plikttrogen skulle jag vara, inte fela.
17:00 – Rusade jag ut genom dörren för att hinna hem till middagen med familjen. Jag var duktig, jag släppte jobbet. Men nu skulle jag in med tårtbitarna umgås, kvalitetstid, städning, läxläsning, gärna en tid för min hobby i form av måla också till klockan slog 19:00
19:00 – Min tid för återhämtning. Min tid att försvinna in i någon annans värld på tv:n.
20:30 – Här börjar ögonen gå igen. Efter 2014 när jag gick in i väggen förra gången så vet jag hur viktigt det är med sömn. Det var bara snällt att gå och lägga sig. Pensionär som jag är, enligt många andra.

Det var en vanlig dag då men jag kände av signalerna redan då. Jag räckte inte till. Jag kände ju att helgerna var tråkiga för att jag var så trött och behövde ladda inför kommande vecka i samma anda. Jag ville bara vila men jag ville ju även hinna träffa dom jag tycker om, hitta på saker och skapa minnen, träna, ha sex (det hann man ju inte på veckodagarna), promenera. Det var ett måste att åka på Änglas ridning mitt på lördagen.

Jag hann inte känna efter!

Men kroppen är smartare än så. Ju mer jag gasade desto mer varningssignaler kom. Idag ser jag dom klart och tydligt och denna gången var dom så markanta att jag klandrar mig själv för att jag inte lyssnade. För att jag bara skulle…

Det första tecknet, utöver att känna känslan av att: jag måste vila för att orka imorgon osv. var första dagen på min semester, när nackspärren slog till. Helvete vad ont jag hade. Jag minns att jag tänkte: “Jag har inte tid med det här, jag har bara 4 veckor på mig” (stört att man ska känna så när man går på sin semester, med facit i hand). Jag skulle ha stannat där! Jag skulle ha sjukskrivit mig istället men det gjorde jag inte.

Hela första semesterveckan drogs jag med smärtan samtidigt som jag observerade mina barn åka Go Cart, jag kunde ju inte men dom skulle minsann få upplevelsen. Jag promenerade för att få ge mig mina barn andra omgivningar. Jag ville göra mer, jag ville hinna med att göra allt som jag inte hunnit med familjen och för mig själv på 4 veckor. För jag visste att vardagen och hålla ihop skulle bli prio när jobbet var på tapeten igen. Det var då som Lelle skulle uttrycka det: “Då var jobb-Karro tillbaka”. Han sa det inte i en mening som gav mig stolthet och prestations-stjärnor. Han sa det för att han visste att nu gasar hon och allt annat blir lidande.
Varför bromsade jag inte? Jag hade ju så många gången sedan förra utmattningssyndromet sagt: Jag får inte ihop livet när jag jobbar heltid. Men jag visste ju att samhället och ekonomin ställde helt andra krav på mig, jag var tvungen att göra detta men samtidigt var bra mamma, flickvän, sambo, vän, syster osv.

Hela mitt inre jag skrek: “Jag vill ha ett liv, jag vill leva mitt liv”
Jag var inlåst i måsten och stress, jag hörde signalerna, jag uttalade dom… varför bromsade jag inte redan där och då?

Och värre skulle det bli….