Jag fick inte ihop tårt-jäveln

Jag såg det ju, jag sa det högt men jag gjorde inget åt det redan då. Varför?

Jag satt hos en enormt god vän och filosoferade över livet, intressen, inspiration och allt annat som vi pratar om när vi ses. Att träffa henne är som en ventil till det man känner just då och man går alltid därifrån med ett lättare hjärta, gladare och fyllt av inspiration eller insikter. Carolina (min vän) är bara för bra.

Den här gången kom det automatiskt: “Jag får inte ihop tårt-jäveln”. Jag får inte ihop alla vardagens bitar som ska platsa inom en ynka liten tårta.

Mitt dygn såg ut som följer:

04.30 – Vakna och göra mig iordning, utan stress (trodde jag som klämt in någon serie att titta på eller bok att hinna läsa för att utveckla)
07:30 – Åka mina 5 minuter till jobbet, jag älskar ju att vara i tid för då har jag ju faktiskt skött min del av kakan. Att jag började jobba direkt när jag kom dit 20 minuter för tidigt var väl bara en guldstjärna till mig, eller?
På jobbet jobbar man, man utesluter allt som har med privatliv att göra när man fokuserar på att prestera, göra klart och nå positiva resultat för företaget. Det skulle väl få mig att klättra och få högre lön i slutändan. Jag är plikttrogen, presterar, kontrollerar och felar sällan. Jag var tvungen att vara det. Jag hade ju själv dom kraven på mig själv, det fick mig att känna mig duktig. Det här med jobbet kommer jag säkerligen att återkomma till.
12:00 – Skynda, skynda. Åkte hem för att äta på min “avkopplande timme” som visar sig inte alls vara så avkopplande. Hann knappt tugga maten innan jag åter igen skulle vara i tid på jobbet, då gärna 15 minuter innan minutvisaren slog 13:00. Jag minimerade själv min lunch till ca. 30 minuter exkl. resväg. Plikttrogen skulle jag vara, inte fela.
17:00 – Rusade jag ut genom dörren för att hinna hem till middagen med familjen. Jag var duktig, jag släppte jobbet. Men nu skulle jag in med tårtbitarna umgås, kvalitetstid, städning, läxläsning, gärna en tid för min hobby i form av måla också till klockan slog 19:00
19:00 – Min tid för återhämtning. Min tid att försvinna in i någon annans värld på tv:n.
20:30 – Här börjar ögonen gå igen. Efter 2014 när jag gick in i väggen förra gången så vet jag hur viktigt det är med sömn. Det var bara snällt att gå och lägga sig. Pensionär som jag är, enligt många andra.

Det var en vanlig dag då men jag kände av signalerna redan då. Jag räckte inte till. Jag kände ju att helgerna var tråkiga för att jag var så trött och behövde ladda inför kommande vecka i samma anda. Jag ville bara vila men jag ville ju även hinna träffa dom jag tycker om, hitta på saker och skapa minnen, träna, ha sex (det hann man ju inte på veckodagarna), promenera. Det var ett måste att åka på Änglas ridning mitt på lördagen.

Jag hann inte känna efter!

Men kroppen är smartare än så. Ju mer jag gasade desto mer varningssignaler kom. Idag ser jag dom klart och tydligt och denna gången var dom så markanta att jag klandrar mig själv för att jag inte lyssnade. För att jag bara skulle…

Det första tecknet, utöver att känna känslan av att: jag måste vila för att orka imorgon osv. var första dagen på min semester, när nackspärren slog till. Helvete vad ont jag hade. Jag minns att jag tänkte: “Jag har inte tid med det här, jag har bara 4 veckor på mig” (stört att man ska känna så när man går på sin semester, med facit i hand). Jag skulle ha stannat där! Jag skulle ha sjukskrivit mig istället men det gjorde jag inte.

Hela första semesterveckan drogs jag med smärtan samtidigt som jag observerade mina barn åka Go Cart, jag kunde ju inte men dom skulle minsann få upplevelsen. Jag promenerade för att få ge mig mina barn andra omgivningar. Jag ville göra mer, jag ville hinna med att göra allt som jag inte hunnit med familjen och för mig själv på 4 veckor. För jag visste att vardagen och hålla ihop skulle bli prio när jobbet var på tapeten igen. Det var då som Lelle skulle uttrycka det: “Då var jobb-Karro tillbaka”. Han sa det inte i en mening som gav mig stolthet och prestations-stjärnor. Han sa det för att han visste att nu gasar hon och allt annat blir lidande.
Varför bromsade jag inte? Jag hade ju så många gången sedan förra utmattningssyndromet sagt: Jag får inte ihop livet när jag jobbar heltid. Men jag visste ju att samhället och ekonomin ställde helt andra krav på mig, jag var tvungen att göra detta men samtidigt var bra mamma, flickvän, sambo, vän, syster osv.

Hela mitt inre jag skrek: “Jag vill ha ett liv, jag vill leva mitt liv”
Jag var inlåst i måsten och stress, jag hörde signalerna, jag uttalade dom… varför bromsade jag inte redan där och då?

Och värre skulle det bli….