Fika med bett & parsamtal

Igår hann jag verkligen inte lägga in något inlägg, det var tight i schemat och jag var helt slut när vi landade hemma ca.20:00. (observera att jag brukar befinna mig i liggläge vid den tiden). Min plan var att kunna redovisa denna fullspäckade dag i bilder men riktigt så blev det ju inte. Hade fullt sjå med att få ihop allt och fokusera mig på allt. Oavsett måsten eller gemenskap.

09:00 Morgonen började med en kaffe hos Nina, en bra start på dagen.
10:30 Hem och slängde i mig lunch
11:00 Svärföräldrarna (även kallade farmor & farfar) kom
12:00 Åkte till den större orten för inbokade möten
12:55 Hoppade ur bilen
12:57 Slog ner rumpan i väntrummet
12:58 Slog ner rumpan i tandläkarstolen
14:00 bettskenan klar 🙂

DSC_0659

DSC_0661Extremt sexig med bettskena känner jag!! 😀
Tur att den inte syns så mycket när man ler, om jag mot förmodan skulle gömma den i kakhålet när jag går och handlar 😀
Nu ska här dreglas om natten och prova den i två-tre veckor innan återbesök.

14:04 Mötte Maria E upp mig för att sedan slå ner rökan igen på ett mysigt fik i solen och på ca. 2 1/2 timme försöka hinna ta igen 3år. 3år, det är skamligt att man inte hinner ses på 3 år!! Ändring på sådant måste ske.
16:21 Sprang på bussen mot nästa möte
17:00 Möte tillsammans med Lelle.

Så vad är det egentligen för möte? Jo, jag har dragit igång en ”kommunikations karusell” kan man säga. Jag är ju den som alltid försöker förändra, förnya och förbättra i den mån det går, och tro mig det går alltid om viljan finns där.

Nu är det så här att vi lever i en modern familj. Vi har barn som bor på alla dess håll, både vuxna och mellan, det innebär att det också finns fler vuxna inblandade i barnens liv. Många kockar i soppan…. ger barnen olika sätt att se på samma regel egentligen. Något förvirrande. Men även så att det på något sätt är tillåtet att vara förälder på deltid, hur man nu kan vara det??

Det jag vill med det här projektet är att Oliwer (som det handlar mest om just nu) ska ha en kvadratisk ram att leva i, så gott det går. Det är mer sällan än vanligt separerade barns ramar är jämnlika. Det skiljer sig i regler och rutiner m.m. Som om det inte vore nog att ha två hem. Det är en omställning varje vecka. Min son är nu i tonåren och har helt klart en talan i det hela, ibland är vi vuxna inte helt normala i våra argument enligt en tonåring. Detta betyder att vi som föräldrar och bonus-päron måste vara än så striktare i att hålla Oliwers ram så jämlik som möjligt. Det är ett mål jag vill nå och under åren har vi försökt med familjemöte, scheman, belöningssystem osv. Men nu krävs det någon utomstående som kan ge oss råd om hur vi gör på bästa möjliga sätt.

Det är också än så viktigt att kommunicera på ett bra sätt, vilket många kockar i soppan inte alltid kan hantera. Vi har en fungerande kommunikation utan större konflikter, men allt kan alltid förbättras 😉

Det allra viktigaste är tid, att hitta en kvalitetstid tillsammans. Att vara mindfull när man är med sina barn är något som MÅSTE och kan bli bättre.

Det började förra veckan och vår rådgivare valde att börja i min ända, då det var jag som ringde och bokade tid. Så jag och Lelle har varit där två gånger nu och oj vad vi har lärt oss. Man får en helt annan bild än vad man får hemma. Första gången var som en väckarklocka, vi har verkligen saker som vi kan förbättra och bli duktigare på!! Det var inte därför jag var där, för att analysera mitt och Lelles förhållande för vi har det bra, men ack då. När jag gick ut genom dörren förra gången var det känslan: ”Vi har en hel del att jobba med vi också, trots att vi är lyckliga och fungerande”

När jag gick ut genom dörren igår var känslan: ”Wow, vi har ju lärt oss massor!”

Det är behövligt att prata och få råd, hur lycklig man än är! Det stärker!

Nästa gång ska Oliwer få följa med och framföra precis vad han känner på gott och ont. Och det känns bra, det är inte alltid ett barn säger riktigt allt och med dem här två gångerna hos rådgivaren så vet jag att Oliwer kommer tycka att det är riktigt skönt att få spy ur sig lite galla över regler och rutiner m.m. Hur kul är det att vara barn med en massa måsten? Men det är ju tyvärr ett måste om man ska bli stor och kunna hantera världen. Han kanske kan se det från mitt prespektiv lite lättare sen?

Det är i alla fall jätte nyttigt och jag är oerhört tacksam för att min familj har samma kämparglöd och förändringsanda som jag 🙂

Jag är även oerhört tacksam för mina vänner som alltid erbjuder sig att finnas där om man behöver, bara frågan är ovanlig så vid varje fråga värmer det i hjärtat.

Att farmor och farfar ställde upp igår vet dem nog att jag uppskattar, så många gånger som jag nämnde det igår. Kan man bli tacksamt tjatig?? Men det är verkligen guld värt!!